Seriös

Jag försökte verkligen vara seriös.
Uppsatsmotiverad.
Jag försökte skärpa mig.
Men efter några timmar av formuleringsrabbel.
Hamnade jag i totaldipp.

Jag däckade och bestämde väck mig aldrig mer.
När klockan blev mörkerkväll.
Gjorde jag ändå ett försök till annan seriös aktivitet.

Nu vill jag låta det vara motivationstid hela vägen fram till nästa krokkrök.
Vad som väntar efter den.
Låtsas jag inte veta.

Hemma.

Andas ut.
Njuter.
Sänker axlarna.

Jag behöver inte längre tillsammansvara.
Inte känna mig som Fru Fullständigt Ointresserad.
Vilket är befriande.

Jag tittar på julklappen från L.
En fortsättningskurs.
Bland romerska majuskler, gotisk textura.
Och humanistkursiv stil.
I kaligrafins tecken.
I absolut ny tid.

Hittade alla pennor.
Bläck.
Stödlinjerade papper.
Från kreativ tid.

Undrade om jag mindes.
Och jo.
Visst.
Men det är länge.
Sedan sist.

Återigen.

En massa längtan.

Efter långlång bilfärd.
Mitt i tillsammansvarandet.
I en besynnerlig tid.
Känner jag hemmasaknad.

Ensamlängtan.
Fyrbenslängtan.
Tvåbenslängtan.

Och vårlängtan.
Den finaste av tider.
Längtar efter att skrynkla näsan.
Att få vända ansiktet mot solen.
Och kisa tills allt blir färg utan kontur.

Hopp om vår.
Nya tider.
Nya mål.
Nya drömmar.

Men inte än.
Förnusnart.
Morgondagen
Som andra längtar efter.

Jag hoppas.
Stora fröken suck får sin.
Lilla fröken med humöret får sin.
Och att du får din.
Julafton.

New soul?

Som en smet.
Av trötthet.
Och tårar.

Att varjedagsvara så här.
Det går inte.
Det måste vända.
Snart.

En mailvän jag fått.
Via bloggen.
Skickade mig en sång.
I dag.

Med en fundering om therealme.
Verkligen finns.
Kanske har allt.
Skapat en newsoul?

Sången var ny för mig.
Jag fastnade för den på nåt sätt.
Skulle vilja känna mig som kvinnan.
När hon kikar ut.
Sådär häpnande.

Fast allra helst skulle jag vilja vara.
Kvinnan med cymbalerna.
På solrosfältet.
Glad och rakryggad.

För min skull.
Och för alla vars energi.
Jag tär på just nu.

För kära L.
Kloka R.
Och för finfinaste hansomkavlaruppärmarna.

Så gott folk.
Lite fredagsmusica.

Till er.
Från mig.

Någonannangång?

Det blev inte.
Jobb.
I universitetsstaden.

Bra eller dåligt?
Ja.
Säg det.

Att komma tvåa.
Är inte för mig.
Inte, inte alls.

Är ändå glad.
Att jag slapp.
Ta beslutet.

Jag tänker.
Att det kanske.
Kan finnas.

Någonannangång.
Någonbättregång.
Någonmodigaregång.

Berikande?

I morgon.
Är det dagen.
Som på många sätt.
Förändrade.
Mitt liv.

Den totala.
Kraschlandningen.
Som enligt vissa.
Berikat mig.
Och mitt liv.

Jag håller inte med.

Jag vet hur det känns.
Att stå med handen full av hårtussar.
Att ha enorma minnesluckor.
Att kräkas, kräkas, kräkas.
Att höra sin chef be en gå hem och vila.
Att höra sin läkare prata utmattningsdepression, utbrändhet och medicinering.
Att sova dygn i sträck, för att vakna och vara ännu tröttare.
Att gråta de mest förvivlade av tårar. Om och om igen.
Att innerst inne känna sig ensammast av ensamma.

Jag vet också att vägen tillbaka.
Är bland de tyngsta jag någonsin vandrat.
Att jag kanske aldrig får tillbaka Therealme.
Att jag länge än kommer att fundera på.
Om det ska hända igen.

Så...
Särskilt berikande.
Skulle jag kanske inte kalla det.

Tomma ögon.

Har de sista dagarna.
Låtsas läsa.
De liksom.
Frånvarofastnar.

Dagen idag.
Blev en vilodag.
Riktigtnäravilat.
Under filten.

Efter många timmar.
Av genomfönstertittande.
Tog löpningen.
Det sista av ork och energi.

Nu är det huvud.
Mot platt kudde.
Kropp under fluffigt täcke.

Tänker att dagfångarhåven.
I dag fångade.
En dag att varjesekundnjuta.
Av.

Veckoförberedande.

Dagen igår.
Var undertäcketstannande.
Trötttrött blick med tomma ögon.
Uppkravlande till slut.

Kvällsavslutning innehöll umgänge.
Med fina vänner.
Lösgodis och nostalgiprat.
Önskan om tillsammansresa.

I den tidigaste söndagsmorgonen.
Blev det morgonspring.
På krångelben.
Utan andra andningen.

I kvällen som blivit stjärnklar.
Gick jag grusvägspromenad.
Tog djupa andetag.
Att spara inför veckan.
Som kommer.

Veckolivet...

...tar paus och vila.

Jag tänker; att för varje gång nu.
Knuffas man lite närmare sista gång.
I alldeles samma tanke.
Finns slutdagssorg.

Jag blir så trött.
På det svårhanterbara.
När man är mitt inne i.
Istället för i slutet av.
Slipper man tänka tid.

Försöker gömma mig.
Undan längtan och saknad.
Men blir upphittad.
Och nästan överfallen.
Gång.
Efter gång.

Ölängtan.

Jag ontimagenlängtar.
Till finfin ö.
Med solglittervatten.
Och vänskap.

Jag vill njuta nutid.
Förundras framtid.
Det var längesedan det gick.

Jag vill att justnulivet ska vara lätt.
Inte präglas av svartahålstankar.
Och enorm trötthet.

Tittar mig i spegeln.
Ser inga tecken.
Vågar ändå inte utandas.

Skadetgåbradenhärgången?

Fot om fot.

Dagens enda njutsteg.
Blev fot om fot.
På snötäckt skogsväg.
Med finaste snigel.

Resonerar med mitt inre.
Om hur det står till.
Så här 14 dagar innan.
Konstaterar att jag jättesaknar.
Therealme.

Jag ser fram emot morgondagens bligladav.
Jag behöver bli sparvhöksjagad.
Få lite fart och skrämselhicka.
Och enerig till fokus.

Ett brev betyder så mycket.

I dag fick jag ett brev.
Handskrivet.
Med gammal handstil.
Långt.

Det handlade om livet.
Om den stund man fått.
Här på jorden.
Om viljan att räcka till.
Att vara stark.

Men också om att veta.
Vem man är.
Vad man vill.
Fast man låtit det sova.
Ett tag.

Brevet var från Nils.
Han som helst inte.
Pratar i telefon.
Men som kan skriva.
Som ingen annan.

Så glad och lycklig.
För min skull.
Så oerhört.
Glad.

Åskådarplats.

Har funderat en del på det där.
Med åskådarplats.
Som finaste R.
Uttryckte det.

Det är en beskrivning.
Som till viss del.
Är på pricken.

Att se vardagen pågå.
Utan att man själv.
Egentligen.
Deltar.

Är en besynnerlig känsla.
Som förlamar.
Skapar ilska.
Bitterhet.

Jag kunde aldrig.
I min vildaste.
Fantasi.

Tro att jag kunde.
Tappa bort.
Mig.
Så totalt.

Jag hoppas R har rätt.
Jag ler.
När jag tänker.
På det.

Springtur och solskensblick.

En småkylig dag.
En rejäl löptur i skogen.
R och jag.

Smågnabbande.
På vårt vis.
Rått men hjärtligt.

Så.
När jag hämtar andan.
Krånglar med överdragskläder.
Näsduk och vattenflaska.

Tittar R på mig.
Ler med hela ansiktet.
Och säger:
- Solskensblicken är tillbaka! Vad har hänt?

Jag berättar för R.
Om samtalet.
Från universitetsstaden.

- Välkommen tillbaka från åskådarplats.
Säger R.
Och ger mig varmaste kramen.

Det kan hända att jag har världens finaste vänner.
Inte helt omöjligt.
Faktiskt!

Dagen i dag...

... har bjudit på pratpratprat.
Med en kollega från förr.
Så mycket mer än kollega.

Fantastiskt att träffas.
Och prata.
Om allt.
Och inget.

Värvningskampanj.
Till yrket.
Jag tvekar inför.

Dagen bjöd också på ett annat samtal.
Från universitetsstaden.
Som förvånade.
Gladde.
Och gav lite panik.

Ja, ungefär så var dagen idag.
I livet som kan kallas mitt.

Memory lane.

I dag var jag på min gamla skola.
Skulle låna en diktafon.
Kunde inte låta bli.
En titt in i ett visst klassrum.

Fullt med fd älsklingar.
Ja, ni vet.
Ministrålar.

De höll på med en klassbok.
Om klassens "historia".
Den var full med bilder.
Och minnen.

Friluftsdagar.
Getingstick.
Madrassåkartävlingar.
Polkagrislotteriet.

Vilka minnen.
De har.
Jag har.
Vi har.

Jag log.
Både i själen och i hjärtat.
När jag lämnade dem.
Kände inget vemod.
Ingen sorg.

Bara glädje.
Över att ha fått vara.
Dessa finfina ungars fröken.
En liten tid.
I deras liv.

Skriftliga omdömen

Jag har börjat läsa de allmänna råd för den individuella utvecklingsplanen med skriftliga omdömen som Skolverket gett ut nu i dagarna.

Där diskuteras olika typer av dokument.
-skriftligt omdöme
-skriftligt betygsliknande omdöme
-betyg

Så lika, men ändå så olika.

Hur har skolorna resonerat om det med eleverna?
Hur ska eleverna förstå ett skriftligt omdöme, ett betygsliknande skriftligt omdöme och ett eventuellt betyg?
Något säger mig att de riskeras att glömmas bort.
Bland formuleringar och ord.

I läroplanen står att eleven har rätt till delaktighet.
Rätt att vara delaktiga i alla frågor som rör dem.
De skriftliga omdömena, i vilken form som helst, är väl just en sådan fråga.
Som i högsta grad angår eleven.
Det handlar om dem.
Alltid.


Vill du läsa de nya allmäna råden, läs här.

Utskolning.

Snart är utbildningen klar.
För nu.
Snabbt har det gått.
Väldigt snabbt.

Då väntar utskolning.
Direkt ut.
I verkligheten.
Med nytt yrke.

Olika uppdrag väntar.
På kursisarna.
Och mig.

Jag gläds åt andras uppdrag.
Särskilt åt ett.
Ser hur det kliar.
Skrämmer och utmanar.
Känner igen.
Känslan.

Känner inte igen mig.
I likgiltigheten.
Therealme hade drivit på.
Velat något.
Velat massor.
Ordnatochfixatochdonat.

Men nu.
Tröttande tankar.
Om hunddagis.
Lönekontoret.
IG-grupper.

Inte happyhappyfeeling.
Om man säger.
Utan ganska.
Precis.
Tvärtom.

Friskolor.

Den senaste tiden har en debatt kring frisolor rasat i lokalpressen.
Deras vinstintresse.
Brist på insyn i verksamheten.
Ja, ni vet.

Fler friskolor än nånsin har sökt tillstånd för att starta.
Samtidigt som elevantalet sjunker.
Skolor kommer att måsta stänga.
Det gör den kommunala skolan viktig igen.

Det är ett scenario skolverket skissar upp.
Det finns all anledning att fundera över vad och hur det blir några år framöver.
Inte kan vi stå stilla och fundera hur vindarna blåser om tre år, fem år, tio år.

Vad händer då?
Vad behövs då?
Var är eleverna då?

Viktiga frågor att fundera på.
Inte sen.
Utan nu.

Vill du läsa Skolverkets dagsfärska lägesbedömning gör det här.

Klagomuren.

Är L:s smeknamn på bloggen.
Jag är beredd att hålla med.
Kan jag skylla på att jag är sjuk?

Eller måste jag inse att vi närmar oss November?
Den tuffaste månaden på året.
Nuförtiden.
Mörk och kall.

Full av minnen.
Minnet av ett upplopp.
Och en kraschlandning.

Sen kommer det svarta hålets månad.
Då toppas hela härligheten med en önskan om en god jul.
Allas förväntningar.
Samtidigt som man vill fly.
Inåt.
Bort.

Oerhört frustrerande.

Jag hoppashoppashoppashoppas.
Att tårarna.
Inte är riktigt.
Lika många.
Och fårar kinderna.
Lika mycket.
Som.
I fjol.

Klass 4A.

När jag för en sådär massamassa år sedan.
Gått ut lärarutbildningen.
Redo för mitt första jobb.
Hamnade jag i klass 4A.

Det var ett sådant där gäng.
Som man inte får uppleva.
Så många gånger.
Som fröken.

24 stycken.
Finfina juveler.
Vi lärde varandra massor.
Under tre år.
Jag minns varenda en.
De är stora nu.
Riktigt stora.

Då.
I 4.an.
Jobbade vi med "Jag duger."
De gjorde en viktiglista.
Över sådant.
Alla barn borde få lära sig.
I livet.

Det är en fantastisk lista.
Gjord av 11-åringar.
Jag har haft den inramad.
Uppsatt i ministrålklassrummet.
Så fin är den.

4A:s viktiglista.
Att älska.
Att skratta.
Att skratta lite till.
Att lyssna och lära.
Att säga tack och varsågod.
Att ha åsikter.
Att respektera andras åsikter.
Att vara ärlig.
Att vara en god vän.
Att vara sig själv.

Nästa helg.
Har de klassåterträff.
Och vet ni?

Jag är bjuden!

Lyckliga slut.

L har just åkt.
Vi har haft en av våra senkvällar.
Med te.
Prat.

Vi har pratat om sen.
Om i januari.
När utbildningresan.
För den här gången.
Är över.

Om hunddagis.

Och om en annan saga.
Som jag undrar hur den ska sluta.
Med frid?
Eller förskräckelse?

Minns en ministråle.
Som funderade på sin sagas slut.
Slutet krånglade.
Ville inte bli ett slut.

Hon skulle på en 7-årings sätt förklara.
För mig.
Vad som var hennes dilemma.
-Du vet fröken, om slutet inte är lyckligt, då är det inte slut!

Regnet...

...har svept förbi idag.

Känsloläget för närvarande.
Är rätt kluvet.
Jag pendlar.
Rätt bra.

Dagen har bjudit på ett fantastiskt samtal från 0485.
En Nils.
I luren.
Som ville veta.
Hur dagen förlöpt.

Fick berätta.
Att det gick.
Med hjälp av en medresenär.
Som andades lugn.
Och självklar styrka.

Det finaste.
Av.
Flöten.

The real me.

Funderar en del på det.
The real me.
Allt det där som jag var.
Innan.
Före.
Då.

Riktiga jag.
Krånglar inte med maten.
Säger inte nej.
Till fantastiska erbjudanden.
Utmaningar.

Riktiga jag.
Tar chansen.
Litar på att det bär.
Att jag kan.
Har förmågan.

Någonstans i villervallan.
Kaoset.
Tröttheten.
Försvann det.

Jag försöker hitta det igen.
Det är inte enkelt.
Det tar tid.
För lång tid.

Men idag.
Har jag i alla fall.
Satt ord på det.
Hört mig själv säga det.
Till en av de finaste människor.
Jag känner.

Det samtalet.
Kommer att hamna.
I viktigaarkivet.
För när jag sagt det.
Insåg jag.

Att det var första gången.
Jag kunnat formulera.
För någon.
Vad som fattas.
Mig.

En blekgrå måndag.

Är till ända.

Lika bra det.
Om ni frågar.
Mig.

När bara en halv termin återstår av utbildningen.
Tror de allra flesta.
Att man gläds.
Åt det.

Att det snart.
Är avklarat.
Färdigt.
Slut.

De har fel.
Jag är nypåstigen.
På resan.
Och vill gärna.
Resa vidare.
Längre.

Jag jobbar på kliet.
Men har inte bestämt mig.
Vi får se.

Återigen.
Får vi det.
Se.

Jag tröttar mig själv.
Så vansinnigt.
Ge mig therealme tillbaka.
Tack!

Kli!

Ja.
Jag vet.
Inte överdriven aktivitet här.

Funderar på varför.
Vad jag kan skylla på.
Hittar inget.

Orden liksom saknas.
Har de.
Tagit.
Slut?

Skolvecka.
I uiversitetsstaden.
En föreläsare.
Som väckte något.
Där djupt.
Inne.

Hon kallade det kli.
När något kliar.
På insidan.

Det har inte.
Kliat.
På.
Länge.

Jag tror kliet.
Stannade.
På botten av ett svart hål.

Men nu.
Efter lite.
Mailandeslashfunderandeslashdeleteandeslashändrande.

Kanske.
Jag tar tag i det.
Kanske.
Låter jag kliet.
Klia.

Kanske.

För 8 år sedan...

... var han min.
Med snett leende.
Tandglugg både uppe.
Och nere.
Tystlåten.
Blyg.
Grodintresserad.

Bokstäverna bråkade.
Ville inte bli till ord.
Hur han än försökte.

Han lärde mig.
Så oändligt mycket.
Mer än han själv kan ana.
Om förtvivlan.
Om kraften ett barn besitter.
Och om lyckan.
När man till slut kan.
Och vågar lita på.
Att man kan.

Han lärde mig.
En massa om grodor också.
I vår lilla bokverkstad.
Hans och min.
Tillverkades bara böcker.
Om grodor.

I dag skulle vi träffas.
För en intervju.
Lika fåordig.
Och med samma sneda leende.
Satt han framför mig.

Intervjun gick trögt.
Jag kände inte att jag kom någon vart.
Han hade svårt att berätta.

Efteråt hade jag.
En besynnerlig känsla.
Att jag stjälpt.
Inte hjälpt.
På traven.

På väg hem.
Åkte jag förbi honom.
Ville säga.
Att han varit bra.
Att jag inte varit det.

Men han var inte stjälpt.
Han var glad.
Nöjd.
Tillfreds.

Och genast kändes det bättre igen.
I gamla frökenhjärtat.
Som svämmar över.
När det inser.
Att en14-årig.
F d ministråle.
Fortfarande.
Har alla grodböckerna.
Kvar.

Helgen...

... ger löften om.

Stilla promenader i snålblåst.
Regn som det verkar.
Kluriga samtal.
Punsch.

På mig väntar.
En ö.
Och en Nils.

Det är blandade känslor.
Saknad.
Längtan.
Åt alla håll.

Märkligt.
Mycket, mycket.
Märkligt.

Villkorslös kärlek!

I dag, för ganska på minuten exakt 13 år sedan.
Förstod jag.
För första gången.
Vad villkorslös kärlek var för något.

I min famn höll jag en två timmar gammal tjej.
Hjärtat smälte.
Ögonen kunde inte se sig mätta.
Och tårarna rann.

Barnet var L:s dotter E.
Finaste, vackraste och underbaraste E.
Fyller 13 i dag.
Ingen gudmor i världen kan vara stoltare.
Än jag är.
Över henne.

Och nästa helg.
Får jag rå om henne.
Då ska gudmor och guddotter.
Shoppa.
Umgås.
Prata.
Och bara vara tillsammans.

Det blir finfint!

På jakt...

...efter elever.
Att intervjua.
Jagar på kända marker.
Bland gamla ministrålar.

Nu är de inte mini.
Men fortfarande strålar.

Hamnade i ett tonårsrum.
Bland kläder.
Smink.
Och annan bråte.
Svalde hårt.
Blinkade bort en tår.

För ovanför sängen.
Bland affischer.
Hängde något jag kände igen.

En alfabetstavla.
Sydd i skolår 1.
Med ojämna "upp och ner" stygn.
På marinblå filt.
Efter konstens alla regler.

Hon såg.
Att jag såg.
Den.

Vi log i samförstånd.
Mindes alla våndor.
Trådkrångel och tygskrynkel.

När jag skulle gå sa hon.
- Jag längtar till på onsdag, när du ska intervjua mig.
- Det gör jag med, svarade jag.

Och det gör jag verkligen.
För på något sätt.
Är de fortfarande mina.
Ministrålar.

Skrivkramp.

Är plågsamt.
Jag har det.
Nu.

En inledning och ett syfte jag så klart vet på insidan.
Vägrar låta sig formuleras.
På utsidan.

Jag filar på annat som eventuellt ska skrivas.
Eventuellt.
Betyder.
Mest troligt.
Inte.

Jag är ombedd att komma på intervju.
Till det där jobbet.
Jag inte.
Vill.
Ha.

Det ger också kramp.
Men av en.
Annan.
Sort.

I ministrålsklassrummet.
Hade vi en burk.
Med "medicin".
Mot skrivkramp.
Getingstick.
Och andra otäcka saker.

Det gav lite peppning.
Åt en behövande.
Ministråle.

Jag skulle behöva lite av den medicinen.
Nu!

Skolket.

Skolk.
Det är inte ett roligt ord.
Det är en signal.

Från en unge som undrar om han/hon överhuvudtaget märks.
Som inte har några strategier att själv bryta sitt skolk.
Som inte tror att de kan någonting alls.
Som försöker säga oss vuxna någonting, men inte vet hur de ska uttrycka sig.

Hur vi handskas med signalen handlar om ansvar.
Ansvar tar man när man visar att man saknar.
Att man går hem och hämtar.
Letar.
Ringer.
Pratar med.
Ofta.
Skolan är en social plats.
En lärande plats.

Och en plats med skolplikt.
Hade det handlat om vuxna.
Som inte trivts på jobbet.
Hade det varit arbetsgivarens skyldighet enligt lag att åtgärda problemet.
Nu handlar det om ungar.
Då räcker det att skriva in antalet skolktimmar.
I betyget.

Nätet.

Fick för en tid sedan en avhandling i min hand.
Den heter "Att överbrygga avståndet-barns strategier på internet"
Elsa Dunkels har intervjuat drygt 100 barn i skolår 6 och menar på att barn hanterar nätets baksidor på ett intelligent och medvetet sätt.

De är medvetna om faror och har strategier för dem, skriver hon.
Kunskapen som barnen utvecklar ur denna inbäddade information utvecklar de på egen hand framför datorn eller tillsammans med kompisar. Ibland, men påfallande sällan, är vuxna inblandade i kunskapsprocessen. För många vuxna är medierapporterna den enda kontakt de har med dessa nya risker våra barn utsätts för i cyberrymden.

Det är väldigt intressant att läsa om barns syn på detta omdebatterade fenomen -faror på nätet. Medias bild är ofta allenarådande i den här typen av debatt. Ytterst sällan hör man barnens tankar om sin egen miljö.

Vill du läsa hela eller delar av avhandlingen klicka här!

Liten läxa.

Jag fick en uppgift.
Av en jag samtalat med i dag.
Skriv ned några saker som får dig att le.
Skriv dem där du lätt kan se dem.
Visa någon vad du skrivit.

Så mina vänner.
Exklusivt för er...

Alla skojiga vännerna. Fortsatta studier. Korsord. Blodröd vallmo. Roligaste, varmaste R. Läsa allt möjligt och hela tiden. Utmaningar. Lars Winnerbäck. Nya kameran som jag snart förstår mig på. Stora fröken Suck. Grumme Citronsåpa. Löpning i olika former. Friluftsdag med allt vad det innebär. Lilla fröken Med Humöret. Kvällschat. Semesterön. P1. Riktigt gröna äpplen. Kunskapande. Tända ljus. Varma filtar. Drömmar. Ministrålar. Allra bästaste L. Strategispelskvällar. Nybryggt morgonkaffe. Hög höstluft. Samtal. Roliga sms. Datorn som fungerar så bra. Finaste LS. Skriva. Riktiga brev som ligger i brevlådan. Mjuka fingrar. Hundpromenad. Flädersaft.

Vad får dig att le?

Jag funderar...

... lite på det här med "dagens skola".

Där visionen är att varje dag ska betyda en skillnad för eleverna.
Det glöms liksom bort i debatten.
Det är trots allt dem skolan handlar om.
De är våra verkliga uppdragsgivare.

Det blir allt mer tydligt.
När man återigen tvingas inse.
Att de som beslutar inte lever upp till de kvaliteter.
Jag förväntar mig.

Jag blir inte heller särskilt förvånad när jag läser det här.

Barn lär varandra.

Jag har pratat om TED förut.
Vill inte bli långrandig.
Men titta och lyssna på det här.

Och nu funderar jag på.
Hur man blir lärande med andra.
Och hur lärandet leder till nytt lärande.
Framåt och utmanade.
Men tillsammans.

Lite så.
För nu.

I dag har jag.

Sökt ett jobb jag inte vill ha.
Blivit erbjuden ett jag innerst inne vill ha.
Men inte vågar testa.

Förut.
Hade jag aldrig tvekat.
Jag hade tagit det.
Utan att fundera.

Men nu.
Funderar jag.
Kanske lite.
För mycket?

Försökte resonera med L om det. Hon var inte nöjd.
-Men herregud du är ju så velig och feg... precis som Josh Macahan! Skärp dig!

Amen!

Det sista inlägget.

Om Jan Björklund.
För nu.

Det är många som är upprörda.
David Björklund skriver i dag i DN att:

"Skolan är landets största arbetsplats. Jan Björklund har under lång tid med illa underbyggda påståeenden farit ut mot elever, lärare och skolpersonal. Anklagat skolan för att inte klara sitt jobb. Vi har alltså en skolminister som antingen medvetet far med osanning eller så har vi en skolminister som inte kan räkna och läsa"

Jag tror att många känner sig besvikna på skolministern.
Men den största faran är kanske inte vad Jan Björklund har sagt, utan vad som blir resultatet av det Björklund säger och tycker. För den här felläsningen och feltolkningen betyder i framtiden naturligtvis åtgärder för att komma till rätta med de påstådda brister skolan tycks ha.
Och det är långt allvarligare.


Även SR har grävt djupare i Björklunds uttalanden och jämfört dem med de utredningar han påstår sig tolka. Läs det här.

Davids Karlssons artikel kan du läsa här.

Fick ett mail i dag där en läsare upplyste mig om att det finns en grupp på facebook som heter "Avgå Jan Björklund", det tycker jag är humor.

Ni missar väl inte nästa avsnitt... söndag kl.13.00 i P1!

Om.

Om man omger sig med finaste vännerna, de man inte klarar sig utan.
Om man går in stenhårt för studier och jobb.
Om man städar, organiserar och tränar.
Om man engagerar sig i barnen och deras aktiviteter.
Om man gör det.

Är det då enklare att ta till sig insikten om.
Att man inte räckte till.
Att man aldrig hade någon riktig chans.
Att man gjorde det man kunde, men att det inte var nog.
Att man inte förmådde mer.
Att man orev istället för tillförde.
Att något stannade tvärt.
Att något slutade att finnas.

Mitt i allt.
I rörelsen.
Det undrar jag.

Jag undrar också.
Vad som händer med en.
Om man vet.
Att man aldrig igen.
Blir den som man var.
Innan.

Vad gör man då?

Jag är...

...fortfarande upprörd över radioprogrammet.

Varför kan jag inte släppa det?
Näe, för det var så mycket o.

Osannt.
Otroligt.
Osmakligt.
Olustigt.
Ovärdigt.
Oproffsigt.

"Kris i skolan"

Lyssnade ni på vår käre skolminister i dag i radioprogrammet "Kris i skolan", som sändes i P1? Jag gjorde det och jag undrar hur han tänkte när han så totalt sänkte den svenska skolan. Han om någon, borde veta att ledarskap inte handlar om att leda och förleda människor med statistik och brandtal.

Alla goda ledare försöker skapa kraft genom goda förebilder, tydlighet och tilltro - ute i framgångsrika företag lyfter chefer sin personal så att de känner möjligheter men också för att åskådliggöra vad som behöver göras, tillåter innovationer och nytänkande, skapar förutsättningar och inte hinder för framgång. Varför ska skolans arbete hållas dold för världen och bara mätas i siffror? Om vi ska kommunicera med siffor så måste vi läsa dem rätt och riktigt och inte hitta på historier och osanningar och basunera ut dem mot omvärlden.

Det är ovärdigt.
Ovärdigt mot alla oss som jobbar i skolan.
Ovärdigt mot alla barn med skolplikt och deras föräldrar.
Och ovärdigt en minister att inte värna "sin" skola.

Lyssna på "Kris i skolan" här.

Skriftliga omdömen.

Resonerade med en rektor i dag.
Om de skriftliga omdömena.
Hon hade överlåtit det på lärarna.
En och en ska de få utforma sina omdömen.

Jag tänker att det handlar om att förvalta det uppdrag vi lärare har fått.
Vi kan inte välja bort det, vi har att utföra det som bestämts.
Jag önskar att det blir diskussioner i skolorna.
Där vi pratar om färdigheterna.
Där processen bedöms hos alla elever.
Att alla elever får utvecklas individuellt utifrån sina förutsättningar och sina utgångslägen.
Att vi hjälper barnen att se skillnaden, utvecklingen, från utgångspunkten, processen och det uppsatta målet.

När vi sen ska formulera omdömet, är det inte med tomma ord.
Med full respekt om eleven ska vi lärare ge omdömen.
Detta uppdrag måste också förvaltas väl.
Med kompetens, undran och respekt.
Det väcker också frågor om vår profession.
Hur ser vi på elevers utveckling.
Hur värderar vi den?
Hur utmanar vi våra elever?
Hur ser vi på den lärande människan och kanske framför allt; hur kommunicerar vi det vi ser?

Det handlar om barnen.
Om omsorg, kunskap och respekt.
Gentemot dem.

Det handlar också om vår lärarprofession.
Men en och en.
På var sin kammare.
Blir det inga diskussioner.
Den här gången.
Heller.

Finfint besök!

I dag fick jag ett sms.
”-Tja göres! Hemma?”
En stund senare stod tre mopeder utanför huset.
3 gossar ur IG-gruppen.
Vid köksbordet.
Med kanelbullar.
Och choklad.

I morgon börjar de gymnasiet.
Nervöst.
Pirrigt.
Även för tuffa killar.
Med attityd.

Men efter andra koppen choklad.
Och en massa bullar senare.
Släpps attityden.
Då går det att prata.
Om oron.
Om att hitta en plats.
I allt det nya.

-Men längtar ni då, frågade jag.
-Typ, kanske… blev svaret.
-Tänk alla era nya lärare. Dom längtar att få träffa er. Att få komma i gång.
-Ingen lärare längtar väl efter sina elever! Det ska vara du då...
-Det är klart att dom gör. De allra flesta längtar. Massor.
-Glöm det!

När de åkt.
I spöregnet.
Funderade jag för mig själv.
Hur det kommer sig.
Att elever som gått 9 år i skolan.
Inte tror och inte känner.
Att deras lärare känner glädje till jobbet.
Och längtar efter eleverna.
Det tål att tänkas på...

De värmde i alla fall mitt hjärta med sitt besök.
Att de valde det.
Sommarlovets sista dag.
I spöregnet.
Känns fint.

Riktigt, riktigt fint.

Jag hade...

...tänkt skriva om ledarskap.
Men den här dagen tynger och tröttar.
Skrynklar.

Jag har suttit med armen om en jätteledsen vän.
Undrar fortfarande vad jag kan göra för henne.
Och hur.

Jag har försökt peppa, gråtande favvokollegan M.
Till ett jobb hon inte vill ha.
Innerst inne.

Jag har gjort en annan vän både arg och ledsen.
Fast det inte, inte, inte var meningen.
Inte alls.

Så har jag också blivit rejält uppsträckt av L.
Det handlade om mat.
Om frossa och näsblod.
Hudlöshet.

Så det där inlägget om ledarskap får allt vänta ett tag.
Till en annan dag.
En bättre dag.

Så får det bli!

Opedagogiskt, obildad eller bara ointresserad?

Jag har en ny kamera.
En lagom avancerad enligt säljaren.
Det tackar vi för.

Väl hemkommen.
Med kameran.
Och instruktionsboken.
Dyker följande frågor upp.

Är instruktionsboken väldigt opedagogiskt upplagd?
Är kamerans ägare obildad?
Är kamerans ägare ointresserad?

Instruktionsbokens upplägg, är verkligen något jag ställer mig tveksam till.
Oerhört detaljerad i avdelningen ”Självklarheter”.
Såsom hur man fäster linsskyddet och stoppar i batterier.

Sen.
När det börja lukta krångel.
Föreslår boken bara.
Autoläge.
Det bästa av lägen.

Kamerans ägare kan mycket väl vara obildad.
Helt enkelt för trög för att fatta manualen.
Men tyvärr.
Tror jag nog att ointresse.
Är den mest passande beskrivningen.

Instruktionsböcker.
Är.
Dödligt.
Trist.

Sa den glada fröken och återgick till Tomas Kroksmarks bok ”Den tidlösa pedagogiken”.
528 sidor grundläggande aspekter på pedagogik, didaktik och lärande inom den västerländska traditionen, från 900 fKr-1960-talet.

Vilken läsning.
Låt det regna.
Jag är i autoläge.

Skav och plockepinn.

Jag har en känsla.
Som skaver.
Inuti.
En sån där.
Svårt-att-sätta-fingret-på-känsla.

Släpp det, säger R.
Du har inte tid att grubbla på det.
Du ska toppa formen.
Kolhydratladda.

Inför vad?
Den årliga plockepinn-turneringen.
Som går av stapeln.
I morgon.
Med finaste familjerna L och W.

Av någon anledning.
Har R och jag.
De sista åren.
Varit på samma lag.

Vi.
Undrar.
Varför?

Lustbarn.

Jag har läst och begrundat John Steinbergs bok "Världens bästa fröken" i sommar.
Steinberg kallar dagens barn för "lustbarn", som drivs av lust snarare än pliktkänsla, och som inte automatiskt ser lärare som auktoriteter eller skoluppgifterna som ett måste.
Den traditionella förmedlingspedagogiken blir inte alltid framgångsrik med sådana barn, och många av oss har väl försökt ersätta den med motivationspedagogik.

Han talar för processpedagogik, att lära-sig-att-lära, i en värld där vi vet att en stor del av den kunskap som behövs i framtiden inte finns ännu, eller är så specialiserad att det inte är fruktbart att förmedla den till alla.

Steinbergs kunskapstanke, ett steg vidare, är att lärare som undervisar dessa moderna lustbarn framför allt borde se sig själva som ledare. Ledare som med kärlek leder barnen dit de inte själva skulle ha gått.

Att leda lustbarn.
Att väcka lust.
Till livet.
Till lärandet
Vilken ynnest.
Vilket jobb!

En liten hjälte.

Min yngsta dotter tampas med en mängd födoämnesintoleranser.
Sedan hon var knappt 2 år har hon funnits i läkarnas vård och våld.
Otaliga är de undersökningar och de provtagningar hon varit på.
Begränsad är den mat hon kan äta.
Vi försöker enligt konstens alla regler.
Ändå mår hon inget vidare.

I dag var det dags för stora provtagningsdagen.
I 6 timmar har de tagit alla möjliga och omöjliga prover.
Efter 9 rör blod, slutade jag räkna.
Hon är stucken överallt.

Hon har svimmat 2 gånger.
Hon har kräkts massor.
Men hon har inte en gång klagat över situationen.
Fast jag vet att hon är livrädd.
Panikslagen.
Grågrön i ansiktet.
Klibbig av svett.
- Dom är väl klara snart, mamma frågade hon.
Då var det 4 timmar, en njurröntgen och en tarmbiopsi kvar.
Vilken liten hjälte.

Den stackars sjuksköterskan Eva, som tog alla prover och jag,
utbytte förtvivlade blickar emellanåt.
Hon for lika illa som jag.
Men nu i kväll.
När lugnet lagt sig.
Och den sönderstuckna ungen dödstrött somnat i min säng.
Ringde hon, Eva.
Och frågade hur vi mådde.
Pratade om dagen.
Det värmde och gladde.

Då blev jag ännu mer övertygad.
Om att alla gånger man ringt hem till föräldrar.
Efter jobbiga samtal.
Tuffa besked.
För att höra hur de mår.
Hur det man sagt har landat.
Om man kan göra något för dem.
Är rätt.
Varje gång.

Fick jag du?

I dag på mataffären mötte jag en fd ministråles lillebror, H.

Han var bilden av en sommarlovsledig unge personifierad, där han stod och iakttog mig bland frukterna. I shorts. Brun, med ben fyllda av skrapsår och sönderkliade myggbett. Han kom närmre och närmre.

- Fick jag du? frågade han till slut och kikade på mig under lugg.
- Men hej H, vad sa du?
- Fick jag du? upprepade han, lite högre.
- Nu är jag inte riktigt säker på att jag fattar vad du menar...
- Alltså som fröken, nu ska jag ju börja... skolan du vet!
- Jaha... Näe, det fick du nog inte. Du vet inga skolbarn ska ha mig som fröken i höst. Jag är ju ett skolbarn själv nu.
- Men... sa han besviket och vred Foppatoffeln mot golvet.
- Hade du velat gå hos mig?
- Mmm.
- Varför det?
- E säger att du var snäll... Att man inte behöver vara rädd och pirrig om du är ens fröken och...

Han såg sig runt, ungefär som om han skulle avslöja världens jättehemlis. Han tog ett steg närmare mig och sa halvhögt.

- ... för att E säger att du kan jonglera. Med frukter, bollar och tejprullar, men att det är en hemlis som bara dina skolbarn vet.
- Ja, det stämmer, skrattade jag. Fast nu vet ju du det också... Vet du, du behöver inte vara rädd och pirrig för att börja skolan. Din fröken kommer att ta jättebra hand om er. I skolan behöver ingen vara rädd!
- Är du säker? frågade han försiktigt.
- Jäpp, helt säker!
- Tror du hon kan jonglera?
- Nja, det är väl tveksamt förstås...
- Jag hade ändå velat ha du. Inte nån som inte ens kan jonglera...

Hej då-dagen!

I dag är dagen när jag har:
Luktat på klätterrosen.
Gått längs stranden.
Kännt vattnet skölja.
Och sanden bränna.
Kisat mot solen.
Suttit på sittstenen och sett ut över havet.
För sista gången den här sommaren.

Det är också sista gången i sommar, som jag har svängt av från stranden, där vid den perfekta sittstenen. Tagit med mig morgontidningen och en påse färska frallor och druckit morgonkaffe med Nils på hans veranda. En, som alltid lite vemodig dag. Det är länge till nästa gång jag gästar ön.

-Du kommer väl i höst, undrade Nils när det var dags för kramen.
Kramen som ska räcka till nästa gång vi ses.
- Så vi kan promenera och filura, fortsatte han.
-Jo, jag gör nog det, svarade jag.
-Det låter bra det, flickebarnet, sa han och log. Du är så hjärtans välkommen. Jag saknar dig redan.

Är inte det fantastiskt?
Att vara saknad - innan man har åkt?

Glädjetankat.

I dag har jag glädjetankat.
Glädjetankar.

Jag har varit på besök hos skolchefsbekanten.
Det var fantastiskt att se honom.
I hans sommarverklighet.

I shorts.
Brunbränd.
Barfota.

Jag log snett åt hans iver.
När han berättade om alla planer.
På sommarstället.

I dag har vi vandrat på hans strand.
Ett annat vatten har sköljt över mina fötter.
Men samma sol har lyst på oss.
Värmt oss.
Värmt mig.

Vi har pratat.
Resonerat.
Visionerat.

Druckit flädersaft i hans berså.
Ätit solvarma hallon.
Räkor.
Och pratat ännu mer.

Det är makalöst.
Att han fortfarande brinner så.
För sina visioner.
För det han tror på.

Han smittar mig.
Får mig att känna visionerna.
Ivern.

Nu byter han jobb.
Visionerna följer med.
De lämnar jag inte, säger han.

När jag skulle åka fick jag varmaste kramen.
Glöm inte det du brann för, sa han till mig.
Nu har det vilat klart.
Visst?

Varför får han det att låta så enkelt?
Det undrar jag...

Social överdos.

Nog är jag rätt social.
Vill jag i alla fall tro.
Men fort får jag nog.

Vill vara ensam.
Helt själv.
Knepigt.

När det blir för mycket folk.
Blir jag en betraktare.
En iakttagare.

Här skulle jag kunna skriva ett inlägg.
Det skulle vara så långt att ingen nu levande människa skulle orka läsa det.
Om mina svärföräldrar.
Svågrar.
Svägerskor.
Och deras barn.

Om hur det är att försöka ena allihopa.
Hela tiden.
Om vissa människors behov att ta otroligt stor plats.
Hela tiden.

Men jag ska bespara er det.
Jag kan bara konstatera.
Att jag har fått en social överdos.
Att jag iakttar och betraktar.

Ett kontrollfreak på avvänjning, sa min svåger i går och skrattade gott.
Jag sa inget.
Skrattade inte.
Men tänkte en del.

Och skänkte en tacksamhetens tanke.
Till skolchefsbekanten.
Som skickade de nya målen för skolår 3.
Till min mailbox häromdagen.

Vilken intressant läsning att fly till.

Det skrivna ordet.

Är speciellt.

Onyanserat.
Det bara står där.
Betyder inget.
Eller massor.
Beroende på hur det landar hos mottagaren.

Jag filar på ett tal, till ett bröllop.
Det vill sig inte riktigt.
Än.
Frustrerande, men ändå enkelt.
För det är ord som kommer att sägas.

Jag har också ett mail jag borde besvara.
Hur jag än gör.
Hur jag än skriver.
Kommer det att såra.
Göra en fin vän väldigt ledsen.
Förtvivlad.

Jag har börjat på mailet massor av gånger nu.
Ändrat.
Tagit bort.
Börjat om.

Jag tror jag ringer.
Ber om en promenad.
Försöker förklara.
Hur jag tänker.
Vad jag menar.

Så får det nog bli...

Åter...

...i farten.

Nils och jag har promenerat i dag.
Pratat betygssystem.
I dåtid.
Och nutid.

Om yrkeslivet.
Om val.
Vad man ska bli när man blir stor.
Om det andra livet.

Gå på känslan, sa Nils.
Den leder rätt.
Underskatta den inte.
Det är som att fernissa en rutten planka.

Det blir en fin och blank yta ett tag.
Men där inuti.
Är det inget vidare.
Och till slut.
Går det inte längre.

Efter promenaden.
Kaffe, punsch och limpa.
När jag skulle gå.
Sa jag till Nils.
Att jag tycker om honom.
Att han gör mig glad.

Han strök mig över kinden.
Du är söt som socker du, sa han.
Klokare än du vet.

Men mager som en.
Skarp.
Sill.

Kalla fötter.

Jag är i sommaren
Min sommarverklighet.

Den långa sandstranden inbjuder till långa promenader.
Ensam.
Barfota.
I vattenbrynet.

Jag kan gå där i timmar.
Känna det kalla havsvattnet skölja över mina fötter.
Svepa med sig mina fotavtryck.

Jag tror jag tänker klarare.
Att tankarna landar inuti.
Får lite distans.
Kanske även till känslorna.

Det finns baksidor också.
Som i dag.
En riktig.
Fet.
Ögoninflammation.

Och 40 graders.
Feber.

Ön.

Semesterön är vacker.
Den gör något med mig.
Med min insida.

Jag tycker om det karga platta landskapet.
Havet som är oändligt.
Vallmo och klätterrosor.

Jag njuter av det.
Av att vara ensam i det.
Att jogga på hederna.
Leta vackra stenar.
Titta på havet som inte har något slut.

Så har det inte alltid varit.
Först var det bara en semesterö.

Hösten innan det svarta hålet öppnade sig.
Var jag där.
Trött, sliten och grå.
Med tom blick.
Käraste Nils fyllde jämt.
Han visade mig ön från en annan sida.

Promenader i snålblåst.
Regn och vindpinat hav.
Tjocka tröjor och kroppkakor.
Du måste äta, sa han till mig.
Inte krångla med maten!

Så nu går jag på Nisses stigar.
I fred-stigar.
Långt borta från turister.
Och släktingar.

Visar mina döttrar.
Vill att de ska se.
Den andra sidan.
Också.

Kärlek.

I morgon åker jag på semester.

På semesterön, där vägen tar slut.
Bland knallröd vallmo.
Bor en man.
Som jag är jättekär i.

Han heter Nils.
Han är över 70 år.
Han kallar mig lilla, magra flickebarnet.
Fast inget av det stämmer.

Vi umgås på somrarna, Nisse och jag.
Han är pensionerad lärare, rektor och skolinspektör.
Han kan så vansinnigt mycket om skolan.
Om skolhistoria.
Om hur då påverkar nu.
Om vikten av att förstå sin historia, för att förstå sin nutid.
Och framtid.

Han berättar.
Jag lyssnar.
Lär mig.
Får ett sammanhang.
En förståelse.

Dessutom försöker han lära mig.
Att röka fisk.
Och att dricka.
Punsch.

Svårslaget!

TED

Många av er som läser den här bloggen hör av sig till mig mailledes.
I går fick jag ett mail som handlade om lycka.
Det var ett fantastiskt mail och en länk till buddistmunken Matthieu Ricards TED -tal om just lycka.

TED är en konferens som går årligen och samlar världens bästa talare inom alla möjliga områden. Nu kan man se dessa 15-30 minuter långa tal hemma på kammaren.
Om du har en stund över, orkar lyssna på otextad engelska och vill ha lite kvalitetsmedia istället för slötitta på sommarrepriser på tv, eller icke-kvalitetsdeklarerade videosnuttar på Youtube rekommenderar jag verkligen att gå in på TED och bläddra bland talarna.
Här finns såväl stora ämnen som kända personligheter, inte alltid på samma gång.

Jag stötte på en alldeles fantastisk berättelse. Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor, drabbades en morgon av en stroke. Här berättar hon om händelsen och om livet efter den.

Vill du se och höra talet om lycka av Matthieu Ricards finns det här.

Dagen efter.

Dagen i dag.
Kändes gruvsam.
Innan.

Fick ett god morgon sms.
Från R.
"Klädd för ute. Kommer om en timme."
Stod det.

Maken log.
Införstådd.
R kom.
Med ryggsäcken packad.

Vi åkte bil.
Vi kom fram till havet.
Där låg två kajaker.
Och väntade.

Havet låg spegelblankt.
Solen sken och värmde.
Det var fantastiskt.
Och jättelänge sedan.

Paus och fika på solvarma klippor.
Stilla samtal.
Sedan fortsatt paddling.
Ro.
Frid.
I kropp och själ.

Vilken dag!

Sömnlös.

Sitter inlindad i filten.
Med fleecetröja.
Med tjocksockar.
Jag fryser.
Är iskall.
Ända in i märgen.

Trötta ögon.
Tom i huvudet.
Kroppen slut som efter en helmara.
Men omöjligt att sova.

Tänker på K.
Tänker att det är orättvist.
Så.
Obeskrivligt.
Orättvist.

En över, överjävlig dag.

Vissa dagar undrar man hur man ska ta sig igenom.
I dag var en sån.
Finaste, braigaste, skrattigaste och tramsigaste K finns inte längre.
I dag var det hennes begravning.

K och jag har känt varandra sedan urminnes tider.
En skidåkarvän från Förr I Tiden.
Bittra konkurrenter i spåret.
Godaste vänner vid sidan av.

Så sent som för tre veckor sedan skrattade vi gott åt en dm-vinst.
Som vi delade.
För massor av år sen.
Jag i fel åldersklass.
3 år för ung.
Hon rasande för det.
En guldmedalj.
Som hennes pappa till slut sågade av i två delar.
En del åt oss var.

I dag hade jag min del av medaljen med mig.
Jag kommer aldrig att glömma.
Hur hennes pappas hand kramade min.
Ljudet när den halva medaljen la sig platt på den vita kistan.
Bredvid havet av blommor.
Och kortet på en frisk, leende K.

Unga människor ska inte ligga i vita kistor.
De ska inte duka under för sjukdommar.
De ska inte dö ifrån make och 3 barn.

De ska leva och andas.
Ordna fotbollscuper och skvallra.
Fira 40-årsdagar och njuta av livet.
Så blev det inte för K.
Det gör mig så obeskrivligt ledsen.

Som sagt.
En sorgsen och tårfylld.
Förlamande.
Över.
Över.
Jävlig.
Dag.

Gladmail.

I dag gladdes jag av två mail.

Ett från en ministråle, som nyss fått egen mailadress.
Som bara är 8 år och inte var min ministråle så länge.
Bara en termin, sen slutade jag.
Lämnade henne och hennes ministrålskompisar.
Så här skrev hon:

Hej.
Det här är mitt tredje mail.
Du var snäll när du var min fröken.
Det regnar.
Att det ska vara så svårt för vädret att fatta att det är sommar.
Det är sommar NU!
Inte sen - då är den slut.

Hej då från A***


Det andra var från en betydligt äldre stråle...
IG-gruppens oskrivne ledare R, som jag berättat om förut.
Hans mail var ungefär lika kortfattat som A***s

Tja!
Det blir inte nå IV i höst.
Fatta. Jag kom in!
Du sa ju du ville veta.

/R*****


OM jag ville veta!
Vilka fantastiska mail, båda två.
På sina egna vis.
Att man blir ihågkommen, att någon elev bemödar sig att maila.
Fascinerar mig.
Lika mycket.
Varje.
Gång.

Konversation mellan makar.

- Det blir så att X och jag skriver examensarbete tillsammans i höst.
- Han hade då otur i lottningen.
- Du, det var ingen lottning.
- Va! Du skojar. Han kan ju inte ha valt det? Frivilligt? Stackars krake!
- Hur menar du nu?
- Jag menar bara att jag tycker uppriktigt synd om honom. Skriva med dig kan ju inte vara någon lek direkt. Åh, herregud...

Här självdör konversationen, eftersom maken får en blick som hade kunnat paralysera en tiger mitt i språnget. Den skulle ha fallit stendöd till marken.

Dead meat!

En grå tisdag.

Efter dagens besök hos sjukgymnasten gick jag upp till L på hennes jobb.

- Följer du mig på pump, nu när du slutar?
- Aldrig. Usch, då måste jag ju svettas. Men jag kan bjuda dig på lunch och pumpa dig på information...
- Om vaddå?
- Gissa! Det är ju evigheter sen jag blev uppdaterad sist.

Det blev inte träning, det blev lunch.
Samtal om ditt och datt.
Som gjorde en grå tisdag.
Lite mindre.
Grå.

I dag...

... lyssnade jag till Max Tegmark som sommarpratade.
Han är professor i astrofysik och framgångsrik kosmolog, med teoretiska beräkningar av universums egenskaper som expertområde.

Hans program var oerhört intressant av många anledningar.
Han pratade mycket om hur man lär.
Att nyfikenheten är varje individs största drivkraft till lärandet.
Att frågorna ofta är viktigare än svaren.

Han pratade också om hur man ska förhålla sig till kunskaper.
Att de hela tiden förändras.
I dag i så snabb takt att man inte ens hinner lära sig det nya,
förrän det är passé.
Att man behöver kunna hantera det.
Att dagens ungdommar är dåligt rustade för det.

Jamen se där ja!
Han pratade om att hur:et är viktigare än vad:et.
Hoppas att Jan Björklund lyssnade på dagens sommarpratare.


Du vet väl att man kan ladda hem sommarpratarna till sin Mp3.
Det kan du göra här.

Regn hos mig.

I dag var huset tomt.
Sånär som på mig.
Jag hade massor av planer.
"Att göra"-listan var lång.

Mitt i tvätt, bak och städ.
Kom regnet.
Och åskan.
Tog strömmen.
Och alla mina planer.

Jag satt mig på bron.
Och såg blixtarna lysa upp den kolsvarta himlen.
Kände hur regnet skummade marken.
Hur det luktade liljekonvaljer.

Där blev jag sittande.
Tänkte på regniga dagar under tidigare sommarlov.
Då sammanstrålade ofta favvokollegan M och jag på skolan.
Gjorde material.
Spånade ideér.
Babblade och kloknade.
Tänkte om.
Och nytt.

Det kan jag sakna vissa dagar.
Att visionera.
Och planera.
Verksamheten.
Med någon.

Och samtidigt är jag väldigt nöjd.
Med att jag ännu ett tag.
Har egna studier.
Som.
Verksamhet.

Stort avstånd släcker liten vänskap...

...men gör stor vänskap större.

Läste jag i "tidningen i stolsfickan framför er" när jag flög hem.
Det var en annons för ett flygbolag som uttryckte sig så poetiskt.

Jag tänker att avståndet inte alltid behöver vara i mil.
Det kan också vara i tid.
Ett jättelångt sommarlov till exempel.

Efter en pratstund med en fin vän.
På en parkbänk i solen, häromkvällen.
Tänker jag på det här med att sakna någon.

Att man inte saknar.
Vem som helst.
Bara de som betyder.
Något för en.

Och då är det ingen.
Liten.
Vänskap.

Jag borde ha en strategi!

I kväll ska vi umgås med våra vänner.
R har sms:at.
Om ett nytt strategispel.

Jag kan inte ens uttala namnet.
Det är orättvist.
Han sparkar på en som ligger.

Jag tycker "Finns i sjön".
Också.
Är.
Ett.
Strategispel.

Ge oss färdiga matriser!

Inte bara nu under dessa dagar, utan allmänt bland lärare efterfrågas det.

Varför ska alla uppfinna hjulet? Tänk all tid som lärare lägger ner för att sitta och göra lokala kriterier... osv. Jag tänker återigen att man då bortser från själva kärnan. Att det handlar om förhållningssätt. Till lärande, till kunskap och framför allt till eleverna.

Även om vi i den bästa av världar hade av Skolverket utgivna analyser av VAD-frågan, kompletterade med kommenterade elevarbeten måste utformningen göras lokalt. Lärarna måste utveckla ett beskrivande språk gentemot sina elever. Ett mycket bra sätt att göra det är att vara med och formulera nivåbeskrivningar i matriser. Ett annat skäl till att matriser ska formuleras lokalt är att det inte är säkert att en nivåbeskrivning överallt ska formuleras på samma sätt. Olika sociala och kulturella skillnader kan vara anledningen till det.

För elever som av olika skäl är svagpresterande är det jätteviktigt att matrisen tar sin utgångspunkt i vad eleven har för kunskaper även om dessa ligger på en mycket låg nivå. I en elevgrupp med många svagpresterande elever kan det vara bra att skapa en matris som har flera mindre steg. Elever som befinner sig på en hög utvecklingsnivå behöver däremot lite större utmaningar och kan ta större steg. En matris ska utmana och stimulera till fortsatt lärande för alla. För att kunna detta måste matrisen beskriva den nivå eleven befinner sig på och innehålla utmanande nivåer att sträcka sig emot.

Omfattande internationell forskning visar att en ickevärderande, beskrivande formativ bedömning har en speciellt god effekt på svagpresterande elevers lärande. Då måste bedömningen kommunicera vad eleven redan uppnått och hur han/hon ska arbeta för att bli ett steg bättre. Eftersom många svagpresterande elever har en lång skolhistoria av misslyckanden är deras självförtroende när det gäller sitt lärande lågt. För dessa elever måste matriser vara ett verktyg som stärker självförtroendet genom att synliggöra den kompetens de faktiskt redan har. Det är lättare att beskriva svagpresterande elevers brister än att plocka fram och synliggöra deras kompetens. Den del av matrisen som kräver mest eftertanke och finkänslighet är den där de lägre utvecklingsnivåerna formuleras.

Det handlar om att träna sina lärarögon till att se vad eleverna gör och sedan utveckla ett språk till att beskriva det man ser. Matrisen är bara en form, det centrala är den lärarkompetens som den uttrycker.

Till slut vill jag bara delge er ett sms, jag fick från L i dag:

Du är så insnöad på matriser att du borde uppsöka en psykolog!

Resten då?

Jag har i ett svagt ögonblick lovat att hjälpa en kursis med en restuppgift.
Det återstår innan jag ger mig hän åt korsord och engelska deckare.
Åt sommarpratare och lata dagar.

Jag fixar och trixar med hennes uppgifter.
Jag mailar och försöker få saker och ting klart för mig.
Det händer ingenting.

I dag ringde jag henne.
Hon var.
På.
Semester.

Det var inte riktigt så.
Jag hade tänkt mig.
Det.
Hela.

Någon från Förr I Tiden.

På väg, i förrgår, hände något väldigt märkligt.

Jag mötte en person från Förr I Tiden.
En person som då betydde allt.
Som var lite för viktig.
Det slutade inte så bra.

Vi har inte setts många gånger sen den dagen.
Det har varit märkliga möten.
Men det sista har jag funderat en del på honom.
Och diskuterat honom, av olika anledningar, med en vän.

Nu stod han helt plötsligt framför mig på flygplatsen.
Han hade tre timmars väntan.
Jag två.

Vi gick och drack kaffe.
Vi pratade.
Det var annorlunda.
Jag var annorlunda.

När vi skildes var jag bara tvungen att ringa till L.

- Du kan aldrig ana vem jag fikat med nyss!
- Näe, vem!?
- NN!
- Va! Hockeydåren?
- Eeh, ja, just han.
- Är du ok?
- Jo, jag är väldigt ok.
- Jamen , då så... det tog ju bara 15 år det!
- VAD du överdriver.
- Jaså!?

Hemma igen.

Trött och sliten.
Som en urvriden trasa.

Det har varit bra dagar.
Jag har lärt mig massor.
Jag hoppas andra också har gjort det.

Många intryck som snurrar och ska landa.
Lite funderingar, tankar och en och annan ny idé.

Nu ska jag titta igenom utvärderingarna.
Och skriva ihop någon slags feedback.
Ordning och reda.

Jan Björklund skulle ha varit nöjd...

Jo tack...

... det gick vägen.

Jag var inte mest nervös.
Rätt lagom.
Jag minns ärligt talat inte så mycket.
Mer än att jag tänkte.
Att 175 personer är.
Rätt många.

Jag gläds åt:
-Att tekniken funkade.
-Att vi valde att dela in arbetslagen efter vilken ålder eleverna hade och inte vilken skola de kom från. Det gav givande diskussioner, skolorna emellan.
-Att vi i morgon fyller på kunskapandet med två förhoppningsvis riktigt bra föreläsningar.

Jag gläds också åt alla hållna tummar och alla "heja dig" sms.

Tack!

I eller o-balans...

... ja det är frågan.

Det beror lite på hur man ser det.
Om man betänker de sista dagarnas hysteriska datastrul borde det kanske vara obalans...
Men nu, framme på hotellrummet, med en fungerande pp-presentation känns allt som "i balans" ändå.

Dagen har varit kaotisk och hysterisk.
Vansinnigt trött efter duktiga vännen E:s examensfest, som pågick till tidig morgon. Sista fixet med pp-presentationen och den obligatoriska kollen av att ha allt med.
Och dubbelkollen.
Och trippelkollen.

En galen storasyster som skulle i väg på fiolläger.
En galen lillasyster som inte skulle någonstans.
En galen fröken som försökte vara överallt och ingenstans samtidigt.

Nåväl.
Till slut.
I väg.
Lugn och ro.

I morgon är en annan dag.
Måtte tekniken, tankarna och tungan vara med mig.

Tänker på R, som slitit så hårt för min skull.
Som kom i går.
Också sliten efter festen.
Med min dator och mitt material.
Och en present...
En extern hårddisk på 500 GB.

Hm...
Jag fattar vinken.
Faktiskt.

Min bästa R!

Näe, datorn mår inget vidare.

Min hårt prövade vän R, slet med den till klockan 3 i natt.
Och fortsätter i dag.
Vilken hjälte!
Han har lyckats rädda en del.
Och tror det ska gå vägen.
För det är jag honom evigt tacksam.

Hur ska jag någonsin kunna återgälda?
Jag kan inte ens med ord förklara för R, hur mycket det han gör betyder.

Jag vill inte ta för givet.
Jag vill att han ska veta.
Jag vet bara inte hur.

Skolavslutning.

I dag hade mina flickor skolavslutning.
Jag var där.
Som förälder.

I fjol var jag inte där.
Inget i hela världen hade fått mig dit.
Det hade inte gått.
Jag satt hemma och grät.

I år gick det.
Riktigt bra.
Många gamla ministrålar.
Många gamla ministrålsföräldrar.
Många kramar.

Sen iväg till IG-gruppens avslutning.
De gick ut 9.an.
De var så fina.
Stolta.
Att få önska dem lycka till.
Kändes så bra.
Vi "syns" på chatten, ropade de, när jag gick.
Visst gör vi det, tänkte jag.

Onixdag!

Ett uselt väder.
En åskknall.
En trasig dator.

En hysterisk fröken.
En datakunnig god vän.

Ja, ungefär så kan dagen sammanfattas.
En enda åskknall förändrade min dag och mina förberedelser inför peronalutbildningsdagarna på ett kick. Helt plötsligt var inget under kontroll. Finaste R, är inte bara min strategispelsutmanare, inlineskompis och bokklubbsvän. Han är också min personlige datasupport, med jour dygnet runt och året runt. Han förbarmade sig över datorn som inte ville mer och där är den ännu, under hans vård och omsorg. Jag hoppas innerligt att det går att ordna på nåt sätt, annars ligger jag lite risigt till.

Varför ringer han aldrig...

Osorterade tankar.

Tänker lite runt i kring i dag.

På hur det kan skilja sig mellan kommuners olika skoltänk.
Jag har fått en viss insyn i skolchefsbekantens kommun.
Jag jämför och förundras.
Över skillnaderna.
Mellan hans kommun och min.
I tänk, driv, framåtanda, resonemang och diskussioner.
I ledning.

Är det likvärdigt?
Kan det någonsin bli det?
Måste det bli det?

När skolchefsbekanten utbildar alla sina rektorer och alla sina lärare för att ta chansen att göra något bra utav de skriftliga omdömena, har min kommun inte insett vidden av det hela.
Hos oss lämnas jätteansvaret gladeligen över till varje enskild skola.

Utan utbildning.
Utan samsyn.
Utan engagemang.
Bara så väldigt enkelt.
Och precis som vanligt.

Skriftliga omdömen.

Skriftliga omdömen införs i skolan från i höst.
De får vara betygsliknande, de får vara i form av siffror eller bokstäver.
Det är upp till varje rektor att bestämma...

Jag har en viss bristsyn.
Jag känner mig tveksam.
Till de skriftliga omdömena.
Som ska utformas på varje enskild skola.
Som får vara betygsliknande.

På min skola.
Visste rektor för två veckor sedan.
Ingenting om införandet av dessa omdömmen.
Väl förberedd?
Eller så inte.

Vi har nationella prov.
En mål- och resultatstyrd skola.
En läroplan.
Uppnåendemål och strävansmål.
IUP.
Fullt tillräckligt om de nyttjas på rätt sätt och fullt ut!

Jag tänker att vi borde fokusera skoldebatten på innehåll och lärande i skolan. Det är i lärmetoderna som engagemang, inspiration, nyfikenhet och motivation skapas. Grundförutsättningar, som på många sätt avgör hur mycket vi lär och framförallt vad vi lär. Lärandet är en komplicerad process med såväl skolledare som pedagoger inblandade. Det
behöver bli lugn och ro, inte tvära kast vart fjärde år

Oförmågan att enas politiskt regering och opposition är aningens oroande. Den senaste årens evidensbaserade forskning och diverse statliga utredningar visar tydligt att framgångsrika skolor vilar i ett ledarskap med tydliga visioner och ett kontinuerligt utvecklande av verksamheten. Om vi i debatten fokuserade lite mer på lärande så skulle resultaten i den svenska skolan inte låta vänta på sig.

Så tänker jag.
I dag.

Jag har inget att ha på mig...

...under utvecklingsdagarna och tog upp ämnet med L.

- Aldrig att jag följer dig på stan. Du vet att jag hellre tar 100 spöstraff på torget än det.
- Men nu är det kris... Det måste vara helt rätt!
- Åh, aldrig! Det finns ju inga kläder i hela världen som duger till dig. Det är för kort, för u-ringat, för snävt...
- Ja men, nu är det kris på riktigt. Jag säger bara det...
- Nu igen?

:-D , :-], (:MSN:)

Ja, jag håller med!
Helt omöjligt att tyda...

Det började med en distanskurs över nätet, där ett av forumet var chat på MSN.
Sen kom IG-gruppen in i mitt liv och för dem var det här vardagen.

Det som intresserar dem utanför skolan, intresserar mig innanför skolan.
Jag blev kvar.
Försökte lära mig.
Av dem.
Försökte förstå.
Och utnyttja i lärandet.

Nu har jag ny dator.
I dag har jag installerat MSN igen.
Vips var jag inbjuden.
Till chat.
Igen och igen.

Så kul.
Men svårt.
Jag fattar språket så dåligt.
Men de bjuder in.
Jag tackar för det.
Och lär mig.
Massor.
Av dem.
:)

Vinkväll.

I går hade vi vinkväll.
Bästaste, finaste L och jag.
Som vanligt pratade vi om allt och alla.
Löste en del världsproblem.

Resonerade om det som är enkelt.
Om det som inte är det.
Jag vet inte om vi kom fram till något.
Mest troligt.
Inte.

Nåja, lättade hjärtan, tårar och gapskratt.
Blandat med lite vin.
En skön försommarkväll.
Kan vara precis vad man behöver.
Då och då.

Bedömning för att värdera eller stimulera?

Käraste L tycker att bloggen är urtrist.
- Jag borde ha sagt att det skulle vara en inredningsblogg i stället, säger hon.
- Jamen, du hatar ju inredning...
- Ja, just det!

Nåväl, nu är det min blogg och då får den handla om skolfrågor.

Jag diskuterar bedömning, mailledes, med ett arbetslag i skolchefsbekantens kommun. De som vill se matriser. De har skickat mig sin matris och jag kan återigen konstatera att många lärare arbetar med matriser och tror då att de gör en formativ bedömning. Inget kan vara mer fel än det. Den matris jag fick i dag var solklart summativ. Ett avprickningsschema, med ett annat namn.

Jag tänker att uttrycket formativ bedömning i sig är lite missvisande. Det är egentligen ett förhållningssätt till undervisning och vi kanske borde prata om formativ undervisning istället. Att forma elevens utveckling och lärande. Motsatsen är en undervisning som ser som sin huvuduppgift att föra fram ett ämnesinnehåll.

Den formativa, kvalitativa kunskapen är inte mätbar. Slutledningsförmåga eller kommunikativ förmåga går inte att mäta, men däremot att bedöma. Att bedöma kvalitativ kunskap innebär att beskriva var eleven befinner sig i sin utveckling av aktuell förmåga. Den skillnad som finns mellan att bedöma kvantitet och kvalitet är avgrundsdjup. I det ena fallet mäter man och i det andra fallet analyserar och beskriver man den utvecklingsnivå som uppnåtts.

Kvalitativ kunskap defineras i Solverkets kommentarmaterial som förmåga. En förmåga uttrycks genom handling. Det är också därför som betygskriterierna uttrycks med verb.
Använder, planerar, genomför, tillgodogör sig, sammanfattar, reflekterar, analyserar osv.

Återigen blir HUR:et i fokus. I de flesta bedömningsmatriser finns det inte ens en hur-kolumn, utan bara vad-kolumner.

Då blir det problematiskt.
Då blir det avprickningsschema.
Då blir det inte formativ bedömning.

Sommarlov, snart...

I går var sista dagen på terminen.
Kursavslutning.
Nu - sommarlov.
Skönt, efter hektiska sista veckor.
Men också den där känslan av att luften går ur en.
Någon slags tomhet.

Och nu då?
Ja, just ja...
Skolchefbekantens personalfortbildning.
Han kanske tror att jag lämnat wo.
Får kanske ta och ringa honom i dag.
Säga att jag lever.
Att jag är redo.

Men sommarlovet då?
Vilan?
Ja, ja inte nu, men snart!

Kunskapens träd?

- De måste faktiskt kunna en del också! Färdigheter och kunskapsmål är bara nymodigheter.

Sa en arg röst i går bland mina mail.

Javisst, måste de det. Jag tycker inte på något sätt motsatsen.
De, är alltså eleverna och mailet handlade om att jag propagerade på att färdigheter är viktigare än faktakunskaper.

Jag lånar Sven-Eric Liedmans beskrivning av kunskapen som ett träd.
Där rötterna långt ner i jorden, är basfärdigheter som läsa, skriva och räkna.
Sen är lövverket de kunskaper som förändras.
Från dag till dag, från år till år.
För att kunna utveckla ett vackert lövverk måste trädet ha djupa rötter fast förankrade, det måste leva i en bra miljö, det måste få näring.
Precis som barnen.
I lärandet.

Men.
Jag vill ändå hävda att färdigheterna måste framhävas.
Vi måste bli mer fokuserade på HUR eleverna tillägnar sig kunskap och hur de behärskar färdigheterna. Jag tycker att vi i allt för stor utsträckning fortfarande fokuserar på VAD eleverna ska lära sig. Har vi färdigheterna för ögonen när vi planerar kan vi välja bort mycket stoff. Dessutom måste vi komma i håg att samma färdigheter går igen i flera ämnen. Perfekt ingång för ämnesövergripande samarbete.

Och nymodigheter.
Nej.
Inte det.
1994.
Är 14 år sedan.

Boken Sven-Eric Liedman har skrivit heter "Ett oändligt äventyr".
Läs den i sommar, vettja!

Avklarat.

I dag har jag ordnat med sånt där som legat och skavt.
Som varit gruvsamt.
Ett mail jag bara var tvungen att skicka.
För min sinnesfrids skull.
Som blev bra bemött.

Samtalet jag pratat om.
Det med vännen.
Det gick också rätt ok.
Jo.
Det gjorde det.

Funderade lite på det här med skoldebatt i dag på hundpromenaden.

Ibland tänker jag att debatterna blir lite skeva och vi glömmer anledningen för våra viljor och vårt tyckande. I all debatt vi ägnar oss åt, måste barnets rättigheter lysa igenom.
Det handlar om barns liv, vardagar, förutsättningar och framtid.

Då det gäller skolfrågor är det barnets rättigheter att få en utbildning som ska värnas och utvecklas.
Jag vill hålla fast vid det perspektivet.
Det betyder att vi lärare har ett ansvar.
En skyldighet att vara väl insatta i hur barn tänker, funderar och utvecklar kunskap både socialt och kognitivt.

Det är skolvärden.
Viktiga i skolvärlden.

Ja, så tänker jag i dag.

Är du sugen att läsa om den nya s k Lärarutredningen och om behörighet att sätta betyg kan du klicka här.

Bakåt eller framåt?

Pratade med en vän i dag.
Hennes son hade haft utvecklingssamtal.
Det hade mest handlat om förra året och året före det.
När livet i skolan inte var så enkelt för gossen i fråga.

Alltför ofta tittar vi tillbaka på barns utveckling.
Jag tänker på Vygotskijs teorier och lånar hans ord; "bättre att se framtid i barns utveckling."

Då utvecklingssamtalen ska ta avstamp i det som är nu och ge en bild över det som kan förväntas och det som är möjligt hos just denna elev tycker jag att perspektivet framtid är ett mer konstruktivt och hoppfullt perspektiv.

Många elever får dras med sin historia och inte sina möjligheter.
Det är viktigt att veta om det som har varit, men det kan inte alltid följa med eleven in i framtiden.
Det gäller alla barn.
Det gäller för övrigt de flesta.

Och nej!
Jag har inte.
Pratat.
Med vännen.
Än!

Energidränage.

Ibland undrar jag om min sjukgymnast också är min psykolog...
I fredags diskuterade vi att hushålla med energi.
Som överlevnadsstrategi.
Han föreslog att jag skulle lista 5 saker som tog mest energi och de som gav mest just nu.
Jag gjorde det, mest för att se hur det såg ut.

Här är listan:

Det som tar:
- Samtal jag måste ha med en vän under veckan. Jag misstänker att det kommer bli tungt för oss båda, men jag har dragit på det länge nog nu.
- Skolan. Portfolion och rapporten som jag är så less på. Missnöjd över delar, men ingen energi att göra bättre.
- Min prestationsångest.
- Yngsta medlemmen i familjen som driver mig till vansinne och som jag inte klarar av att vara den mamma jag vill för.
- K-dagarna. Ren och skär ångest, vissa dagar. Hur tänkte jag?


Det som ger:
- Solen som värmer, som ger löften om sommar och lata dagar.
- Goda vänner.
- Inlinesåkning/löpning
- Fina vitsord från f d chef, till ett projekt jag sökte, men inte fick.
- Ett mail från Myndigheten, med undran om att ingå i ett annat projekt.

Så i dag gladde R med ett sms:

"Ska vi strunta i Mors-dag och göra premiärturen?
Jag bjuder på den första mjukglassen..."

Självklart gjorde vi det!
Skön inlinestur med bästaste R.

Satt som en smäck!

Torsdagstankar.

Tankarna river och sliter inte lika mycket nu.
Fortfarande råder den där tröttheten.
Den som skrynklar mig.
Av tårar.
Finns obegränsat.
Men inte i dag.


I dag gladdes jag åt en artikel i Sydsvenskan skriven av två forskare vid Lunds universitet.
Den satte fingret på vad som egentligen är kärnan i lärarprofessionen, om ni frågar mig.
Förmågan att förmedla.
Är A och O.
Ämneskunskaper i all ära, men utan god pedagogisk retorik står vi oss slätt.

Det är roligt att läsa när någon formulerar mina tankar med precision.
Kanske finns det hopp om en bra skoldebatt.

Jag tycker verkligen att du ska läsa artikeln. Den finns här!

Trötthet, tankar och tårar.

I dag finns nästan inga ord.

Bara en trötthet.
En sån där som går inifrån och ut.
Som gör en tom.
Skrynklig.

Det finns också oändligt med tårar.
Som vägrar sluta rinna.
Fast jag inte orkar torka mer.

Så alla tankar.
På vad som ska hända med isar som smält.
På såpbubbeldrömmar.
På det längsta av strån.

Drömmen om att kontrollera kunskap!

Häromdagen fick jag en artikel i min mailbox som handlade om årets pedaggogikkonferens, anordnad av AERA. (American Educational Research Association) I år var platsen för konferensen New York och 17 000 pedagogikforskare från hela världen samlades för att utbyta erfarenheter.

En av de frågor som behandlades var den om prov, test och standards. Det vill säga mätandet av elevprestationer och fasta kunskapskriterier i skolan. Framför allt diskuterades antagandet om att tester och kunskapsmätning är den bästa grunden för att motivera eleverna till att göra mer och bättre i sitt arbete i skolan. En av deltagarna vid konferensen, en forskare och tillika kouppfödare från Milwaukee uttryckte det så här:
- Inte blir mina kor större och tyngre bara för att jag väger dem varje dag!

En av de slutsatser som drogs var att synen på kunskap som mätbar och jämförbar mellan individer, grupper, kulturer och länder inte längre håller. Snarare är det ett helt nytt sätt att förstå den digitala, googliserade och globala kunskapskomplexiteten som måste tas fram och göras rättvisa. Den diskussionen förs redan ute i världen och borde kanske även föras här. Särskilt som riktlinjerna nu är att Sverige går åt ett håll och övriga världen åt ett annat.

Drömmen om att kontrollera kunskap, att behålla kontrollen över den och över hur elever utvecklar kunskap kanske måste stanna vid en dröm, även här.

En snabb visit...

... i skolverkligheten blev det i dag.

IG-gruppen.
Dessa fem tänkare.
Som blev "mina".
Förra året.

Som lärde mig massor.
Om bemötande.
Frustration.
Ilska.
Oro.
Glädje.

Smög in till dem i dag.
Slog mig ner.
Följande resonemang utspelade sig, mellan R och mig.

- Du M! Har du kollat in 9A?
- Jo, det har jag sett, har du?
- Mmm, inte konstigt att det gick bra för den klassen.
- Hur då? Vad menar du?
- Jamen, va fan, dom fick ju riktiga pedagoger till klassen.
- Men... Vad har ni då?
- Men kom igen, på den här skolan jobbar väl inga pedagoger, vi har bara vanliga lärare här!

Ridå!

Kompetensutveckling.

Vi har alla varit på kompetensutveckling som inspirerat oss.
När vi går hem ska vi förändra världen.
Eller i alla fall svenskundervisningen på den egna skolan.

Efter en inspirerande kurs är man euforisk som en väckelsepredikant.
Man vill dela med sig och frälsa.
Man vill utveckla och utvecklas.

Effekten av kompetensutveckling blir ofta en kort himlafärd.
Den snabba återkomsten till jorden och verkligheten är grym och man får vara tacksam om i alla fall några smulor hamnar i undervisningen.

Snart är det dags för kompetensutveckling i skolchefsbekantens kommun.
PP-presentationen testades i går på några "utanförskolanmänniskor".
Det gick rätt bra.

Men det är inte utan att jag undrar.
Hur många av de som deltar.
Som kommer att vara euforiska.
Över bedömningsmatriser.

3 dagar innan sommarlovet.

Fröknar gillar blommor...

Hade ett ärende på skolan i dag.
När jag sneddade över skolgården för att gå till bilen hörde jag någon ropa.

-M! Vänta, vänta på oss!

Två fd ministrålar kom rusande.

-Här, dom är till dig. Vi har plockat dom nu. Vi såg din bil, sa den ene.

I den framsträckta handen "hängde" en liten bukett solgula tussilago. Plockade sådär som bara barn plockar blommor. Knappt något skaft, lite klämda och nästan redan vissna. Helt omöjliga att sätta i någon vas.

- Men åh, tack vilka fina blommor! Vad glad jag blir svarade jag.

- Vi tänkte väl det! svarade den andre belåtet. Fröknar brukar gilla blommor!

Nu flyter de gula blommorna omkring i den minsta kopp som huset kunde frambringa. Varje gång jag passerar dem, ler jag stort. Inte minst i hjärtat.

Små blommor.
Plockade av små smutsiga händer.
Till mig.

Klart att fröknar gillar blommor då!

Skolensamhet.

I dag har jag varit på gamla skolan och gjort en intervju med fd kollegan S.
Det var med blandade känslor. S har kommit att betyda mycket för mig sedan den dagen jag gick hem. Så det var trevligt att träffa honom ur den aspekten.
Samtidigt såg jag att han var sliten.

Han kände sig ensam.
Ingen att skolutveckla sig med.
Ingen att tänka tillsammans med och dela tankar kring arbetssätt, IUP och annat.
Inget tär så mycket som det.
Inget förlamar och passiviserar så mycket som att känna så.
Skolensamhet.

- Säg att du kommer tillbaka sen! sa han. Till skolan och till mig. Så jag kan få någon att klokna med igen.

Men inte ens för S, kan jag tänka mig det.

Aldrig.
Någonsin.

Men tänk ändå!

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.

T ex när man har ett mail i sin mailbox från två utvecklingspedagoger.
Som hört av skolchefsbekanten att vi ska ha utbildning med hans personal.
Om formativ bedömning.
Precis det de behöver till sina rektorer i sin intilliggande kommun.
En förfrågan.
Om vi...

Och detta sker samma dag som man fått IG på samtliga bedömningspunkter av sin läkare.
Ingen otydlig bedömning.
Tvärtom.
Jättetydlig.
Jätte.
Jätte.

Så jag slår bort tankarna på att det kanske inte skulle bli så mycket mer jobb.
Bestämmer mig för att det inte är rimligt.
Att jag har mer än nog.

Duktig flicka!

Trött i tanken.

Alla dessa tankar, som bara hoppar och far.
Ungefär som lotto-kulorna i den där apparaten.
Tankar som inte hittar sin plats.
Som inte slår sig till ro.
Som inte vilar.
Är oerhört tröttsamt.
Stressande.
Ledsnande.

Jag försöker sortera dem.
Det är som ett plocke-pinn.
Rör jag i fel tanke, kanske allt rasar.
Det vore inte så bra.

En del går inte att sortera.
De bor innerst inne.
De är de som inte kan vila.

Som tröttar.
Stressar.
Ledsnar.

Öppet sinne?

Jag försöker ha ett öppet sinne inför de frågor som ställs angående dagarna i juni.
Ibland lyckas jag.
Ibland går det sämre.

Jag brottas med viss bristsyn.
Ser folks brister.
Mer sällan nu.
Men dock.

En fråga i mailboxen i dag:
- Har du inget bra dokument du kan visa oss, så vi slipper utforma ett själva?
Vad svarar man på det?
Att man hoppats att ingen skulle ställa den frågan?
Att man hoppats att det skulle vara annorlunda i den här personalgruppen?
Att man tänkt att de pedagogiska diskussionerna skulle göra sitt?

Dokumenten, som är de otryggas livboj.
Som de klamrar sig fast vid.
Som blir det viktiga.
Istället för att släppa allt det.
Öppna upp för det nya tänket.
Och till slut inse.
Att hur blanketten jag dokumenterar på ser ut.
Är helt oviktig.

Är det ok om jag svarar det?
Skulle inte.
Tro.
Det.

Vad är syftet?

Ja, det funderar nog de flesta kursare på just nu.

Huvudet är tomt och fullt på en gång.
Som det snurrar.
Tänka.
Om.
Nytt.
Och igen.

Nu har jag inte bara ett syfte att fundera på.
Det här med den formativa bedömningen...
Gav i dag 48 mail i inkorgen.
Med frågor.
Av de skiftande slag.

Nåt har satts i rörelse även där.
Då kommer tvivlet.
Ror vi i land det?

Vet du, sa medskribenten:
-Vi har banne mig inget val.

Och det mina vänner.
Är dagens sanning!

De skriftliga omdömen...

... som ska ges till alla elever från årskurs 1, står i fokus under utbildningsdagarna i skolchefsbekantens kommun.

Att ändra sitt tänk är svårt och jag börjar mer och mer inse att den formativa bedömningen är en stor gråzon för många. Vi får en hel del frågor efter artiklarna kring det och jag sliter mitt hår i någon slags frustration över att inte kunna förklara nog tydligt, nog bra, nog ingående.

Tyvärr ser många lärare dokumentationen av elevernas kunskaper som ett administrativt eller byråkratiskt arbete, inte som ett pedagogiskt, som faktiskt är syftet.

Dokumentationen ska stödja elevernas fortsatta lärande och det är här problemet ofta ligger. Allt för många frågor vi har fått handlar om vad som ska sparas och finnas med i dokumentationen. Vad eleven gjort och arbetat med är inte i första hand det som ska finnas med utan det är resultatet som ska stå i fokus.

Med resultat utifrån kvalitativ kunskapssyn menar man de ställen i arbeten där det kommer till uttryck HUR eleven använder sina kunskaper för att analysera, dra egna slutsatser, göra jämförelser, föra diskussioner, värdera osv. Det är elevens förmåga att använda sina färdigheter som ska betraktas som resultat. En bra formativ bedömning beskriver konkret hur långt eleven kommit i sin utveckling av de kunskapskvaliteter som målen beskriver. Sen talar den också om vad som är nästa steg i elevens utveckling.

En bra, lättförståerlig pp-presentation på en ungefär 15-20 bilder om detta mottages tacksamt.
Gärna med tydliga exempel ur verkligheten.
Helst testad på en grupp åhörare.
Med gott resultat.

Överkrav?
Nåt sa mig det...

Skolk?

I dag blev det inget skoljobb.
Inte på hela dagen.
Det blev annat.

Kaffe.
Soffan.
En klok vän.
Samtal.
Närhet.

Det blev en bra dag.
På många sätt.
Innerst inne och ytterst ute.
Ja, så blev det!

Post it-perioden.

Det där med att ha vänner som känner en innerst inne är lite speciellt. Fikade med L i dag. Mitt i den häftigaste trädgårdsdiskussionen säger hon plötsligt:

- Hur mår du?
- Eh... men det är fint.
- Jaha... tror du solbrännan lurar mig, eller?
- Sluta. Du är sur bara för att jag inte haft tid att träffas!
- Jag är verkligen inte det. Däremot oroar jag mig.
- För?
- Den där tomma blicken, näsblodet, att du glömmer och skriver allt på post it-lappar... jag har sett det förut, fortsättningen är inte så kul.
- Lägg av! Jag lärde mig en del den gången.
- Hur många post it lappar har du på köksbänken?
- Ingen aning. Några...
- Du är i post it-perioden, det vet du! Räkna dem när du kommer hem och tänk efter!

Jag kom hem.
Räknade.
Tänkte efter.
Och log.
Över L.
Som vill.
Väl.

Personalutvecklingsdagarna...

...i skolchefsbekantens kommun håller på att form.
2 föreläsare är bokade.
Arbetsmaterialet som personalen ska jobba med innan dess är på gång.
Sjukt med jobb.
Men kul.
Lite för kul.
Konstaterade medskribenten och jag i går.
Skönt att vara på gång.
Att ha koll.
Och struktur.

Annat blir lidande.
Skolan.
Sömnen.
Hälsan.
Jag borde ta tag i det.
Jag måste nog det.

Typ nu.

Ibland...

...tänker jag, att det där med skolan är otroligt tungrott!
Ibland tänker jag, att jag vill annat. Se skolan i ett annat ljus.
Ibland tänker jag, att jag vill se det positiva och skapa skillnad.
Oftast tänker jag, att det finns ett och annat att göra.

Men det är inte lätt.
Hur gör man?

Hur vi lär?

När vi lär oss tittar vi på hur andra gör.
Vi imiterar och prövar.
Vi lånar kompetens innan vi själva erövrar den.
Det borde vara en modell för det lärande vi vill ska ske i klassrummen.

Leif Strandberg skriver: "föräldrarna börjar prata med ett barn som inte kan prata. Men det är så föräldrar gör. De tillskriver barnet pratkompetens. De avkräver inte barnet något språk. Föräldrar välkomnar barnet till samtal. Barnet blir omedelbart och villkorslöst en fullvärdig medborgare i "the community of talkers". Genom det får barnet tillgång till språket.
(Rätt till kunskap 2008)

Vi måste komma åt vår vilja att lära, det är den som är förutsättningen.
Den kan inte komma ur det tomma intet då det gäller områden vi är obekanta med.
De väcks då vi är i närheten av någon annans kompetens.
Det är därför vi sneglar som nybörjare på det proffs som står bredvid oss.
Det gäller hockey, skidåkning... ja vad som helst.

Genom att vara medveten om den modellande roll man har som lärare kan man utveckla ett tryggt lärande i klassrummet.

Så tänker jag.
Som sneglar nyfiket mot alla möjliga håll.
Så mycket det finns.
Att lära.

I brevlådan...

...låg i dag ett väl tummat kort med en hundvalp på.

Det fick tårarna att rinna.
Inte såna där tårar som gör fåror och spår på insidan.
Utan de där andra.
De som rinner lätt.
Av glädje.

Ni minns fd ministrålen, vars liv trasslat lite just nu.
Kortet var från henne och hennes familj.
Hennes mamma hade skrivit så här:

M!
Tack för att du tänker på N och oss.
Vet du att man kan sola sig i en varm tanke en hel dag!

Vad jag är glad att jag bestämde mig för att åka dit.
Att jag lät magkänslan bestämma.
Ja, det är jag glad för.
Och för ett kort.
Med en hundvalp.
På.

Den här krönikan...

tycker jag att ni ska läsa.

PJ Anders Linder skriver om Högskoleverkets granskning av lärarutbildningen. Bara titeln fångade mitt intresse. "Sveken mot lärare och elever". Läs krönikan här!

Jag tänker.

Skolan är samhällets viktigaste utpost.
Den rubrik som krönikan har pekar på problemet skola överhuvudtaget.
Jag tycker om att man tydliggör sveket mot lärarna och det viktigaste- eleverna.
Då man talar om skolan, skriver om den, åsiktar om den, debatterar den, bedömer den så är vi lärare, vi som är där mitt i verkligheten tysta, men hela debatten drabbar också skolans viktigaste aktörer - eleverna.

Eleverna har rätt att få bli utbildade för sin framtid. För att bli det behövs lärare som är utbildade och engagerade i skolan, i uppgiften att vara lärare, i uppdragen och få förutsättningar att verka fullt ut. I dagens skola är nedskärningar, stora barngrupper och slitna lärare förutsättningar på många håll.

Jag är mitt i en utbildning och kan se på min gamla arbetsplats lite på håll.
I dagarna presenteras de nya förskoleklasserna.
29 stycken.
6-åringar.
I en klass.
Är förutsättningarna.

Till det har jag.
Inga.
Kommentarer!

Snabbt in och snabbt ut.

L ringde i kväll...

- Hej, vad gör du?
- Letar information om genusperspektiv att fylla mitt huvud med.
- Du låter stressad.
- Nej, men jag vill fylla huvudet snabbt, så jag kan få ur mig nånting nu.
- Som en bulimiker?
- Ja, men typ.
- En informationsbulimiker, är det vad du är?

Ja, det är inte utan att man undrar vissa dagar...

Tack...

... men nej, tack!

Blev svaret på jobbfrågorna från skolchefsbekanten.

Nu ligger jag under filten.
Med den där tomhetskänlsan.
Och undrar.

Om jag kommer att ångra mig livet ut.
Eller om det går över.
Och i så fall.
När?

Beslutsångest!

Tidsfristen för jobberbjudandena börjar ta slut.
Jag hade bestämt mig för nej.
Nästan.
Så bestämde jag mig för ja.
Kanske.

Nu står jag här som åsnan mellan hötapparna och förväntas ge ett besked.
Ja eller nej.
Det finns ett problem.
Jag vet.
Inte.

Jag vänder och vrider.
Å ena sidan och å andra sidan.
Jag vill och inte vill.
Vad är rätt och vad är fel?

Vill du verkligen bli specialpedagog då?
Frågade skolchefen mig när vi åt lunch.
Är det vad du vill jobba med sen?
Ja, käre F, det undrar jag också...
Men att bara sluta, inte slutföra, det är inte min grej riktigt.
Även om jag den här veckan tänkt det ett antal gånger...

Och kanske är det vad jag vill.
Att jobba som pedagog igen.
Elever.
Mitt i lärandet.
Där barnen är.

Samtidigt som det där andra lockar.
Nya kunskaper.
Stora utmaningar.
På ett annat sätt.

Kan ingen hjälpa mig att veta?

Nu!

Trassligt.

Alla barn vi har omkring oss har det inte lätt.
Livet kring en del elever är inte enkelt.
Inte varsamt.

Ett sånt liv har en av mina f d ministrålar.
Familjen kämpar.
Mot skolan.
Mot grannar.
Mot tyckare.

I skollivets början trivdes ministrålen bra.
Allt var inte enkelt, men vi hade dialog.
Pratade och lyssnade.
Stöttade och peppade.

Nu har det riktigt spårat ur.
Jag har hört rykten.
Hemska.
De handlar om skolvägran, anmälningar och annat.
Min ministråle.

Ibland glömmer föräldrar i omklädningsrum att jag inte bara är förälder.
Att jag faktiskt är en f d ministrålsfröken.
Som hör.
Och drar slutsatser.

Så i kväll åkte jag hem till familjen.
För att krama om ministrålen.
Och hennes föräldrar.
Se om jag kunde göra något.
Jag blev kvar länge.

Kanske gjorde det skillnad.
Kanske inte.

Jag hoppas det.

Som om...

... jag inte hade nog med böcker att läsa i utbildningen.

Förra veckan la jag en bok i korgen på Ad Libris.
Den kom i går.
Fast jag har egentligen inte tid.
Inte ork.
Inte ledig plats i hjärnan.
Jag skulle bara "känna" på den.
Lite.
Nu slukar den mig.
Suck.

Boken heter: Det pedagogiska kulturarvet och är skriven av Sven Hartman.
Den handlar om den svenska skolans utbildningstraditioner, allt för att förstå den nutida skolutvecklingen.
Några gestalter inom den svenska i den pedagogiska idéhistorien, som påverkat den svenska skolan, beskrivs också.
Både gamla bekanta och några som jag inte känner så väl.
Än.

Sen har jag läst om kollektiva bestraffningar i DN också.
I Barnombudsmannens årliga rapport visade det sig att varannan elev utsätts för kollektiva bestraffningar i svensk skola år 2007/2008.
Vilka vuxna skulle acceptera det förfarandet på sin arbetsplats?
Att bli kollektivt bestaffade eller enskilt bestraffade inför andra?

Ingen!



Artikeln ur DN kan du läsa här.

Att vara lik en snigel - en brun...

Jag bor i samma område som skolan jag nu lämnat, ligger i.
Det gör att man träffar f d ministrålar ganska ofta.
Ungefär hela tiden.
Tidigare tyckte jag att det var lite jobbigt, men nu är det nästan enbart kul.

I dag hade min yngsta dotter fotbollsträning.
Träningstiden innan har ett helt lag av ovan nämnda ministrålar.
Ystra efter påsklov och fotbollsträning.
Glada och studsiga.
11-åringar.

En av dem studsade fram till mig och följande dialog utspelade sig:

- Men hej M, nääääär kommer du och hälsar på i klassen. Du har lovat...
- Ja, jag vet. Nu har det ju varit påsklov och ledigt, men snart kommer jag...
- Kommer du i håg de där glasdjuren vi fick av dig?
- När ni fyllde år, menar du?
- Ja, vi fick välja ett... jag valde en snigel, en brun.
- En brun snigel... var den fin, den?
- Ja, och den har jag på en hylla i mitt rum och när jag ser på den tänker jag på dig!
- Eeh...tänker du på mig när du ser snigeln?
- Ja och då blir jag alldeles varm och glad!

När jag körde hem från fotbollsträningen tänkte jag på det där.
Tänk att vara ihågkommen.
Av en 11-åring.
Som tänker på mig.
Och blir glad.
När hon ser en brun snigel.
Av glas.

Det är frökenlycka.
På riktigt!

156 dagar kvar...

...och ryktet säger att bästaste L har börjat träna inför dagen D.

Jag har inte fått det bekräftat av henne personligen, men en säker källa (lika chockartat förvånad som jag) har berättat det! Mållös är ordet. Varken mer eller mindre.

Lika mållös blev jag nog över den blombukett som kom hem till mig i dag.
Från skolchefen.
Med hopp om ett gott samarbete.
Som inleds i juni.
Med personalutbildning.

En början.
Kul.
Spännande.
Ångestskapande.
Jag gruvar mig.
Redan!

Hotivation eller motivation?

Hans -Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet, resonerar i en artikel i Skolvärlden, om lärande och om betygens vara eller inte vara.

"Lärandet måste vara meningsskapande för eleverna nu och inte om 15 år, för då struntar eleverna i det. Lärarna måste hitta lärprocesser som är meningsskapande i nuet. Då krävs två saker. Först måste lärarna möta eleverna där de är. Lärarna behöver sedan utmana elevernas föreställningar för att bidra till att fördjupa deras förståelse utifrån vetenskaplig grund.
Det handlar om att efterfråga och förstå elevernas tänkande som grund för ett utmanande och lärande möte. Med dagens system försöker man klara det ändå genom att hota med betyg. Men ambitionen måste vara mindre av yttre "hotivation" och mer av inre motivation som drivkraft för såväl elevernas som lärarnas lärande."

Hotivation, vilket begrepp!
Säger det mesta.
Nästan allt.

Artikeln i sin helhet finns att läsa här.
Häromdagen skrev Hans-Åke en artikel i SvD, angående Jan Björklunds skolpolitik, som också kan vara läsvärd. Den hittar du här.

För och emot.

I dag har jag lunchat med skolchefen F.
Jag var sådär nervös som jag inte ofta är.
Hade nästan svårt att andas.
Det var nu han skulle komma till insikt.
Om att han haft otur när han tänkt och planerat.
Att han haft fel i fråga om mig.

En av oss hade fel.
Det var inte han.
Det var jag.

Han pratade.
Jag lyssnade.
Rodnade.
Förundrades.

Förundrades över denne F. Som besitter så mycket kunskap, erfarenhet och rutin. Som brinner för sin kommuns skolutveckling. Som aldrig pratar ekonomi, bara framtid för sina skolor men som också har en annan sida. En blick som ser genom berg. En förmåga att förstå det man inte kan formulera med ord. Varsam och försiktig, men samtidigt väldigt rak. Det passar mig.

Man kan också konstatera att om inte om funnits, hade besluten varit enklare och färre.
Nu har jag en del att fundera på.
Att ta ställning till.
Att väga för och emot.
Fram och tillbaka.
Massa gånger.

Timing?

Den totala oredan råder.
I hemmet.
I mig.

Jag försöker organisera packning för en massa dagar borta.
Det går rätt bra.

Jag försöker organisera min insida.
Det går mindre bra.

Så vansinnigt mycket skoleri.
Litteratur.
Workshops.
Rapport.
Portfolio.
Huller om buller.
Lite för mycket rörelse på en gång.
Mest stimulerande.

Så, som grädde på moset, ett mail från skolchefsbekanten.
Inför onsdag.
Han oriver.
Min hjärna.
Smicker, lock och pock.

Vilken timing.
Dålig.
Sämre.
Sämst.

Typ.

I dag...

... ringde min skolchefsbekant.
Artiklarna vi skrivit hade landat bra.
Han ville ha mer.
Han ville ha oss.
Mig.
Till studiedagar och utvecklingsarbete.
Massor av jobb.
Stimulerande och utvecklande.
Smickrande.
Glädjande.

Men jag gör ju annat...
Pluggar och lär mig.
Har fullt upp.
Trivs.

Nästa vecka ska skolchefen och jag ses.
Det ska bli trevligt att träffas igen.
Han ska prata.
Jag ska lyssna.
Det har jag lovat.

Bara det...

Men...

...vad skulle du dit och göra? undrade L när jag ringde henne och osammanhängande berättade om min klassrumsvisit.

Jag skulle bara dit för att hämta en bok åt en vän.
Och blev helt överrumplad.
Av alla spår.
Efter ministrålar.
Efter mig.
Efter en verksamhet jag varit med och format.
Och lämnat.
I alla fall i tanken.
Men i hjärtat?

Jag var inte förberedd.
Jag trodde nog annat.
Men nu vet jag.

Att jag alltid kommer att sakna barnen.
Att jobba med dem.
Att finnas hos dem.
Att vara en del av deras vardag.

Innan jag gick lämnade jag en liten peppningslapp till en ministråle, som jag vet behöver det.
När jag såg oredan i hans låda, log jag för mig själv.

Vissa saker förändras inte!