Bekännelse.

I dag.
Var det en påandrajobbetdag.

Långt från.
Den skridskoåkande fina.
Epa-traktorer.
Tjocka mascaralager.

Skridskoåkaren.
Hade en tuff dag.
Möte med ny syv.
Gymnasieval.
Språkval.

Ringde honom i kväll.
För att höra.
Hur dagen varit.

Fick sedvanligt skäll.
För att jag ärpådetdärandrajobbet.
Men han lät glad.
Uppåt.
Biddelbaddel.
Och ännu mer.

Innan vi avslutade.
Sa han - Vet du!
När du kom hit, i stället för Å.
Tänkte jag att jag aldrig.
Skulle tycka om dig.
Vilja vara med dig.
Men vet du!
Jag hade fel.
Jättefel!

Och eventuellt.
Att den glada fröken.
Grät en skvätt.
Igen.

I dag.

Använda! 25/1 2010.

I dag.
Var det en ytterst.
Spännande dag.

En av devåra.
Fina.
Extraspeciella.

Skulle ut på hal is.
För första gången.
I livet.

Ett motstånd större.
Än något jag tidigare.
Stött på.
Skräckochskam blandat.

Men i dag.
Efter enmassaförberedelser.
Var vi peppade.
Nervösa men taggade.
Han.
Och jag.

Det gick fantastiskt.
Han var fantastisk.
Modig.
Bara så modig.

Jag var så gladochlycklig.
För hans skull.
Jag fotade.
Serverade choklad.

Och eventuellt.
Grät jag en skvätt.
Också.

Skumt.

Bilresan.
Från universitetsstaden.
Var ensam.
Tyst.
Märklig.

Beskedet från grönalaget.
Var bra.
Jätte.
Men vad ska man känna.
Nu?

Glädje?
Tacksamhet?
Lycka?
Ångest?

Jag blev trött.
Kallsvettig.
Och fåordig.
Sa tackochhejdå.
Gick utan.
Hopsasteg och toklycka.

Bilresan.
Kändes oändlig.
Tröttheten enorm.
Konstigt.
Eller hur?

Fy.

Vintervärld. Januari 2010

Jag hade mina aningar.
Misstänkte.
Förstod det.
På något vis.

Hon.
Den gladaste.
Finaste.
Ambitiösaste.
Man kan tänkaochönska.

Dom.
Hennes kollegor.
Kunde inte hantera.
Det.

Nu.
Är hon.
I återvändsgränden.
Hon vet det inte än.

Men när hon beskriver.
Pratar.
Skäller.
Gråter.
Misstänker.
Ältar och ältar.

Är det så tydligt.
Att jag får gåshud.
Försöker trösta.
Huffa.
Inge modochhopp.

Jag berättar.
Om mitt.
Tänker att ibland.
Är det en bit på väg.
Att veta att man inte.
Är ensammast.
I hela världen.

Surplugg.

Efter sämsta.
Möjliga förberedelser.
Ville jag helst stoppa huvudet.
Under täcket.
Låta statistiktentan.
Och forskningsplanen passera.
Helt utan mitt deltagande.

Jag gormade.
Om aldrig mer.
Varför gör jag detta?
Man kan hoppa av.
Nu är det banne mig sista gången.
Och yada, yada, yada.

Men.

Av okänd anledning.
Kravlade jag mig istället upp.
Långt innan klockan vaknat.
Jag skelade dubbelseendet.
Till hyfsat fokus.

Nu i senkvällstiden.
Har jag formulerat kunskap.
I raka rader.
Och hoppas på poäng.
Över godkändgräns.

Och det där aldrig mera.
Det blev visst.
Inte den här gången.
Heller.

Mot havet, juli 2009.

Veckan var evighetslång.
Proppfull.
Med för mycket.

Nästa almanacksblad.
Vittnar om.
Repris.

Då ska dessutom.
Återbesök.
Och egen skola.
I universitetsstaden rymmas.
På något vis.

Pluggtiden.
Ligger på minusmassor.
Det som var sen.
Är nu.
Eller egentligen.
Borderedanvaritgjort.

En av veckokvällarna innehöll.
Kollegialt umgänge.
För att en av oss behövde det.

Hon behövde oss andra.
Behövde skratta.
Ett vitt kuvert till trots.

Jag förvånas än.
Över hur naturligt och självklart.
Definsteavkollegor.
Backar upp varandra.
Och mig.

Så otroligt ovant.
Är det.
För mig.

Dags igen.

Jobbet, det ena 100111.

Två rektorer på hugget.
Elva glada lagmedlemmar.
En riktigt riktigt fin lagledare.

Nitiofem dyngsvända niondeklassare.
Två av dem extra extra efterlängtade.
Tjugoåtta språkvalsgossar på toppenhumör.

En borttappad hörapparat.
En bruten arm.
Ett avslaget nyckelben.

Två elevvårdskonferenser.
En syv-träff.
En färdig kartläggning.

Många gäspningar.
Oräkneliga leenden.
Massor av skratt.

Den första skoldagen.
Var i dag.
Japp.

Tredjedag.

Tredjedagen tvåtusentio.

Tvåtusennio.
Rivstarade sannerligen.
Året hade bara hunnit bli tredagar.
När det mesta blev uppochner.

Sen fortsatte det.
På något vis.
I samma anda.

Idel motlut.
Motvind.
Omtag.
Nya tag.
Igenochigen.

Det här årets.
Tredjedag.
Var betydligt lugnare.
Fridfullare.

Men märkligt.
Att ett helt år.
Passerat.
Utan Nils.

Det är det.
Allt.