I dag fick jag ett brev.
Handskrivet.
Med gammal handstil.
Långt.
Det handlade om livet.
Om den stund man fått.
Här på jorden.
Om viljan att räcka till.
Att vara stark.
Men också om att veta.
Vem man är.
Vad man vill.
Fast man låtit det sova.
Ett tag.
Brevet var från Nils.
Han som helst inte.
Pratar i telefon.
Men som kan skriva.
Som ingen annan.
Så glad och lycklig.
För min skull.
Så oerhört.
Glad.
