Vuxen nog?

Ibland undrar jag.
Om vi skulle kunna tänka oss.
Att vara barn till oss själva.

Jag tänker.
Skulle jag vilja vara.
Barn till mig själv?
Elev till mig själv?

Möter vi barn med respekt?
Är vi vuxna artiga mot barn?
Vänliga? Schyssta? Rättvisa?
Lyssnar, berömmer och uppmuntrar vi?

Är vi vuxna uppgiften att vara runt barn?
Så tänker jag!
För att göra mig själv medveten.

Vill jag vara.
Min egen elev?

Vid sidan.

Lite vid sidan av.
Jo.
Så känns det.
Som jag varit.

Lite bortkopplad.
Från alltet.
Kanske.
Av nödvändighet.

Sistabehandling.
Ofattbart.
Eller så är allt.
Fortfarande ofattat.

Fokus.
Har legat.
På annat.
Och andra.

Men det är väl.
Också.
En strategi.

Närmare sistagång.

För varje gång nu.
Knuffas man lite närmare.
Sista gång.
I denna utankonturvärld.

Jag firade nästanavklarat.
Med knäckebröd i en folktom fikeria.
Låtsades vara modig.
Och var alldeles lycklig.
Utan att låtsas.