onsdag 24 september 2008

För 8 år sedan...

... var han min.
Med snett leende.
Tandglugg både uppe.
Och nere.
Tystlåten.
Blyg.
Grodintresserad.

Bokstäverna bråkade.
Ville inte bli till ord.
Hur han än försökte.

Han lärde mig.
Så oändligt mycket.
Mer än han själv kan ana.
Om förtvivlan.
Om kraften ett barn besitter.
Och om lyckan.
När man till slut kan.
Och vågar lita på.
Att man kan.

Han lärde mig.
En massa om grodor också.
I vår lilla bokverkstad.
Hans och min.
Tillverkades bara böcker.
Om grodor.

I dag skulle vi träffas.
För en intervju.
Lika fåordig.
Och med samma sneda leende.
Satt han framför mig.

Intervjun gick trögt.
Jag kände inte att jag kom någon vart.
Han hade svårt att berätta.

Efteråt hade jag.
En besynnerlig känsla.
Att jag stjälpt.
Inte hjälpt.
På traven.

På väg hem.
Åkte jag förbi honom.
Ville säga.
Att han varit bra.
Att jag inte varit det.

Men han var inte stjälpt.
Han var glad.
Nöjd.
Tillfreds.

Och genast kändes det bättre igen.
I gamla frökenhjärtat.
Som svämmar över.
När det inser.
Att en14-årig.
F d ministråle.
Fortfarande.
Har alla grodböckerna.
Kvar.

fredag 19 september 2008

Helgen...

... ger löften om.

Stilla promenader i snålblåst.
Regn som det verkar.
Kluriga samtal.
Punsch.

På mig väntar.
En ö.
Och en Nils.

Det är blandade känslor.
Saknad.
Längtan.
Åt alla håll.

Märkligt.
Mycket, mycket.
Märkligt.

onsdag 17 september 2008

Villkorslös kärlek!

I dag, för ganska på minuten exakt 13 år sedan.
Förstod jag.
För första gången.
Vad villkorslös kärlek var för något.

I min famn höll jag en två timmar gammal tjej.
Hjärtat smälte.
Ögonen kunde inte se sig mätta.
Och tårarna rann.

Barnet var L:s dotter E.
Finaste, vackraste och underbaraste E.
Fyller 13 i dag.
Ingen gudmor i världen kan vara stoltare.
Än jag är.
Över henne.

Och nästa helg.
Får jag rå om henne.
Då ska gudmor och guddotter.
Shoppa.
Umgås.
Prata.
Och bara vara tillsammans.

Det blir finfint!

måndag 15 september 2008

På jakt...

...efter elever.
Att intervjua.
Jagar på kända marker.
Bland gamla ministrålar.

Nu är de inte mini.
Men fortfarande strålar.

Hamnade i ett tonårsrum.
Bland kläder.
Smink.
Och annan bråte.
Svalde hårt.
Blinkade bort en tår.

För ovanför sängen.
Bland affischer.
Hängde något jag kände igen.

En alfabetstavla.
Sydd i skolår 1.
Med ojämna "upp och ner" stygn.
På marinblå filt.
Efter konstens alla regler.

Hon såg.
Att jag såg.
Den.

Vi log i samförstånd.
Mindes alla våndor.
Trådkrångel och tygskrynkel.

När jag skulle gå sa hon.
- Jag längtar till på onsdag, när du ska intervjua mig.
- Det gör jag med, svarade jag.

Och det gör jag verkligen.
För på något sätt.
Är de fortfarande mina.
Ministrålar.

torsdag 11 september 2008

Skrivkramp.

Är plågsamt.
Jag har det.
Nu.

En inledning och ett syfte jag så klart vet på insidan.
Vägrar låta sig formuleras.
På utsidan.

Jag filar på annat som eventuellt ska skrivas.
Eventuellt.
Betyder.
Mest troligt.
Inte.

Jag är ombedd att komma på intervju.
Till det där jobbet.
Jag inte.
Vill.
Ha.

Det ger också kramp.
Men av en.
Annan.
Sort.

I ministrålsklassrummet.
Hade vi en burk.
Med "medicin".
Mot skrivkramp.
Getingstick.
Och andra otäcka saker.

Det gav lite peppning.
Åt en behövande.
Ministråle.

Jag skulle behöva lite av den medicinen.
Nu!

tisdag 9 september 2008

Skolket.

Skolk.
Det är inte ett roligt ord.
Det är en signal.

Från en unge som undrar om han/hon överhuvudtaget märks.
Som inte har några strategier att själv bryta sitt skolk.
Som inte tror att de kan någonting alls.
Som försöker säga oss vuxna någonting, men inte vet hur de ska uttrycka sig.

Hur vi handskas med signalen handlar om ansvar.
Ansvar tar man när man visar att man saknar.
Att man går hem och hämtar.
Letar.
Ringer.
Pratar med.
Ofta.
Skolan är en social plats.
En lärande plats.

Och en plats med skolplikt.
Hade det handlat om vuxna.
Som inte trivts på jobbet.
Hade det varit arbetsgivarens skyldighet enligt lag att åtgärda problemet.
Nu handlar det om ungar.
Då räcker det att skriva in antalet skolktimmar.
I betyget.

söndag 7 september 2008

Nätet.

Fick för en tid sedan en avhandling i min hand.
Den heter "Att överbrygga avståndet-barns strategier på internet"
Elsa Dunkels har intervjuat drygt 100 barn i skolår 6 och menar på att barn hanterar nätets baksidor på ett intelligent och medvetet sätt.

De är medvetna om faror och har strategier för dem, skriver hon.
Kunskapen som barnen utvecklar ur denna inbäddade information utvecklar de på egen hand framför datorn eller tillsammans med kompisar. Ibland, men påfallande sällan, är vuxna inblandade i kunskapsprocessen. För många vuxna är medierapporterna den enda kontakt de har med dessa nya risker våra barn utsätts för i cyberrymden.

Det är väldigt intressant att läsa om barns syn på detta omdebatterade fenomen -faror på nätet. Medias bild är ofta allenarådande i den här typen av debatt. Ytterst sällan hör man barnens tankar om sin egen miljö.

Vill du läsa hela eller delar av avhandlingen klicka här!

tisdag 2 september 2008

Liten läxa.

Jag fick en uppgift.
Av en jag samtalat med i dag.
Skriv ned några saker som får dig att le.
Skriv dem där du lätt kan se dem.
Visa någon vad du skrivit.

Så mina vänner.
Exklusivt för er...

Alla skojiga vännerna. Fortsatta studier. Korsord. Blodröd vallmo. Roligaste, varmaste R. Läsa allt möjligt och hela tiden. Utmaningar. Lars Winnerbäck. Nya kameran som jag snart förstår mig på. Stora fröken Suck. Grumme Citronsåpa. Löpning i olika former. Friluftsdag med allt vad det innebär. Lilla fröken Med Humöret. Kvällschat. Semesterön. P1. Riktigt gröna äpplen. Kunskapande. Tända ljus. Varma filtar. Drömmar. Ministrålar. Allra bästaste L. Strategispelskvällar. Nybryggt morgonkaffe. Hög höstluft. Samtal. Roliga sms. Datorn som fungerar så bra. Finaste LS. Skriva. Riktiga brev som ligger i brevlådan. Mjuka fingrar. Hundpromenad. Flädersaft.

Vad får dig att le?

måndag 1 september 2008

Jag funderar...

... lite på det här med "dagens skola".

Där visionen är att varje dag ska betyda en skillnad för eleverna.
Det glöms liksom bort i debatten.
Det är trots allt dem skolan handlar om.
De är våra verkliga uppdragsgivare.

Det blir allt mer tydligt.
När man återigen tvingas inse.
Att de som beslutar inte lever upp till de kvaliteter.
Jag förväntar mig.

Jag blir inte heller särskilt förvånad när jag läser det här.