... var han min.
Med snett leende.
Tandglugg både uppe.
Och nere.
Tystlåten.
Blyg.
Grodintresserad.
Bokstäverna bråkade.
Ville inte bli till ord.
Hur han än försökte.
Han lärde mig.
Så oändligt mycket.
Mer än han själv kan ana.
Om förtvivlan.
Om kraften ett barn besitter.
Och om lyckan.
När man till slut kan.
Och vågar lita på.
Att man kan.
Han lärde mig.
En massa om grodor också.
I vår lilla bokverkstad.
Hans och min.
Tillverkades bara böcker.
Om grodor.
I dag skulle vi träffas.
För en intervju.
Lika fåordig.
Och med samma sneda leende.
Satt han framför mig.
Intervjun gick trögt.
Jag kände inte att jag kom någon vart.
Han hade svårt att berätta.
Efteråt hade jag.
En besynnerlig känsla.
Att jag stjälpt.
Inte hjälpt.
På traven.
På väg hem.
Åkte jag förbi honom.
Ville säga.
Att han varit bra.
Att jag inte varit det.
Men han var inte stjälpt.
Han var glad.
Nöjd.
Tillfreds.
Och genast kändes det bättre igen.
I gamla frökenhjärtat.
Som svämmar över.
När det inser.
Att en14-årig.
F d ministråle.
Fortfarande.
Har alla grodböckerna.
Kvar.
