Det där med att ha vänner som känner en innerst inne är lite speciellt. Fikade med L i dag. Mitt i den häftigaste trädgårdsdiskussionen säger hon plötsligt:
- Hur mår du?
- Eh... men det är fint.
- Jaha... tror du solbrännan lurar mig, eller?
- Sluta. Du är sur bara för att jag inte haft tid att träffas!
- Jag är verkligen inte det. Däremot oroar jag mig.
- För?
- Den där tomma blicken, näsblodet, att du glömmer och skriver allt på post it-lappar... jag har sett det förut, fortsättningen är inte så kul.
- Lägg av! Jag lärde mig en del den gången.
- Hur många post it lappar har du på köksbänken?
- Ingen aning. Några...
- Du är i post it-perioden, det vet du! Räkna dem när du kommer hem och tänk efter!
Jag kom hem.
Räknade.
Tänkte efter.
Och log.
Över L.
Som vill.
Väl.
