tisdag 29 april 2008

Vad är syftet?

Ja, det funderar nog de flesta kursare på just nu.

Huvudet är tomt och fullt på en gång.
Som det snurrar.
Tänka.
Om.
Nytt.
Och igen.

Nu har jag inte bara ett syfte att fundera på.
Det här med den formativa bedömningen...
Gav i dag 48 mail i inkorgen.
Med frågor.
Av de skiftande slag.

Nåt har satts i rörelse även där.
Då kommer tvivlet.
Ror vi i land det?

Vet du, sa medskribenten:
-Vi har banne mig inget val.

Och det mina vänner.
Är dagens sanning!

söndag 27 april 2008

De skriftliga omdömen...

... som ska ges till alla elever från årskurs 1, står i fokus under utbildningsdagarna i skolchefsbekantens kommun.

Att ändra sitt tänk är svårt och jag börjar mer och mer inse att den formativa bedömningen är en stor gråzon för många. Vi får en hel del frågor efter artiklarna kring det och jag sliter mitt hår i någon slags frustration över att inte kunna förklara nog tydligt, nog bra, nog ingående.

Tyvärr ser många lärare dokumentationen av elevernas kunskaper som ett administrativt eller byråkratiskt arbete, inte som ett pedagogiskt, som faktiskt är syftet.

Dokumentationen ska stödja elevernas fortsatta lärande och det är här problemet ofta ligger. Allt för många frågor vi har fått handlar om vad som ska sparas och finnas med i dokumentationen. Vad eleven gjort och arbetat med är inte i första hand det som ska finnas med utan det är resultatet som ska stå i fokus.

Med resultat utifrån kvalitativ kunskapssyn menar man de ställen i arbeten där det kommer till uttryck HUR eleven använder sina kunskaper för att analysera, dra egna slutsatser, göra jämförelser, föra diskussioner, värdera osv. Det är elevens förmåga att använda sina färdigheter som ska betraktas som resultat. En bra formativ bedömning beskriver konkret hur långt eleven kommit i sin utveckling av de kunskapskvaliteter som målen beskriver. Sen talar den också om vad som är nästa steg i elevens utveckling.

En bra, lättförståerlig pp-presentation på en ungefär 15-20 bilder om detta mottages tacksamt.
Gärna med tydliga exempel ur verkligheten.
Helst testad på en grupp åhörare.
Med gott resultat.

Överkrav?
Nåt sa mig det...

torsdag 24 april 2008

Skolk?

I dag blev det inget skoljobb.
Inte på hela dagen.
Det blev annat.

Kaffe.
Soffan.
En klok vän.
Samtal.
Närhet.

Det blev en bra dag.
På många sätt.
Innerst inne och ytterst ute.
Ja, så blev det!

tisdag 22 april 2008

Post it-perioden.

Det där med att ha vänner som känner en innerst inne är lite speciellt. Fikade med L i dag. Mitt i den häftigaste trädgårdsdiskussionen säger hon plötsligt:

- Hur mår du?
- Eh... men det är fint.
- Jaha... tror du solbrännan lurar mig, eller?
- Sluta. Du är sur bara för att jag inte haft tid att träffas!
- Jag är verkligen inte det. Däremot oroar jag mig.
- För?
- Den där tomma blicken, näsblodet, att du glömmer och skriver allt på post it-lappar... jag har sett det förut, fortsättningen är inte så kul.
- Lägg av! Jag lärde mig en del den gången.
- Hur många post it lappar har du på köksbänken?
- Ingen aning. Några...
- Du är i post it-perioden, det vet du! Räkna dem när du kommer hem och tänk efter!

Jag kom hem.
Räknade.
Tänkte efter.
Och log.
Över L.
Som vill.
Väl.

måndag 21 april 2008

Personalutvecklingsdagarna...

...i skolchefsbekantens kommun håller på att form.
2 föreläsare är bokade.
Arbetsmaterialet som personalen ska jobba med innan dess är på gång.
Sjukt med jobb.
Men kul.
Lite för kul.
Konstaterade medskribenten och jag i går.
Skönt att vara på gång.
Att ha koll.
Och struktur.

Annat blir lidande.
Skolan.
Sömnen.
Hälsan.
Jag borde ta tag i det.
Jag måste nog det.

Typ nu.

fredag 18 april 2008

Ibland...

...tänker jag, att det där med skolan är otroligt tungrott!
Ibland tänker jag, att jag vill annat. Se skolan i ett annat ljus.
Ibland tänker jag, att jag vill se det positiva och skapa skillnad.
Oftast tänker jag, att det finns ett och annat att göra.

Men det är inte lätt.
Hur gör man?

onsdag 16 april 2008

Hur vi lär?

När vi lär oss tittar vi på hur andra gör.
Vi imiterar och prövar.
Vi lånar kompetens innan vi själva erövrar den.
Det borde vara en modell för det lärande vi vill ska ske i klassrummen.

Leif Strandberg skriver: "föräldrarna börjar prata med ett barn som inte kan prata. Men det är så föräldrar gör. De tillskriver barnet pratkompetens. De avkräver inte barnet något språk. Föräldrar välkomnar barnet till samtal. Barnet blir omedelbart och villkorslöst en fullvärdig medborgare i "the community of talkers". Genom det får barnet tillgång till språket.
(Rätt till kunskap 2008)

Vi måste komma åt vår vilja att lära, det är den som är förutsättningen.
Den kan inte komma ur det tomma intet då det gäller områden vi är obekanta med.
De väcks då vi är i närheten av någon annans kompetens.
Det är därför vi sneglar som nybörjare på det proffs som står bredvid oss.
Det gäller hockey, skidåkning... ja vad som helst.

Genom att vara medveten om den modellande roll man har som lärare kan man utveckla ett tryggt lärande i klassrummet.

Så tänker jag.
Som sneglar nyfiket mot alla möjliga håll.
Så mycket det finns.
Att lära.

tisdag 15 april 2008

I brevlådan...

...låg i dag ett väl tummat kort med en hundvalp på.

Det fick tårarna att rinna.
Inte såna där tårar som gör fåror och spår på insidan.
Utan de där andra.
De som rinner lätt.
Av glädje.

Ni minns fd ministrålen, vars liv trasslat lite just nu.
Kortet var från henne och hennes familj.
Hennes mamma hade skrivit så här:

M!
Tack för att du tänker på N och oss.
Vet du att man kan sola sig i en varm tanke en hel dag!

Vad jag är glad att jag bestämde mig för att åka dit.
Att jag lät magkänslan bestämma.
Ja, det är jag glad för.
Och för ett kort.
Med en hundvalp.
På.

måndag 14 april 2008

Den här krönikan...

tycker jag att ni ska läsa.

PJ Anders Linder skriver om Högskoleverkets granskning av lärarutbildningen. Bara titeln fångade mitt intresse. "Sveken mot lärare och elever". Läs krönikan här!

Jag tänker.

Skolan är samhällets viktigaste utpost.
Den rubrik som krönikan har pekar på problemet skola överhuvudtaget.
Jag tycker om att man tydliggör sveket mot lärarna och det viktigaste- eleverna.
Då man talar om skolan, skriver om den, åsiktar om den, debatterar den, bedömer den så är vi lärare, vi som är där mitt i verkligheten tysta, men hela debatten drabbar också skolans viktigaste aktörer - eleverna.

Eleverna har rätt att få bli utbildade för sin framtid. För att bli det behövs lärare som är utbildade och engagerade i skolan, i uppgiften att vara lärare, i uppdragen och få förutsättningar att verka fullt ut. I dagens skola är nedskärningar, stora barngrupper och slitna lärare förutsättningar på många håll.

Jag är mitt i en utbildning och kan se på min gamla arbetsplats lite på håll.
I dagarna presenteras de nya förskoleklasserna.
29 stycken.
6-åringar.
I en klass.
Är förutsättningarna.

Till det har jag.
Inga.
Kommentarer!

torsdag 10 april 2008

Snabbt in och snabbt ut.

L ringde i kväll...

- Hej, vad gör du?
- Letar information om genusperspektiv att fylla mitt huvud med.
- Du låter stressad.
- Nej, men jag vill fylla huvudet snabbt, så jag kan få ur mig nånting nu.
- Som en bulimiker?
- Ja, men typ.
- En informationsbulimiker, är det vad du är?

Ja, det är inte utan att man undrar vissa dagar...

måndag 7 april 2008

Tack...

... men nej, tack!

Blev svaret på jobbfrågorna från skolchefsbekanten.

Nu ligger jag under filten.
Med den där tomhetskänlsan.
Och undrar.

Om jag kommer att ångra mig livet ut.
Eller om det går över.
Och i så fall.
När?

fredag 4 april 2008

Beslutsångest!

Tidsfristen för jobberbjudandena börjar ta slut.
Jag hade bestämt mig för nej.
Nästan.
Så bestämde jag mig för ja.
Kanske.

Nu står jag här som åsnan mellan hötapparna och förväntas ge ett besked.
Ja eller nej.
Det finns ett problem.
Jag vet.
Inte.

Jag vänder och vrider.
Å ena sidan och å andra sidan.
Jag vill och inte vill.
Vad är rätt och vad är fel?

Vill du verkligen bli specialpedagog då?
Frågade skolchefen mig när vi åt lunch.
Är det vad du vill jobba med sen?
Ja, käre F, det undrar jag också...
Men att bara sluta, inte slutföra, det är inte min grej riktigt.
Även om jag den här veckan tänkt det ett antal gånger...

Och kanske är det vad jag vill.
Att jobba som pedagog igen.
Elever.
Mitt i lärandet.
Där barnen är.

Samtidigt som det där andra lockar.
Nya kunskaper.
Stora utmaningar.
På ett annat sätt.

Kan ingen hjälpa mig att veta?

Nu!

onsdag 2 april 2008

Trassligt.

Alla barn vi har omkring oss har det inte lätt.
Livet kring en del elever är inte enkelt.
Inte varsamt.

Ett sånt liv har en av mina f d ministrålar.
Familjen kämpar.
Mot skolan.
Mot grannar.
Mot tyckare.

I skollivets början trivdes ministrålen bra.
Allt var inte enkelt, men vi hade dialog.
Pratade och lyssnade.
Stöttade och peppade.

Nu har det riktigt spårat ur.
Jag har hört rykten.
Hemska.
De handlar om skolvägran, anmälningar och annat.
Min ministråle.

Ibland glömmer föräldrar i omklädningsrum att jag inte bara är förälder.
Att jag faktiskt är en f d ministrålsfröken.
Som hör.
Och drar slutsatser.

Så i kväll åkte jag hem till familjen.
För att krama om ministrålen.
Och hennes föräldrar.
Se om jag kunde göra något.
Jag blev kvar länge.

Kanske gjorde det skillnad.
Kanske inte.

Jag hoppas det.

tisdag 1 april 2008

Som om...

... jag inte hade nog med böcker att läsa i utbildningen.

Förra veckan la jag en bok i korgen på Ad Libris.
Den kom i går.
Fast jag har egentligen inte tid.
Inte ork.
Inte ledig plats i hjärnan.
Jag skulle bara "känna" på den.
Lite.
Nu slukar den mig.
Suck.

Boken heter: Det pedagogiska kulturarvet och är skriven av Sven Hartman.
Den handlar om den svenska skolans utbildningstraditioner, allt för att förstå den nutida skolutvecklingen.
Några gestalter inom den svenska i den pedagogiska idéhistorien, som påverkat den svenska skolan, beskrivs också.
Både gamla bekanta och några som jag inte känner så väl.
Än.

Sen har jag läst om kollektiva bestraffningar i DN också.
I Barnombudsmannens årliga rapport visade det sig att varannan elev utsätts för kollektiva bestraffningar i svensk skola år 2007/2008.
Vilka vuxna skulle acceptera det förfarandet på sin arbetsplats?
Att bli kollektivt bestaffade eller enskilt bestraffade inför andra?

Ingen!



Artikeln ur DN kan du läsa här.