Att vara lik en snigel - en brun...

Jag bor i samma område som skolan jag nu lämnat, ligger i.
Det gör att man träffar f d ministrålar ganska ofta.
Ungefär hela tiden.
Tidigare tyckte jag att det var lite jobbigt, men nu är det nästan enbart kul.

I dag hade min yngsta dotter fotbollsträning.
Träningstiden innan har ett helt lag av ovan nämnda ministrålar.
Ystra efter påsklov och fotbollsträning.
Glada och studsiga.
11-åringar.

En av dem studsade fram till mig och följande dialog utspelade sig:

- Men hej M, nääääär kommer du och hälsar på i klassen. Du har lovat...
- Ja, jag vet. Nu har det ju varit påsklov och ledigt, men snart kommer jag...
- Kommer du i håg de där glasdjuren vi fick av dig?
- När ni fyllde år, menar du?
- Ja, vi fick välja ett... jag valde en snigel, en brun.
- En brun snigel... var den fin, den?
- Ja, och den har jag på en hylla i mitt rum och när jag ser på den tänker jag på dig!
- Eeh...tänker du på mig när du ser snigeln?
- Ja och då blir jag alldeles varm och glad!

När jag körde hem från fotbollsträningen tänkte jag på det där.
Tänk att vara ihågkommen.
Av en 11-åring.
Som tänker på mig.
Och blir glad.
När hon ser en brun snigel.
Av glas.

Det är frökenlycka.
På riktigt!

156 dagar kvar...

...och ryktet säger att bästaste L har börjat träna inför dagen D.

Jag har inte fått det bekräftat av henne personligen, men en säker källa (lika chockartat förvånad som jag) har berättat det! Mållös är ordet. Varken mer eller mindre.

Lika mållös blev jag nog över den blombukett som kom hem till mig i dag.
Från skolchefen.
Med hopp om ett gott samarbete.
Som inleds i juni.
Med personalutbildning.

En början.
Kul.
Spännande.
Ångestskapande.
Jag gruvar mig.
Redan!

Hotivation eller motivation?

Hans -Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet, resonerar i en artikel i Skolvärlden, om lärande och om betygens vara eller inte vara.

"Lärandet måste vara meningsskapande för eleverna nu och inte om 15 år, för då struntar eleverna i det. Lärarna måste hitta lärprocesser som är meningsskapande i nuet. Då krävs två saker. Först måste lärarna möta eleverna där de är. Lärarna behöver sedan utmana elevernas föreställningar för att bidra till att fördjupa deras förståelse utifrån vetenskaplig grund.
Det handlar om att efterfråga och förstå elevernas tänkande som grund för ett utmanande och lärande möte. Med dagens system försöker man klara det ändå genom att hota med betyg. Men ambitionen måste vara mindre av yttre "hotivation" och mer av inre motivation som drivkraft för såväl elevernas som lärarnas lärande."

Hotivation, vilket begrepp!
Säger det mesta.
Nästan allt.

Artikeln i sin helhet finns att läsa här.
Häromdagen skrev Hans-Åke en artikel i SvD, angående Jan Björklunds skolpolitik, som också kan vara läsvärd. Den hittar du här.

För och emot.

I dag har jag lunchat med skolchefen F.
Jag var sådär nervös som jag inte ofta är.
Hade nästan svårt att andas.
Det var nu han skulle komma till insikt.
Om att han haft otur när han tänkt och planerat.
Att han haft fel i fråga om mig.

En av oss hade fel.
Det var inte han.
Det var jag.

Han pratade.
Jag lyssnade.
Rodnade.
Förundrades.

Förundrades över denne F. Som besitter så mycket kunskap, erfarenhet och rutin. Som brinner för sin kommuns skolutveckling. Som aldrig pratar ekonomi, bara framtid för sina skolor men som också har en annan sida. En blick som ser genom berg. En förmåga att förstå det man inte kan formulera med ord. Varsam och försiktig, men samtidigt väldigt rak. Det passar mig.

Man kan också konstatera att om inte om funnits, hade besluten varit enklare och färre.
Nu har jag en del att fundera på.
Att ta ställning till.
Att väga för och emot.
Fram och tillbaka.
Massa gånger.

Timing?

Den totala oredan råder.
I hemmet.
I mig.

Jag försöker organisera packning för en massa dagar borta.
Det går rätt bra.

Jag försöker organisera min insida.
Det går mindre bra.

Så vansinnigt mycket skoleri.
Litteratur.
Workshops.
Rapport.
Portfolio.
Huller om buller.
Lite för mycket rörelse på en gång.
Mest stimulerande.

Så, som grädde på moset, ett mail från skolchefsbekanten.
Inför onsdag.
Han oriver.
Min hjärna.
Smicker, lock och pock.

Vilken timing.
Dålig.
Sämre.
Sämst.

Typ.

I dag...

... ringde min skolchefsbekant.
Artiklarna vi skrivit hade landat bra.
Han ville ha mer.
Han ville ha oss.
Mig.
Till studiedagar och utvecklingsarbete.
Massor av jobb.
Stimulerande och utvecklande.
Smickrande.
Glädjande.

Men jag gör ju annat...
Pluggar och lär mig.
Har fullt upp.
Trivs.

Nästa vecka ska skolchefen och jag ses.
Det ska bli trevligt att träffas igen.
Han ska prata.
Jag ska lyssna.
Det har jag lovat.

Bara det...

Men...

...vad skulle du dit och göra? undrade L när jag ringde henne och osammanhängande berättade om min klassrumsvisit.

Jag skulle bara dit för att hämta en bok åt en vän.
Och blev helt överrumplad.
Av alla spår.
Efter ministrålar.
Efter mig.
Efter en verksamhet jag varit med och format.
Och lämnat.
I alla fall i tanken.
Men i hjärtat?

Jag var inte förberedd.
Jag trodde nog annat.
Men nu vet jag.

Att jag alltid kommer att sakna barnen.
Att jobba med dem.
Att finnas hos dem.
Att vara en del av deras vardag.

Innan jag gick lämnade jag en liten peppningslapp till en ministråle, som jag vet behöver det.
När jag såg oredan i hans låda, log jag för mig själv.

Vissa saker förändras inte!

Inte för mig längre.

5 dagar i universitetsstaden är över.
Jag är dödens trött.
Jag har så mycket jag tänker.
Osorterat.
Ostrukturerat.

I kväll skulle jag skjutsa på ett kalas.
Sen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge.

Jag åkte till mitt gamla jobb.
Jag låste upp.
Jag gick till "mitt" klassrum.
Där blev jag sittande.
I mörkret.
Ensam med tårar och trötthet.
Med allt.

Jag vet inte riktigt varför jag åkte dit.
Jag borde inte ha gjort det.
Jag saknar mitt klassrum.
Mina ministrålar.
Mina visioner.
Men det är inte för mig längre.
Jag vet det nu.

Det känns konstigt.
Sorgligt.
En massa mer också som jag inte hittar ord för.
Just nu.

Oliktänkande.

I går var det universitetsdag.
Redovisning i mindre grupper.
Diskussionen flög i väg från ämnet och det diskuterades lärarens roll.
"Barn kan inte reflektera över sitt lärande" och
"läraren ska lära ut, inte vägleda", fick jag förstå.

Jag lyssnade.
Jag blev förundrad.
Jag fick inte fram ett ord.
Jag tycker så annorlunda.

Jag tänker att lärarens roll hela tiden är att balansera mellan att vägleda eleven, att undersöka elevens ideér och att ge den de vuxnas perspektiv. I elevens vardagserfarenheter finns pedagogiskt stoff att bygga pedagogik omkring. Sannolikheten för att eleven ska vara motiverad, engagerad och nyfiken i lärandet ökar om man lyckas skapa en brygga mellan vardagserfarenheter och skolans lärande.

Eleven behöver hjälp att lyfta blicken från uppgiften och resultatet, till hur det gick till när han eller hon lärde sig. Ett bra samtal ökar elevens vilja att generalisera lärandet, alltså att kunna använda en framgångsrik strategi vid nästa tillfälle. Utan generalisering - att eleven faktiskt tillämpar kunskapen i ett annat sammanhang - förlorar vi det meningsfulla lärandet.

Vi pedagoger måste bjuda in till samtal där eleven får möjlighet att få perspektiv på sitt lärande. I takt med att eleverna blir mer självreglerande måste pedagogens roll som vägledare tonas ner. Det är en lång resa och först när eleven kan sätta ord på sitt lärande kan de ta ansvar för att planera, påbörja, avsluta och utvärdera sitt lärande.

Den amerikanske psykologen Jerome Bruner har beskrivit den här gradvisa överlämningen, delegeringen av ansvaret, med begreppet "scaffolding". Han menar att lärarens uppgift är att tillhandahålla en lärarstyrd, men elevaktiv pedagogisk miljö och struktur som gradvis monteras ner. Som en byggnadsställning på ett hus under själva bygget. Som finns runt som ett skydd, men i takt med att husbygget fortskrider monteras den ner.

Ja, så tycker jag.
Jag borde sagt det.

En vacker dag ska jag berätta vad jag tycker.
Hur jag tänker.
Och varför jag gör det!

En vacker dag...

Hanteras varsamt!

Diskuterade med en vän i dag om en liten tänkare.
Som skolan och fröknar hanterat ovarsamt.
Som tappat sugen, gett sig en identitet.
Jag är dålig ...

Barn som säger: - "Jag kan inte..." kan man utmana.
Man kan fånga dem med kreativitet och fantasi.
Jag brukar fråga:
Hur skulle det kännas att lära sig...?
Vilken nytta skulle du kunna ha av det?
Skulle du vara beredd att lägga energi på det?
Skulle något kunna hindra dig?
Hur skulle du ta dig förbi hindren?

Men barnen som ingen frågar, som ingen utmanar, som ingen peppar.
De går från "Jag kan inte..." till "Jag är dålig..."
och den identiteten är svår att hantera.
För barnet.
För alla.

Vygotskij pratar om utvecklingszoner.
Att man måste finnas i sin rätta zon för att utvecklas.
Jag tänker att vi lärare ständigt måste samtala med eleven om var den befinner sig,
om vilket målet de jobbar mot just nu är.

Gör vi inte det, blir målet de ska jobba mot, ett krav.
Ett krav som andra ställer.
Där tappar många elever sin nyfikenhet, sitt hopp och sin motivation.
Vill vi stimulera motivation och nyfikenhet får vi aldrig ha så bråttom att vi slutar samtala med eleven. Har vi för bråttom, gör vi saker fort och fel.

För en elev i den proximala utvecklingszonen, finns inga andra mål än de som är lagom.
Lagom av allt.
För eleven finns bara ett lagom, sen kan vi vuxna tycka att det borde gå fortare.
Men fortare för vem?
Det är här varsamheten kommer in.
Särskilt när det handlar om ministrålar.
Och lärande.

Det får vi aldrig glömma.
Priset är för högt.

Ointressant smörja!?

Käraste L har sms:at.
Jag har ignorerat.
Jag ville inte.
I kväll ringde hon.
Arg som ett bi.

- Det hör till god ton att svara på sms, sa hon anklagande.
- Mm... jag vet, men inte i dag.
- Dumheter, du vet ju vad jag vill veta!
- Ja och du vet att jag inte vill svara...
- Sanna mina ord det ska aldrig sluta väl!
- Lägg av, vi pratar om något annat!
- Då vill jag bara säga att du inte är riktigt frisk i huvudet.
- Men va!?
- Du läser så mycket ointressant smörja. Ingen som läser bloggen kan rimigtvis vara intresserad av det du läser. Så det så! Ingen! Kanske ringer jag en annan dag, kanske inte!

Klick!

Att L och jag kommer att höras en annan dag betvivlar jag verkligen inte, däremot betvivlar jag starkt att hon någonsin skulle tycka att det jag läser var intressant. Lite synd eftersom jag i dag fått en bok i mina händer som verkar mycket lovande. Återkommer till den vid ett annat tillfälle...