Hundra dagar.

Hej Nils.
I hundra dagar.
2400 timmar
Eller 144000 minuter.
Har det varit så tomt.

Det är vår årstid nu.
Din och min.
Vårteckensutbytartiden.
Har den kommit till dig?

I dag när jag gick till bilen.
Hörde jag storspoven.
För första gången.
Men i år gav den inget öratillöraleende.

I dag har behandlingen startat också.
Jag är glad att du slipper uppleva det.
Det hade inte gått undanhålla dig.
Trots överhundra mil.
Bitvis knastrig telefonledning.
Hade du hört.
Förstått.
Vetat.

Jag vet inte hur det ska gå.
Hur jag ska orka.
Det var fasansfullt i dag.
Förskräckligt.

Det går inte förklara.
Jag var stel av skräck, Nils.
Du vet.
Sådär som den där trötta hösten.
Som i stormens öga.
När du fångade mig.

Du hade pratat om inre kraft.
Om mod, lugn och styrka.
Även nu.
Jag vet verkligen inte.
Om jag har det.
Om det finns någon.

Du sa alltid.
Att livet går vidare.
Om än annorlunda.
På annat vis.

Och det gör det väl.
For om fot.
Sakta och knöligt.

Det har gått hundra dagar.
Hundra dagar.
Av en.
Evighetssaknad.

Finaste Nils.
Som jag saknar.
Dig.

Motvind.

Det känns som.
Om det blåst.
Motvind.
Längelänge.

Trots vårute.
Sol.
Värme.
Gul tussilago.

Har jag svårt.
Att njuta.
Nutid.

Fasar framtid.
Massormassor.
Kan inte ens.
Formulera det.

I går fick.
Hjärtat, hjärnan.
Och själen.
Finfin och dyrbar tid.
Med alladagarsfinaste.

Tid att minnas.
Förundras över.
Le mjukt åt.
Värmas skönt av.
Stärkas i.

När motvinden.
Gör att man.
Nästan.

Tappar balansen.

Födelsedag.

Åkte milen mot universitetsstaden.
Där man kunskapar.
Och blir behandlad.
Mot grå fläckar.

Träffade grönalaget.
De som ska.
Ha hand.
Om.
Mig.

Rutinerade.
Professionella.
Vänliga och.
Bra.

De pratade om ibästafall.
Om tidigupptäckt.
Som ger godare prognos.

Men också om ivärstafall.
Utan att hymla.
Väldigt rakt.
Och väldigt.
Ärligt.

De pratade om vikten.
Av att på något sätt.
Försöka förstå.

I bilen hem.
Funderade jag på.
Om grönalaget.
Kan förstå.
Känslan av.

Att liksom ha stelnat i sina rörelser.
Att vilja gömma sig för omvärlden.
Att undra hur man ska orka, och vad som händer om man inte gör det.
Att vara jagad inombords. Rastlös, rastlös.
Att tro att orden glad, lycklig och levande aldrig ska bli sagda och kända mer.
Att det som varit livets njutning, helt plötsligt blivit svårt och nästan outhärdligt.
Att vara ensam innerst inne. För av de två kloka jag möjligen vill resonera med eller bara lyssna på, är en spridd för vinden och den andre är mittialltingannat.
Att förstå att tiden sen, kanske inte finns.

En annorlunda.
Födelsedag.
Blev det.
Allt.

Omöjligt.

Tanken var att jag skulle berätta.
För de finastefina.
Under påsken.

Men hur gör man?
Det är nästan.
För att inte säga.
Helt.
Omöjligt.

Så det är fortfarande osagt.
Nästan ingen vet.
Jag tänker.
Att det är bäst.

Att känna sig.
Som en.
Belastning.
För andra.
Är obekvämt.
Svårt.

Då är det bättre.
Att iaktta.
Och lyssna.
På dem.

Som alltid är tröttare.
Har mer krångel.
Problem och krämpor.
Mer på jobbet.
Fler skjutsningar.
Men mindre tid.

Än alla andra.

Nä.

Jag var inte.
Förberedd.
Ett dugg.

Ord som.
Benign.
Malign.
Finnålspunktion.
Cintigrafi.
Förklarades på bästavis.

Det pep i öronen.
Jag frös.
Svarade "ja".
På alla frågor.

Slutade lyssna.
Såg deras munnar.
Röra sig.

Tittade ut.
På våren.
I stället.

Funderade på.
Ungspannkaka.
Gårdagens pump-pass.
Och på om keso.
Verkligen är gott.

Väl hemma.
Undrar jag.
Över allt.
Jag inte hörde.
Inte tog in.
Inte förstod.

Och så undrar jag.
Hur mycket ork.
Det egentligen.
Finns.
I en.
Löparflicka.

Oväntat besök.

Helt plötsligt.
Stod han på.
Min bro.

Han från förr.
Som då.
Delade vardag.
Och liv.
Var viktigperson.

På något sätt.
Var han sig.
På pricken lik.
Men ändå inte.

Tiden ifrån.
Har naturligtvis.
Gjort sitt.

Men skrattet.
Ögonen.
Och händerna.
Var som då.

En massaprat.
Om allt.
Mest då.
Men även nu.

När han skulle gå.
Log jag storaleendet.
När han, precis som då sa:
- Hej då, skidåkartjejen!
Och jag svarade, som då.
- Hej då ishockeykillen!

Det kändes så.
Otroligt.
Fint.

Den första
Fredagen.
I April.