onsdag 15 augusti 2007

Ska Tjejmilen gå av stapeln utan mig?

Ja, det verkar faktiskt så. Hm, så konstigt. Fattar dom inte bättre?

Men nästa år, L!

Då är vi taggade och då ska jag slå mitt pers. Har du startat träningen, den här vadslagningen kommer jag att vinna, vettu!

fredag 10 augusti 2007

Min pappa sa:

- Vet du, Grynet! Bakom molnen skiner alltid solen!

Jag var 9 år och familjen befann sig på fjällvandring efter Kungsleden. Det hade regnat i 4 dagar, jag ville hellre semestra på Gröna Lund som bästa kompisen, och till lunch bjöds Amerikansk farmarsoppa med smak av t-röd från mina fingrar. Jag glömmer aldrig den kommentaren så länge jag lever och i dag tänkte jag på det och grät en skvätt. I dag börjar alla kollegor om att jobba. Den här dagen brukar ha varit en av årets roligaste dagar. Att få börja jobba igen! I år känns det bara tomt.

måndag 6 augusti 2007

Jag är så trött på att gråta...

... ja om ni bara visste. Hur gör man för att tårarna ska ta slut? Jag vill ha glada, pigga och vakna ögon, men när jag ser mig i spegeln ser de så trötta och ledsna ut. Jag tror att jag har åldrats 10 år på utsidan under detta år. Hur många år jag åldrats på insidan törs jag inte ens tänka på.

söndag 5 augusti 2007

Att ha juveler...

Barn är rätt krassa i sina åsikter. När jag lämnade mina 26 ministrålar och gick hem, vet jag att flera av dem kallt tänkte att jag inte tyckte om dem längre. Inget kan vara mer fel än det. De har alltid en särskilt plats i mitt hjärta och att lämna dem var ett av de svåraste beslut jag någonsin tagit. Nödvändigt, men oerhört plågsamt. Jag är inte så naiv att jag tror att jag jobbat där och på det sättet resten av livet, men jag hade slutat på ett annat sätt. Jag hade avslutat med eleverna på ett annat sätt, på mitt sätt. Nu blev det som det blev och jag har bara att finna mig i det. Men jag kan också konstatera att man någonstans i villervallan gjort nåt rätt. För i dag fick jag ett mail av en "gammal" juvel, som slutat hos mig för några år sedan. Hon hade hört att jag inte jobbade kvar på skolan längre och skrev:

- Jag är så glad att du har varit min fröken.

Jag svarade henne

-Och jag är så glad över att ha fått varit din fröken en liten tid av ditt liv.

Gissa vad jag gjorde sen? Naturligtvis grät jag igen!

fredag 3 augusti 2007

Bitterhet hur botar man det?

Under hela våren har jag känt ett nästan otäckt behov av ge igen. Att hämnas, att gå upp till mitt gamla arbetslag och säga en och annan där dagens sanning. Under de mörkaste stunderna har jag formulerat mig. Jag har bestämt vad jag ska säga till alla och envar. Vad jag tycker och tänker liksom. Naturligtvis blir det inte av, men känslan att få ge igen är otroligt stark. Varför? Jag är jätterädd att den känslan ska över gå i bitterhet, för hur botar man det? Min läkare berättade en anekdot för mig tidigt i vintras, jag var då för slutkörd för att ta till mig den, men nu funderar jag på den allt mer.

En gammal man berättar för sitt barnbarn om ett gräl som pågår inom honom. Han säger att konflikten står mellan två vargar. Den ena vargen är full av avundsjuka, sorg, ånger, girighet, högmod, självömkan, skuld, bitterhet, mindervärdighet, lögner, falsk stolthet, överlägsenhet och egoism. Den andra vargen är full av glädje, fred, kärlek, hopp, ärlighet, ödmjukhet, vänlighet, välvillighet, medkännande, generositet, sanning, medlidande och tro.
Barnet tänker efter en liten stund och frågar sedan sin morfar:
-"Vilken varg vinner?"
Den gamle mannen svarar honom:
-"Den varg jag matar."