För virrad!

Jag måste vila mig ett tag. Ibland när jag blundar ser jag mitt svarta hål och inget skrämmer mig mer än det i dessa dagar. Hamnar jag där en gång till kan inget rädda mig, då går jag under och då är det slut med Junibackens lilla Madick...

Nu tar jag en välbehövlig paus här på bloggen. Jag har fått ok av bästaste L, som säger att jag skött mig bra, so far... Hon är verkligen en skoningslös mottävlare. Återkommer så småningom, när allt är lite klarare. Då är jag en bättre kursare, en bättre medmänniska, en bättre (gladare!?) fröken, ja helt enkelt en bättre allt!

Har bestämt mig nu...

För 2 år sedan ingick jag i ett projekt som Myndigheten för Skolutveckling ordnat. Det handlade om IUP och hur arbetet framskred i olika kommuner. Att ingå i det projektet var som att komma hem. Tänk att få träffa skolchefer, skolledare, lärare och en massa annat skolfolk som alla har ett gemensamt intresse, nämligen skolutveckling. En massa kontakter knöts och i dag ringde en skolchef upp mig från en kommun i södra Sverige. Han ville att jag skulle skriva en rapport för deras kommuns räkning. En rapport om hur deras utvecklingsarbete framskridit och summan av kardemumman. Det här är något jag knappt törs berätta för en enda levande människa i min närhet. De som känner mig vet, att jag för 2 år sedan skulle ha mördat för det här jobbet, i dag tackade jag nej. Efter jag lagt på luren tog jag hunden på en lång, lång promenad och jag grät hela tiden.

På något sätt kom jag till någon slags insikt. Att jag tackat nej var väl i sig ett nederlag, men absolut nödvändigt. Det hade inte gått i dagsläget, men jag kan inte fortsätta så här. Jag vill vara som förut. Jag vill vara en glad fröken med massor av energi och kunskap. Jag vill vara andra människors flöte. Jag vill vara stark. Jag vill orka! Så måste det bli.

Några frågor på det?

Berörd!

Ibland träffar man människor som verkligen berör en. Jag har träffat en sån person nu. Att bli berörd där allra längst inne händer inte så ofta. Jag är ingen som vanligtvis låter det ske, utan är rätt snabb på att sätta upp muren runt mig. Den här gången går det inte. Trots en mur tränger hans ord rakt igenom märg och ben och landar inuti mig som bomull. Det är en så speciell känsla och jag vet inte riktig hur jag ska förhålla mig till det. Det rör runt en massa och tar vansinnigt med energi, men är samtidigt ett glädjande livstecken. Att kunna bli berörd där innerst inne. Åh, vad jag hoppas att jag också berört nån på det sättet nån gång.

Bara en liten lort...

Det har varit ett mycket händelserikt år för mig. Mycket som hänt och skett på jobbet har tagit hårt på krafterna. Att vara lärare för mig har alltid varit en stark identitet. Ett yrke jag älskat och så hängivet ägnat mig åt. När konflikter på arbetet kväver all arbetslust och man till slut väljer att lämna, blir det väldigt tomt. Innehållslöst och nästan värdelöst. Jag har funderat på SÅ många alternativ till arbeten under detta år. Allt från arkivsysslor till hunddagis, men det går inte. Det är detta yrke jag brinner för, jag vill syssla med och vill utveckla. Om jag känner så, varför känns det då så tungt? Varför känner jag mig tveksam och varför försöker jag att undvika det? Jag är bränd, jag är svedd. Men ur askan i elden. Ibland måste man våga, för som Jonatan sa i "Bröderna Lejonhjärta" - Ibland måste man våga, annars är man ingen människa utan bara en liten lort!

Att skriva och skriva och skriva...

På den här utbildningen jag går, är det en hel massa självstudier. Man läser och läser och sen ska det mesta sammanfattas i någon form av rapport. Jag trodde att vi skulle jobba med barn och att det var sånt vi skulle ägna oss åt, inte rapportskrivning. Inte mig emot dock, jag gillar ju att skriva och har inga problem med det, men visst är det lite märkligt?

Ska jag vara ditt flöte?

Så sms:ade en person till mig i dag. Är inte det en otroligt fin tanke. Att kunna vara någons flöte när det är tungt. Jag blev jätteglad och jag hoppas verkligen att jag kan vara den personens flöte någon gång. Inget skulle göra mig gladare än det.

Mina nya "kollegor".

Nu har det varit sparsamt med inläggen ett tag, jag skyller på mycket plugg även om det inte är den allenarådande sanningen. Vi är några stycken från samma stad som pluggar i hop och det är rätt kul. De blir liksom ens nya kollegor. Vi är väldigt olika på många sätt och några av dem stör jag mig redan på. (Typiskt mig...) Sen finns det också de som jag trivs bättre med och som jag ser fram emot att träffa på morgonen när jag åker.

Hur vill jag bli?

I dag var första skoldagen. De pratades det väldigt mycket om spec.pedagogens identitet och förhållningssätt. Under mina år som klasslärare har jag stött på en och annan specialpedagog och ofta förundrats över deras inställning och cynism. (Inte alla, jag vet!) Jag lovar härmed dyrt och heligt att aldrig bli en av dem! Jag ska aldrig bli en av dem! Jag ska aldrig...

Vill också passa på att citera min äldsta dotter som är 9 år. Med en 9-årings klarsynthet klargjorde hon i dag för oss alla, något som en del i skolans värld kanske skulle påminna sig om lite då och då. Nämligen att: "Skolan är faktiskt till för barnen!" (Och för en och annan glad fröken förstås.)

I morgon börjar jag skolan...

I morgon börjar jag skolan. det var länge sedan jag längtade till något på det här sättet. Det känns nästan ovant. Hoppas att du också har något att längta till!

Sleep tight - all night!

Vad skönt det skulle vara att inte veta bättre!

Min yngsta dotter har börjat 1:an i höst. Hon har en fröken som tycker att skolan är en institution som icket skall förändras. Den bild hon har av skolan är SÅ föråldrad och så otrolig annorlunda jämfört med den bild jag har (= den rätta...). Jag far illa av att se hennes arbetsmetoder som känns anno stenåldern. Inte för att jag tror att barnen mår dåligt av det utan för att jag tycker att det är fel. Har vi en läroplan från -94, ska det jobbas efter den, inte efter en från -69, eller -80. Det är hennes skyldighet och barnens rättigheter. Hon tycker inte det och hon har säkert många nöjda föräldrar. Nöjda för att de känner igen sig i skolan sen de själva gick. Det är inte rimligt. Föräldrar ska inte känna igen sig sen de själva gick och det är lärarens ansvar att se till att de förstår att skolan förändras, utvecklas och på vilket sätt man arbetar. Vore jag "vanlig" förälder skulle jag inte vara nöjd om inget förändrats i en verksamhet på 25 år. Var annars i samhället händer det? Hur höja läraryrkets status? Kanske genom att alla lärare tar sitt ansvar och börjar följa de styrdokument som faktiskt finns oss givna. Ingen annan kan höja ens status, det måste varje lärare själv klara av.

Amen.

Hallå! Är ni kvar!?

Efter att ha varit utan dator i nästan två veckor känns det underbart skönt att ha den tillbaka igen! Tack än en gång R! Maken har varit bortrest via jobbet och tog sin med sig och där satt jag helt utan dator. Det är som att bli av med en kroppsdel! Tänk att det fanns en tid utan internet och mail. Knappt man tror att det är sant. I alla fall är det skönt att vara tillbaka! Kan fortfarande inte fatt HUR många det är som läser denna blogg. Det känns konstigt att veta att det finns mottagare till det jag skriver. Jag tycker jag sköter min del av vadslagningen föredömligt. Kommer jag att vinna tro?

Ska Tjejmilen gå av stapeln utan mig?

Ja, det verkar faktiskt så. Hm, så konstigt. Fattar dom inte bättre?

Men nästa år, L!

Då är vi taggade och då ska jag slå mitt pers. Har du startat träningen, den här vadslagningen kommer jag att vinna, vettu!

Min pappa sa:

- Vet du, Grynet! Bakom molnen skiner alltid solen!

Jag var 9 år och familjen befann sig på fjällvandring efter Kungsleden. Det hade regnat i 4 dagar, jag ville hellre semestra på Gröna Lund som bästa kompisen, och till lunch bjöds Amerikansk farmarsoppa med smak av t-röd från mina fingrar. Jag glömmer aldrig den kommentaren så länge jag lever och i dag tänkte jag på det och grät en skvätt. I dag börjar alla kollegor om att jobba. Den här dagen brukar ha varit en av årets roligaste dagar. Att få börja jobba igen! I år känns det bara tomt.

Jag är så trött på att gråta...

... ja om ni bara visste. Hur gör man för att tårarna ska ta slut? Jag vill ha glada, pigga och vakna ögon, men när jag ser mig i spegeln ser de så trötta och ledsna ut. Jag tror att jag har åldrats 10 år på utsidan under detta år. Hur många år jag åldrats på insidan törs jag inte ens tänka på.

Att ha juveler...

Barn är rätt krassa i sina åsikter. När jag lämnade mina 26 ministrålar och gick hem, vet jag att flera av dem kallt tänkte att jag inte tyckte om dem längre. Inget kan vara mer fel än det. De har alltid en särskilt plats i mitt hjärta och att lämna dem var ett av de svåraste beslut jag någonsin tagit. Nödvändigt, men oerhört plågsamt. Jag är inte så naiv att jag tror att jag jobbat där och på det sättet resten av livet, men jag hade slutat på ett annat sätt. Jag hade avslutat med eleverna på ett annat sätt, på mitt sätt. Nu blev det som det blev och jag har bara att finna mig i det. Men jag kan också konstatera att man någonstans i villervallan gjort nåt rätt. För i dag fick jag ett mail av en "gammal" juvel, som slutat hos mig för några år sedan. Hon hade hört att jag inte jobbade kvar på skolan längre och skrev:

- Jag är så glad att du har varit min fröken.

Jag svarade henne

-Och jag är så glad över att ha fått varit din fröken en liten tid av ditt liv.

Gissa vad jag gjorde sen? Naturligtvis grät jag igen!

Bitterhet hur botar man det?

Under hela våren har jag känt ett nästan otäckt behov av ge igen. Att hämnas, att gå upp till mitt gamla arbetslag och säga en och annan där dagens sanning. Under de mörkaste stunderna har jag formulerat mig. Jag har bestämt vad jag ska säga till alla och envar. Vad jag tycker och tänker liksom. Naturligtvis blir det inte av, men känslan att få ge igen är otroligt stark. Varför? Jag är jätterädd att den känslan ska över gå i bitterhet, för hur botar man det? Min läkare berättade en anekdot för mig tidigt i vintras, jag var då för slutkörd för att ta till mig den, men nu funderar jag på den allt mer.

En gammal man berättar för sitt barnbarn om ett gräl som pågår inom honom. Han säger att konflikten står mellan två vargar. Den ena vargen är full av avundsjuka, sorg, ånger, girighet, högmod, självömkan, skuld, bitterhet, mindervärdighet, lögner, falsk stolthet, överlägsenhet och egoism. Den andra vargen är full av glädje, fred, kärlek, hopp, ärlighet, ödmjukhet, vänlighet, välvillighet, medkännande, generositet, sanning, medlidande och tro.
Barnet tänker efter en liten stund och frågar sedan sin morfar:
-"Vilken varg vinner?"
Den gamle mannen svarar honom:
-"Den varg jag matar."

Är det en vanlig dag?

Nej det är ingen vanlig dag för det är L:s födelsedag, hurra, hurra, hurra!

Jag och L är det bästa vänner. Det har vi varit sen en dag i maj 1986, när vi både bokstavligt och bildligt talat ramlade på varandra på Folktandvården. Vi är egentligen så olika som två människor kan vara. Hon är den rundaste av cirklar. Hon hatar koll, struktur och listor - mina ledord. Ja, hon och jag borde aldrig funnit varandra, men vi litade på den där första ögonblickets känsla och det har vi aldrig ångrat.

Varmaste kramar till dig!

Men äntligen...

Jag hörde nyss på nyheterna att Jan Björklund tycker att alla rektorer ska ha en rektorsutbildning... Men hoppsan, det tycker jag med. Ofta förvånas jag över de som söker rektorstjänster. Så många som är så totalt okunniga. Så oinsatta och så oengagerade. Vad har de i skolans värld att göra över huvudtaget? Visst är den verksamheten lite för viktig för att ledas av sådana chefer. Då vet ni vad jag tycker...

Kommunens skolvisioner...

I dag har jag på kommunens hemsida läst om vår kommuns skolvisioner. Det är alltid intressant att se vart vi är på väg i denna politiskt styrda verksamhet. Förutom fortsatta besparingar (vem trodde något annat!?) och permitteringar av övertalig personal, gick det att läsa att personal i staben på skolkontoret tyckte att facket drev det här med adekvat utbildning in absurdum. Det är en rätt intressant åsikt kan tyckas. Inte för att utbildning alltid behöver betyda lämplighet, men ändå...

Världens minsta bokcirkel.

Min vän R och jag, har en bokcirkel. Världens minsta faktiskt. Den består endast av R och mig. Båda två har vi en dragning åt det morbida hållet och frossar i psykologiska thrillers. R är lite mer känslig än jag och behöver ibland avbryta det morbida läsandet med något väldigt neutralt. Sent i går kväll fick jag ett sms av honom: - Jag läser Clas Ohlsson-katalogen, stod det.

En vän i nöden.

I bland kan man bara häpna. När jag gick hem från jobbet med min utmattningsdepression under armen tänker man inte riktigt klart. Man ägnar sin tid åt att sova och gråta. De allra flesta kollegor hör av sig under en sån här period, i alla fall en gång. Vissa hör av sig jätteofta och andra mindre ofta. I dag reflekterade jag över detta. När jag gick hem var det en kollega S, som jag aldrig jobbat särskilt nära och egentligen inte kände så bra, som klev fram och bekände färg. Hans idoga ringande höll på att göra mig galen, men han fortsatte med en dåres envishet. Både då, när jag var som tröttast, och framför allt nu, uppskattar jag det så otroligt mycket. Jag var verkligen varken trevlig eller på topp alla gånger, men han tvingade mig om än för en kort stund att se framåt. Det kommer jag aldrig att glömma och jag kommer att vara lika idog, den dagen han behöver det. Jag kan också bara konstatera att det finns människor av andra sorten också. T ex de som man jobbat tillsamman med dagligen i nästan 10 år, som inte hör av sig en enda gång på 6 månader.

Skriv om nåt roligt, nån gång...

Blev uppringd av L i går, hon var inte nöjd!
- Fy fan, vilken deppig blogg. Du skriver bara om jämmer och elände!
- Jamen, är det inte det som är meningen, att jag ska skriva om allt som hänt. Var inte det din tanke?
- Jag orkar snart inte läsa mer, jag gråter ju nästan varje gång. Fast jag vet det mesta redan. Skriv om nåt roligt!
- Vaddå roligt?
-Men Gud, skriv om skidåkning, fjällen, din svärmor, vad som helst. Skriv om fiske...
- Fiske!?
- Ja, typ!
- Aldrig i livet, måste jag skriva om det är vadslagningen över. Vissa saker gör man bara inte!


Over and out

Okej då...

Jag hoppar på utbildningen. Jag har bestämt mig, vilket känns som en befrielse. Tänker som så att jag kan gå den och sen får vi se vad livet har att erbjuda...

Moget va!?

Gå skola själv då?

I våras sökte jag en utbildning som jag kommit in på. Nu visar det sig att jag eventuellt kan få utbildningen betald av det s k Lärarlyftet. För en kontrollmänniska som jag är val det svåraste som finns. Jag vill ha allt klart och tydligt för mig. Å ena sidan känner jag att det skulle vara en tre terminer lång respit. Att förkovra sig är kul och det skulle komma väl till pass nu. Å andra sidan vet jag inte om jag vill bli specialpedagog. Jag är verkligen kluven till deras yrkesroll och velar fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Min chef tycker att jag ska...

...komma och jobba som utvecklingspedagog åt henne. Hon tycker så in i h*****e fel. Det kommer inte att ske. Jag är ingen som sitter och ägnar mig åt skolfrågor på ett kontor. Hon blev sur, det struntar jag i. Jag vill verkligen inte. Att försöka förändra en sådan förvaltning är som att försöka flytta en koloss på lerfötter = det går inte. Man kröks i sina ideal, i det man tror på och det vill jag inte. Något måste jag ha kvar. I alla fall tron på att det man gjort varit rätt och gott.

Jag kanske ska...

... jobba i kommunens växel, rasta hundar på hunddagis, sortera papper i samma kommuns arkiv, vattna blommor åt parkförvaltningen, handla mat åt gamla och sjuka? Jag gör vad som helst, bara jag får ett annat jobb. Jag vill inte börja om på en ny skola, jag vill inte tillbaka till min gamla.

Vad vill jag då?

Vad ska jag göra nu då?

Efter en lång sjukskrivning har jag jobbat på en annan skola nu i slutet på terminen. Det har varit bra på alla sätt, men det har liksom inte varit på riktigt. Missförstå mig inte, eleverna har i högsta grad varit riktiga, men jag är van att styra och ställa med min egen verksamhet och eftersom jag inte på något sätt vill tillbaka till en skola jag lämnat blir det så annorlunda.Det hemskaste i allt detta är att jag inte vet om jag vill jobba som lärare någonsin mer. Usch vad hemskt, jag trodde aldrig att jag skulle uttala de orden, men tyvärr är det så det känns, tror jag.

Run Forrest run!

Med en krånglande rygg har det varit lite si och så med löpningen ett tag, men nu äntligen är det dags. Så... run, Forrest, run!

För 6 månader sedan...

Vet ni! En gång i tiden var jag den gladaste av alla fröknar! Jag hade ett suveränt samarbete med toppenkollegan M och vi bedrev en bra verksamhet. Det var ett sånt där samarbete man nog bara får en gång i livet. En själsfrände som har samma elevsyn och engagemang som en själv. En kollega som man har roligt med och där man hela tiden tillsammans driver verksamheten framåt. Vårt samarbete borde ha inspirerat och peppat våra kollegor. Så var det inte! Det stack i ögonen på andra och avundsjukan grodde. Kollegan blev mammaledig och jag fann mig arbetandes för 2. Ju mer konflikter som grodde i arbetslaget, desto mer arbetade jag och till slut gick det inte längre. En morgon ramlade jag ihop på badrumsgolvet hemma och förmådde inte att kliva upp. Det är sånt som händer andra, men inte en själv. Efter att ha mått så dåligt under en rätt lång tid var alla krafter slut. Jag hade slutat äta, sova och leva. Håret föll av i stora tussar och jag ville bara gråta och sova. Mitt tillstånd hade ett fint namn, utmattningsdepression, men vad hjälpte det? I dag är det 6 månader sedan jag föll ner i det stora svarta hålet. Det är 6 månader sedan jag lämnade mina ministrålar och 6 månader sedan jag tvingades släppa kontrollen. Det går inte att med ord beskriva för någon hur det är i den stora tröttheten. Där kroppen vill vila, men hjärnan spinner på högvarv. Där man knappt orkar andas och där man tror att man inte ska överleva. Där man är övertygad om att man mist vett och sans, men man orkar inte bry sig.

Jag tycker namnet på bloggen suger...

L och jag satt på ett av stadens caféer.
- Du har valt ett uselt namn på bloggen, hetsade jag.
- Va!
- Man blir så låst, inte kan jag bara skriva om skolgrejor. Du gör det för att jag ska förlora vadet. Det är himla hyggligt!
- Du har ju absolut ingen insikt!
-Va!?
- Men herregud, skolgrejor är väl det du pratat mest om de senaste 13 åren...


Vad i himmelen svarar man på det!?

Att vara en fyrkant!

Jag borde kanske förklara mig lite, innan ni som läser lämnar mig redan. (Helt otroligt att det finns folk som hittat hit, hur gör ni!?) Jag är alltså en fröken som ingått i en vadslagning med min bästaste väninna L , om att skriva denna blogg i hemligt antal dagar. Bloggens namn hade L redan kommit på, så det var bara att gilla läget. Delar av bloggens namn sammanfaller nämligen med L:s högsta önskan och hon tror att jag genom att skriva här ska uppfylla den...

Jag är en fyrkant. För ett antal år sedan var jag på en föreläsning där människor sorterades in i olika geografiska former. Jag var en solklar fyrkant och ingen som känner mig, skulle någonsin säga emot. En fyrkant har ett enormt kontrollbehov, skriver listor över allt och inget och gillar ordning och reda. Kul va! Gud om man varit en cirkel i stället...

Men vad ska jag skriva om...

Sitter och stirrar på skärmen, ringer till L och frågar vad jag ska skriva om. Skriv vad du vill, säger hon irriterat. Det är ju en del av vadslagningen, det är DIN blogg! Jamen, försöker jag, jag har inget att säga, du måste hjälpa mig... Men herregud fräser hon, skriv om att du är en fröken, att du är en fyrkant, berätta om dina maniska listor, att du är en träningsnarkoman, att du har ett sjukt kontrollbehov och en helt makalös kroppsuppfattning...

Ja, mina vänner det här verkar bli en trevlig blogg!

Take me or leave me!

Jag är ingen bloggare!

Jag är ingen som läser bloggar. Jag är absolut ingen som skriver en blogg, men jag har ingått i en vadslagning med bästaste vännen L... Kanske kommer jag att ångra mig, kanske inte. Kalla mig tävlingsmänniska om ni vill, men nu är det bört.