fredag 29 februari 2008

Om längtan...

Jag träffade en ministråle i dag.
Hon hoppade! Skuttade!
Liksom forsade fram mot mig.
Bubblande!

- Vet du M!, sa hon.
- Nej vad då I?
- I morgon ska jag och mamma åka flygplan!
Vi ska till mina kusiner. Jag längtar i hela kroppen!

Att längta.
Att vänta på.
Att drömma.
Att tänka sig in i hur det kan bli.
Att inte nu genast, utan sedan.

Längtan är en underskattad sysselsättning.
Jag borde längta mer.

Mycket mer!

torsdag 28 februari 2008

När en fråga är ställd...

...hur långt liv har den då?

En lärare svarar nästan per automatik på alla frågor.
Ibland alldeles för snabbt.

Eleverna får inte äga sina frågor.
En fråga letar efter sitt svar.
Om vi väntar med att svara kommer frågan med all säkerhet att starta ett tänk hos eleven.
Vi kan istället för att svara, undra tillsammans med eleven.
Denna undran är en motor, en igångsättare.

Elever som ställer frågor är igång.
De är med.
De undrar över något.
Själva frågan visar det.
Den bör få äga sin kraft.
Få mer tid att leva inom eleven.

Frågan låter oss börja undra!
Undra är väl ett vackert ord?

Jag undrar...

tisdag 26 februari 2008

Kloka ord...

...sagda 1928.

"Pedagoger lägger sig gärna till med de vuxnas privilegium:
att iaktta barnen - inte sig själva,
att lägga märke till barnens brister - inte sina egna."


Boken heter "Barnets rätt till respekt"och är skriven av Janusz Korczak.

Läs om Korczaks öde och makalösa gärning här eller här!

söndag 24 februari 2008

Lust att lära och att få tid till det...

I dag mötte jag en fd kollega.
Hon var stressad.
Hon hade planerat massor som klassen inte hunnit och nu stundade dessutom sportlov...
Det är bra synd tänkte jag, att vi vuxna planerar massor, massor.
Som eleverna ska hinna. Som eleverna ska göra.

Lärande innebär utveckling - åt något håll.
För att lära sig behövs tid.
Vi har tid i skolan.
Det måste få ta tid om det ska bli god kvalitet.

Skolans styrdokument ger oss lärare och elever stor möjlighet att välja ut arbetsområden för lärande. Vi måste göra dessa urval. Både för att skapa tid och för att höja kvaliteten i det vi gör i skolan. Att hinna med så många moment skapar inget djuplärande utan blir mest en mängd rubriker för minnet. Man måste hinna bli berörd och involverad för att minnas.

Elever måste utmanas och utbildas i att vara med i sitt eget lärande, liksom andra som arbetar i skolan. För eleverna blir lärarna de viktigaste ledarna i lärprocessen. Elever och lärare måste våga arbeta i nya former, kanske i motsatt riktning mot det de är vana vid. Klart är att lusten att lära ökar om man får möjlighet att vara med och påverka det man ska arbeta med och dessutom får tid till det.

Just nu läser jag "Främja elevers lärande genom elevinflytande" av Gunvor Selberg. Den är både läs-och tänkvärd. Hennes doktorsavhandling "Elevinflytandet i lärandet" är också det. Den kan du hämta här

lördag 23 februari 2008

Vårpromenad.

L och jag har promenerat runt stadens broar i dag.
I vårsolen.
Hon och jag.
Vi pratade om ditt och om datt.
Mest hon, men även jag.
Vi mellanlandade på ett café.
Helt plötsligt satt hon ner kaffekoppen med en smäll.

-Finns det någon som känner dig bättre än jag? frågade hon.
-Näe, det tror jag inte.
-Du vet att jag vet, eller hur?
-Mm.
-Ska jag oroa mig, för dig nu? Ska jag det?
-Nej.
-Var det magkänslan? Hur kom han så nära?
-Det är 190 dagar kvar, har du börjat träna än?
-Du borde hudflängas. Verkligen!

Jag tänker på L.
Hon bevarar.
Hon bevakar.

Mig.

fredag 22 februari 2008

Lekfull och svekfull?

Jag läser "Platser för vårt liv" av Clarence Crafoord. Han skriver så här:

"Barn är inställda på att skolan är en plats för arbete och väntar sig att man ställer krav på dem. Att skolan är en plats för ett visst allvar. Jag kan därför tycka att det är ett slags brist på respekt och ett svek mot barnen om skolan anstränger sig att vara lekfull och aktar sig för att ställa krav på barnen och att den indirekt förespeglar barnen att de inte ska behöva arbeta. Kanske vore det mer respektfullt mot barnen att svara upp mot deras förväntan på att skolan är en arbetsplats ..."

Jag tycker eleverna ska få ha förväntningar på skolan och sitt lärande. Jag tror också att en lärare som har förväntningar på eleven visar det på ett äkta och omsorgsfullt sätt. Att förväntningarna och förhoppningarna hos eleven förvaltas rätt. Men måste en lekfull skola vara ett svek? Jag känner mig väldigt tveksam till det.

Jag har aldrig tänkt på det sättet.
Jag har inte tänkt färdigt kring det.
Jag läser vidare, få se...

måndag 18 februari 2008

Fyra underbara ord...

...fanns i ett mail i min mailbox i dag!

Hej, vi saknar dig

MVH

M******, L*****, C****


Tre ministrålar som lämnat, gått vidare, fortsatt på vägen utan mig. Vi har delat några år tillsammans, de har skapat minnesmärken i mig och jag förhoppningsvis i dem. När man överlämnar en klass så lämnar man den inte innerst inne.

Jag har lärt mig så mycket av mina elever.
Om lärandet.
Om relationer.
Om obeskrivlig glädje och även sorg.
Om växande och möjligheter.
Om skratt och allvar, kunskapande och förmåga.
Om vikten av att vara lärare mitt ibland lärande elever.

Jag lämnar över dem rent fysiskt, men låter dem leva kvar inom mig. Det är inte svårt att lämna en klass. Det svåra är att ta avsked av alla individer som ingår i den.

Jag svarade dessa tre ministrålar ett ärligt svar.
Att jag saknar dem också.
Att jag blir glad när jag tänker på alla roliga och braiga saker vi gjort tillsammans.
Att jag är glad över att ha fått vara deras fröken, en kort tid av deras liv.
Att jag ska komma och hälsa på dem i skolan snart.
Att vi ska kramas då.

Snart!

söndag 17 februari 2008

Ärligt talat...

... så har jag brottats med den värstaste skrivkrampen. Den har varit universiell - spänt över alla områden. Det har varit hemskt. Plågsamt och frustrerande.

Jag blev tillfrågad om jag, tillsammans med en annan lärare, ville skriva om skriftliga omdömen och formativ bedömning i de lägre skolåren, för en kommuns räkning. Det skulle användas i informationssyfte till den kommunens personal. Ämnet är mina hjärtefrågor, så det var väldigt lockande och efter många om och men, tackade jag ja, till det.

Jag började fundera och skriva.
Så damp den andra lärarens artikel ner i min mailbox.
Artikeln var bra.
Den var tydlig, enkel och lärorik.
Jag jämförde min med hennes.
Det var inte så bra.
Jag ratade min.
Jag tog bort allt.
Jag fick inte dit något i stället.
Jag blev förlamad.
Totalt.

I dag ringde den andra läraren till mig.
Vi har träffats, men känner inte varandra.
Vi pratade.
Vi fann varandra i pratet och tänket.
Vi bubblade och visionerade.
Vi resonerade om artikeln.
Vi jämförde inte.
Vi samförde.
Vi tillförde.
Vi lovade att höras snart igen, för vidare visionering och bubbel!

Det blev bra!

Rörelse.

I går var vi bortbjudna till goda vänner.
Där var en annan skolmänniska jag aldrig träffat förut. Som av en händelse kom vi att prata om skolan...

Den andra skolmänniskan var bekymrad över sin klass. En klass, med 25 småttingar. De var så livliga och rörliga.
- Jag har inte fått nån ordning på dem, fast jag haft dem sen i höstas sa hon.

Jag började fundera på hur jag själv gör när jag lär. Är det inom mitt intresseområde så är jag lugn och stilla. Läser och begrundar på plats. Ska jag skriva eller producera något behöver jag röra mig mer och kanske diskutera med någon. Är det svårt behöver jag lämna, tänka ett tag, gå ifrån, röra mig och göra saker men sedan går jag tillbaka och tar tag i det jag funderar över.

I klassrumet förväntas eleverna sitta stilla. De rör sig lite. Det är något negativt att ha spring i benen. Jag har aldrig riktigt förstått det. Rörelsen visar på aktivt lärande. Jag vill att barnen ska röra sig fritt i klassrummet. Att gå ett varv och titta på andras arbeten fast på ett "intestörande" sätt. Att gå utanför klassrummet och hoppa hopprep en stund, att ta en boll och studsa lite för att sen återvända och ta nya tag. Jag vill tro att det har skapat en möjlighet för lärandet - inte begränsat det. Ger vi individen utrymme och förvaltar kreativiteten och den kraft som finns i den skapar vi arbetsglädje. Ingenting är mer smittsamt än det. En härlig smitta!

För att ge lika måste vi göra olika.
En pedagogisk tanke.

Det är vackra ord.

onsdag 13 februari 2008

Skolk.

Häromdagen läste jag en artikel i DN, som verkligen fick mig att fundera. Den handlade om politiker i Stockholm som ville ge skolor möjlighet att tvångshämta elever som skolkar från skolan.

Skolk! Ett annat ord för att undvika något. Eller försöka säga något.Kanske en undran om: Behövs jag? Märks jag? Saknas jag? Var går gränsen här?

I min "IG-grupp", var skolk inte precis något okänt fenomen - tvärtom. Vi hade ofta rätt hetsiga diskussioner om det och mitt hjärta blev alltid så sorgset och tungt när svaret på varför blev:

- Jag skolkar, det märks inte, ingen bryr sig.

Jag tror inte på tvångshämtningar. Jag tror definitivt inte på axelryckningar. Jag tror på medmänsklighet och våglighet!

Att våga säga till en unge:
- Du fattas mig! Du fattas oss! Du ingår och vi vill ha dig här!

Det här är inte lätta saker, trots att det kan låta så när man skriver det med ord. Det är svåra saker. Dessvärre har elever det inte alltid lätt.
Världen kring våra barn är inte alltid bra och enkla.

Men vi som är kring dessa skolkande elever, är det också då vi inte gör något. Elever som behöver, de ser och känner in allt vi gör och allt vi inte gör. När en unge kommer smygande tillbaka skolan igen, måste vi våga möta och bemöta. Aldrig rycka på axlarna. Våga visa att det som intresserar eleverna utanför skolan, det intresserar oss innanför skolan. Och kanske framför allt våga säga till dem att vi bryr oss, att vi märker när de uteblir och att de betyder något för oss.


Här kan du läsa hela artikeln om du vill.

måndag 11 februari 2008

En glimt av verkligheten!

I dag smet jag lite tidigare från pluggeriet.
Jag skulle till en kollega och lämna en blomma. Hon har ställt upp som försökskanin nu när vi tränat handledning och det är guld värt! Hon arbetar med 6-åringar och jag var så sugen på att se dem, vara med dem och lyssna på dem...

När jag kom arbetade de om snö och vatten. De jobbade i små grupper och kollegan gick runt och hjälpte, frågade och småpratade med dem.

Kollegan: - Vad är is för någonting?

6-åring nr 1: -Ingen aaaning, har aldrig tänkt på det förut. Det finns bara...

6-åring nr 2: Men neej! Is kommer från himlen. Vattnet har klister på sig. Det är därför som iset kan fastna på vattnet, ju!

I den andra världen handlar det just nu om att handleda på ett bra sätt, att ställa rätt frågor och att ha en grund av vetenskapliga teorier. Ibland känns det så väldigt långt bort från vardagen, men så i dag fick jag en glimt av verkligheten och då kommer jag i håg vad jag gör här.

Då blir den andra världen också verklig, för en stund!

torsdag 7 februari 2008

Krokben.

Framtiden sätter liksom krokben för mig.
Om jag gör den för framtida.
Alldeles i närheten av nu, är framtiden i lagom proportioner.
Den andra framtiden som sträcker ut sig, liknar nästan evigheten.

Allt har sin tid.
En del försvinner, något lever vidare och blir ett minne och ett minnesmärke.
Men jag har min tid.
Jag har tänkt förvalta den.

Här och nu!

onsdag 6 februari 2008

En skola för elever eller lärare?

Idag hade jag ett samtal med en frågande. En "utanförskolanmänniska".
Vad gör man med de som redan kan?

Man fortsätter att utmana dem, blev mitt svar.
Annars blir skolan tråkig. Slentrian och en otänkande plats. Lärandet förlorar sin mening. Alla har rätt till utveckling, att få uppleva lärande, att ha förväntningar om sin egen utveckling, förväntan om att läraren möter upp, utmanar och vägleder vidare.

Detta är min uppgift att skapa i klassrummet, men det är eleven som visar vägen till sitt lärande. Jag är tveksam till skollärandet, där eleven ska förstå läraren och inte lärandet. Att man lär sig för någon annans skull. Det är skollärande. Jag vill tro att man lär sig för att man upplever en utmaning. Lärande är en aktivitet. Det är aldrig stagnation. Det är rörelse. Eleven är den som ska ange hastigheten.

Då gör man en skola för alla.
Får skollärandet råda gör man en skola för lärare.

Det vill inte jag!

tisdag 5 februari 2008

Jag blev uppringd...

...av en ”gammal" förälder i kväll.
Det handlade om en lillebror till en f d ministråle.
Det handlade om läsning.
Jag hörde oro.

Oro i rösten hos en mamma.
Det är synd tänker jag alltid.
Denna oro.
Först lyssna till den, för att ta emot den.
Oron.

Sedan fråga försiktigt. Vad kan ditt barn?
Skolan har en tendens att se det barnet inte kan.
Vad ska vi göra? Det går inte? Negativa signaler.

Det är så mycket viktigare att förmedla till föräldrar och barn vad barnet kan. När föräldrar är oroliga över vad som inte är, vad som inte fungerar skapas en massa oro. Jag har mött många föräldrar som tror att barnet måste korrigeras, nåt måste läggas till och så ser de inte längre barnet, den kompetens barnet äger. Allt det barnet faktiskt kan. Om vi tar ifrån dem rätten att äga sin kunskap kommer lärandet att försvåras. Det handlar om tillit till lärandet. Det handlar om kunskaps- och människosyn. Var befinner sig just detta barn? Vad är nästa steg i lärandet? Barn kommer till skolan fulla av kunskap, lärarens jobb är att förvalta det.

Det är inte fruktbart att göra föräldrar oroliga. De vill väl. Oroliga föräldrar vill väl, men andas oro och agerar i den. Det blir måsten, det blir besvikelser, det blir tillkortakommanden, det blir bristsyn och åtgärder. Barnet berövas sin värdighet, sin kunskap, sin vilja, sin tilltro.

Så i kväll ställde jag frågan. Vad kan ditt barn? Berätta för mig.
Skryt lite om din unge!
Berätta något om vad ditt barn läst.
Berätta hur ditt barn gör när saker blir lite svåra.
Jag ska lyssna noga till det du berättar.
Jag ska lyssna efter det ditt barn kan!

Från oro till stolthet. Steget är långt. Om man berövats tilltro till sitt barns förmåga, är steget stort att våga se och tro på vad barnet kan. Det måste lockas fram, varsamt. Inte vill vi väl göra våra elever detta, inte vill vi väl skapa oro hos föräldrar?

Visst vill vi skapa ro?

söndag 3 februari 2008

Dvangannlj...

... stod det i en viksaga som trycktes upp i mitt ansikte.

- LÄS! Kommenderade ministrålen J.

Det är i dessa ögonblick man är glad över att träning ger resultat. Efter 13 år med daglig träning börjar man vara hygglig på att dechiffrera de mest krävande alster... Det är en välsignad tur, för man har nämligen inte så jättelång stund på sig innan stjärnögonen släcks. Suget att skriva till en mottagre dör blixtsnabbt ut. Att lära sig hantera alla de där krumelurerna tjänar ingenting till, för ingen fattar ändå vad där står. Inte ens fröken. Bara misslyckandet finns kvar. Det funkade inte. De går inte att lura heller, dessa små. De vill ha feedback direkt, det handlar om sekunder.

-Men åh, vilken spännande saga du börjat på... Hur ska den fortsätta? Vad ska hända nu?

- Redan klart, fortsatte ministrålen, vände blad och tittade uppfordrande på mig. Läs den högt för alla barn i klassen!

såsönmamamiaherajgoagäjnhaokänajresistjoljnvagla löd fortsättningen.

Innan vi gick till maten den dagen läste J och jag tillsammans upp hans lilla saga: "Det var en gång en älg, som sjöng Mamma Mia here I go again, how can I resist you. Älgen var glad."

J var glad och mycket, mycket stolt. För att det han skrivit gick att läsa, för att det han ville berätta gick att förmedla med krumelurernas hjälp, för att klasskompisarna applåderade hans första viksaga.

Jag var också glad och stolt. För att en liten tänkare vågade formulera sin saga på egen hand. Det kräver mod och trygghet. Modet kom från honom själv och en del av tryggheten fick jag stå för. Att finnas bredvid såna här gånger är helt fantastiskt och det saknar jag vissa dagar. Att vara där barnen är. Att vara mitt i lärandet. Att finnas i klassrummet och uppleva när barnen förstår att de kan, att de övervunnit något och att vingarna bär.

Den här viksagan och en hel del andra guldkorn har jag kopierat och när jag längtar som mest, tar jag fram min pärm och minns. Det gör gott för en fröken som vissa dagar längtar tillbaka till eleverna så det värker i magen. Tänk ändå att jag kan känna längtan efter dem, jag som inte ville det här mer, jag som ville bort...

Ja, denna dag ett liv, sa alltid Melker på Saltkråkan.

Så också för mig.

fredag 1 februari 2008

Att vara rädd om sig!

Att finnas till för andra är sannerligen en balansgång på slak lina. Det svajar och kränger och ibland kan det till och med vara svårt att hålla sig kvar. Att ge utan att kräva något tillbaka. Att verkligen lyssna och försöka vara lyhörd. Att våga vara obekväm och ärlig. Att se bortom sig själv och försöka värma lite, inte för att man måste utan för att man vill. Tänk att det kan vara så otroligt givande men samtidigt ibland så väldigt kvävande och krävande.

Käraste svägerskan A, som bor en massa, massa mil från oss har haft en väldigt kämpig tid. Det har varit många, långa och inte alltid enkla telefonsamtal en period. I går när jag kom hem hade jag fått en jättebukett tulpaner från henne som gjorde mig otroligt glad. "Var rädd om dig!" stod det på kortet.

Hur gör man då? tänkte jag.

Ibland vet man inte. Man färdas bara!