För 2 år sedan ingick jag i ett projekt som Myndigheten för Skolutveckling ordnat. Det handlade om IUP och hur arbetet framskred i olika kommuner. Att ingå i det projektet var som att komma hem. Tänk att få träffa skolchefer, skolledare, lärare och en massa annat skolfolk som alla har ett gemensamt intresse, nämligen skolutveckling. En massa kontakter knöts och i dag ringde en skolchef upp mig från en kommun i södra Sverige. Han ville att jag skulle skriva en rapport för deras kommuns räkning. En rapport om hur deras utvecklingsarbete framskridit och summan av kardemumman. Det här är något jag knappt törs berätta för en enda levande människa i min närhet. De som känner mig vet, att jag för 2 år sedan skulle ha mördat för det här jobbet, i dag tackade jag nej. Efter jag lagt på luren tog jag hunden på en lång, lång promenad och jag grät hela tiden.
På något sätt kom jag till någon slags insikt. Att jag tackat nej var väl i sig ett nederlag, men absolut nödvändigt. Det hade inte gått i dagsläget, men jag kan inte fortsätta så här. Jag vill vara som förut. Jag vill vara en glad fröken med massor av energi och kunskap. Jag vill vara andra människors flöte. Jag vill vara stark. Jag vill orka! Så måste det bli.
Några frågor på det?
måndag 15 oktober 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)