Köttbullar med ärtor!

Ibland stöter man på en pedagogisk verksamhet som är sådär riktigt, riktigt bra. Som känns genomtänkt och äkta, på riktigt och fullt ut.

Varje vecka deltar jag i en sådan verksamhet. Jag spelar nämligen fiol. Eller rättare sagt, min dotter spelar fiol och jag hänger med. Allt enligt den så kallade Suzukimetoden. De fröknar som leder denna fiol är riktiga, riktiga pedagoger.

Tänk er att möta alla dessa ungar, som tränat mer eller mindre bra på sin läxa och som är mer eller mindre motiverade till hela grejen. Till det kommer ett antal obildbara föräldrar och när allt det förs samman...

På något sätt, med en aldrig sinande energi eller glädje, både till barnen och till musiken entusiasmerar de alla oss som deltar. Hur lyckas de? Hur får de alla barn att fixa fiol, stråke, hakstöd, axelstöd och samtidigt spela unisont? Hur gör de för att inte bli vansinniga? Hur får de alla oss att vecka ut och vecka in spela rytmer och tänka "köttbullar med ärtor" under tiden?

Svaret måste vara deras genuina engagemang och glädje. Den är så äkta, ärlig och direkt. Den gör att man går och nynnar 2:an åsså 3:an, 3:an åsså 2:an på dagarna. Den där äkta glädjen, som kommer från insidan kan man inte värja sig emot. Det känner både barnen och vi föräldrar och jag tror dessutom att det smittar.

I dag när vi åkte hem från fiolen tänkte jag på min egen lärarroll. Jag hoppas att jag som fröken också har smittat barn med genuin och äkta glädje, det skulle kännas bra!

I går kväll...

...när jag väntade på min dotter som dansade, träffade jag min f d chef. Hon satte sig hos mig och vi började prata. Om ditt och datt, om nu och då. Plötsligt sa hon:

- Jag blir så nöjd och glad när jag ser och hör dig. Fattar du nu att något hunddagis aldrig var aktuellt, fast du var arg som ett bi för det... Snart är du klar och då kommer du och jobbar hos mig, det blir bättre än bra.

Vi pratade vidare om hur det var då, i samarbetet med M och med utmattningsdepressionen och hur återhämtningen varit när hon såg mig rakt i ögonen och sa:

- Jag vill att du ska veta att jag medvetet inte lät både dig och M gå utbildningen tillsammans. Jag prioriterade. Jag ville ge dig en chans att lämna och ibland tror jag inte att tvåsamheten var nyttig för dig. Jag har en känsla av att ert samarbete inte alltid var på lika villkor. Man kan inte vara den som sliter mest under hur lång tid som helst...

Här slutade jag lyssna. Ville inte höra mer. Kunde liksom inte. Kände mig förorättad, arg och nästan kränkt. Hur menade hon? Hur kunde hon säga så? Resten av kvällen hörde jag hennes ord ringa inne i huvudet. Jag kunde inte bli av med dem. De gnagde och irriterade.

I dag berättade jag om samtalet för en av mina pluggkompisar. Vi diskuterade lite om hur man blir tillsammans med andra. Om hur man kan förändras och det utan att man märker det. När man märker det kanske man inte ens gillar det man ser.

- Tyckte du om den du var tillsammans med M? frågade han.

Jag kunde inte svara. Jag var tvungen att tänka. Ordentligt.

Jag känner mig lite omskakad. Jag vill inte se på vårt samarbete som min f d chef beskrev det, men om det inte ligger nåt i det hon sa varför skakar jag inte bara av mig det. Om jag inte direkt kan svara på en relativt enkel fråga om vad jag tyckte om mig själv i samarbetet, vad säger det då? Jag vet fortfarande inte, men jag tänker på det.

Riktigt ordentligt.

Inte någonting!

Jag är inte överens med mitt skrivande.
Jag hade tänkt så mycket.
Jag får inte ur mig det jag tänkte skriva till en början.
Jag får inte ur mig någonting.

Tänker promenera på saken.

Länge!

Värmd av solen!

Härom natten gjorde jag något jag aldrig trodde skulle vara möjligt.

När allt var som värst, som mörkast och som tröttast började jag skriva någon form av dagbok. Helvetesboken. Jag skrev i den ända fram till nu i höstas, sedan dess har den legat orörd i min garderob. I dagboken har jag minsann inte på något sätt skrätt orden. Där står allt, helt osminkat, naket och utan omsvep. Vissa sidor är så bubbliga och texten är så utsmetad av tårar att det knappt går läsa. Jag har gjort flera försök att läsa i boken men jag har inte stått ut.

Härom natten som sagt, gjorde jag det. Jag vet inte varför egentligen, men kanske var det bara dags. Ensam, mitt i natten satt jag i köket med boken framför mig och när jag väl öppnat den kunde jag inte sluta läsa. Jag läste, frös, grät och återupplevde massa tusen känslor. Vissa delar läste jag om och om igen, det var som om jag inte fick nog. Först kändes det som självplågeri, men allt eftersom jag läste fick jag en annan känsla. Jag stod ut med att läsa mina egna nattsvarta ord och tankar. Jag kunde distansera mig till det som stod och vet ni, det kändes som om det var jättelänge sedan det skrevs. Kanske ligger det som hänt nu bakom mig på ett annat sätt än förr. Det kommer att forma det som ligger framför mig det vet jag, men jag vill inte att det ska förstöra det som finns inom mig.

När allt var som mest neråt hade jag skrivit i boken att jag var rädd för att inget någonsin mer skulle kunna värma min själ och att jag för alltid skulle vara iskall och tom på insidan. I dag, på promenaden, har januarisolen lyst på mig och i dag värmde den inte bara mitt ansikte. Solstrålarna letade sig in både i mitt hjärta och i mitt sinne och förvissade mig om att min insida inte är iskall och tom. Jag log för mig själv där jag gick och tänkte att jag äntligen är redo, redo för solen, för våren och för värmen. Både på utsidan och insidan.

Äntligen!

Oordning.

Så var jag där igen. I oordningen. Den som stör i mitt inre och ger upphov till virriga tankar. Det sliter, nöter och tröttar. Ena stunden glad och i nästa stund förtvivlad. Nu, mest över det någon sagt, som landade fel. Allt jag själv borde ha sagt, fastnade. Som en hård brödbit i halsen.

Det är oordning på mina bokstäver också. I en enda hög ligger de och skräpar. De trotsar mig. Ibland blir jag trött även på bokstäverna, orden och meningarna. Varför krånglar de med mig? Jag funderar på bloggen och i dag har jag diskuterat vadslagningen med L. Hon är skoningslös och skulle jag vika mig nu, lär jag få höra det resten av livet.

- Visst ser du att du skriver om helt andra saker nu? säger hon förhoppningsfullt. Du är inte lika arg, tonen är en annan. Du kan inte sluta nu!
Jag är ingen som viker mig. Hon vet det. Hon blir livrädd när hon hör att jag vissa stunder överväger det, men det blir inte i dag...

Att L och jag skulle vara vänner livet ut, visste vi nog direkt. Hur vet man det? En känsla bara. Vissa perioder i livet går stigarna tätt, tätt intill och sen finns det tillfällen när de av olika anledningar grenar sig ett tag, för att sedan åter finnas nära, nära. Det har aldrig spelat någon roll att vi svängt av åt varsitt håll ibland, för stigen leder oss alltid tryggt tillbaka till varandra igen. Så självklart. Jag funderar på två andra stigar som nu löper bredvid varandra, kommer de att korsas eller vika av för att aldrig mer mötas? Eller kommer de också att finna mark att fortsätta löpa parallellt? Det får tiden utvisa.

Att bli bättre på...

Jag älskar listor! Det ligger liksom i en fyrkants natur att strukturera saker i viss ordning och listor, mina vänner, är det optimala sättet att göra detta.

I ett tillstånd av viss självkritisism bestämde jag mig för att göra en "Bli bättre på- lista". Den kritiska vinklingen kan möjligen vara en orsak till listans längd. Den sträcker sig i dagsläget över tre A4- sidor och innehåller mer än 60 punkter. Då har jag ändå hoppat över såna saker som "ringa till svärmor oftare" och "äta mer grönsaker".

Skulle jag visa den här listan för någon, blev jag förmodligen idiotförklarad. Många saker av det som står där, kommer jag mest troligt aldrig att kunna göra någonting åt. Jag förundras över hur lätt det var att skriva ner alla dessa förbättringspunkter, jag hade säkert kunnat skriva ner fler också. När jag skulle skriva en "jag är bra på"-lista däremot, tog det tvärstopp och jag kom inte på en enda grej...

Är inte det lite sorgligt?

Som stödhjul.

- Du har förändrat mig fröken, sa ministrålen V till mig en dag, precis innan sommarlovet.
- Hur menar du nu? frågade jag.
- Nu kan jag massor som jag inte kunde när jag började 1:an. Jag är annorlunda.
- Annorlunda?
- Ja! Nu kan jag läsa, simma och jag kan äta en hel potatis...
- Men det är inte jag som har förändrat dig. Du har gjort det och jag har bara funnits här bredvid dig, för säkerhets skull.
- Som stödhjul på cykeln?
-Ja, precis så. Som stödhjul.

Nya kunskaper, nya upptäckter och nya möten gör att vi ändras och förändras. Både ministrålar och fröknar. Ibland handlar ens förändring om läsning och potatisar. Ibland om helt andra saker. Saker på insidan, mindre konkreta men ändå så väldigt tydliga. Det sker vare sig vi vill eller inte. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag tänker att man borde våga möta det med mer öppet sinne. Inte huka sig, inte gömma sig, utan vingla med på färden om man törs och förmår. Med eller utan stödhjul.

Drömmar är inte bara en kaksort...

... det är de som ska fylla ditt hjärta med glädje och ge din själ livskraft, sa min farmor till mig en vårdag för sådär en hundra år sedan. Jag satt i farmors kök, med krossat hjärta och storgrät. Stackars farmor blev överöst av min självömkan och förtvivlan. Hon försökte trösta så gott det gick.

- Det som händer nu, händer av en enda anledning. Nämligen att du aldrig ska glömma bort dina drömmar till förmån för någon annans!

Farmor var en enastående människa och det var ingen slump att det var i hennes kök jag hamnade med mitt krossade hjärta. Hon var fenomenal på att lyssna och hade alltid tid. Jag tänker ofta på henne och på saker hon sagt till mig. Jag tänker också på det här med drömmar.

När jag var liten var mina drömmar som såpbubblor. Stora, klara bubblor som sakta svävade runt. Det var alldeles fullt av dem. En del stötte emot något och sprack, medan andra seglade i väg klara och fina mot himlen. Det fanns så många drömmar av olika slag och de gav hela tiden näring till nya. De var möjliga och omöjliga, de var här och nu, men sträckte sig även långt in i framtiden.

Nu, undrar jag ibland vart drömmarna tagit vägen... Jag har väl inte glömt bort dem till förmån för någon annans? Någonstans inom mig finns de självklart, men jag tänker att de skulle behöva bli till såpbubblor igen. Då skulle de bli lite verkligare, då skulle jag tydligare kunna se dem, se när de sakta stiger mot himlen, klara och fina. De där drömmarna som fyller hjärtat med glädje och ger själen liv.

Att fatta noll...

...är också en kunskap. Det är något att utgå i från, men jag kan inte hjälpa dig om du inte kommer på mina lektioner!

Orden är mina, uttalade i vredesmod på ett café i våras. Föremålet för denna harang var R. R var en av de 3 9:or som gick hos mig i "IG-gruppen", i ett sista förtvivlat försök att rädda sina betyg. R:s frånvaromängd var skrämmande och hans attityd likaså. Till slut stod han, hans attityd och hans skolk mig upp i halsen och som sista utväg, tvingade jag honom att följa mig och fika. Allt för att i en annan miljö försöka nå fram.
- Du är riktigt råförbannad eller hur? frågade han och fortsatte. -Dina ögon är alldeles svarta ju!

Så fick jag förklara för R hur jag kände. Över min ilska, frustration och besvikelse. Att jag ville hjälpa, stötta och peppa bara han lät mig, att jag trodde att han kunde, att han hade förmågan och att han var tvungen att sluta gömma sig bakom att han fattade noll, att det inte var någon ursäkt.

Så plötsligt, släppte han sin attityd för en kort stund och berättade om sig. Om rädslan att inte kunna, om känslan att aldrig lyckas, att aldrig duga, varken för sig själv eller andra. Jag kunde bara tyst lyssna och försöka förstå. Där och då tror jag ändå att han gjorde ett val. Kanske för min skull, men jag hoppas och tror att han valde det för sin.

Terminen var verkligen ingen dans på rosor. Den glimt av den andra R som jag fått på cafeét lyste vackert med sin frånvaro, men jag hade i alla fall skymtat den. Jag var som en igel på honom. Han blev hämtad till lektionerna från alla möjliga och omöjliga ställen och han tyckte att jag var den jobbigaste och pestigaste av alla hans lärare. Jag hann bli kallad det mesta. Vi slet som djur båda två, på olika sätt, för att fixa hans G.

G:et blev till slut belöningen för allt hårt arbete han faktiskt la ner. Min belöning fick jag samma dag som omdömet blev känt för R. Jag hade SO-lektion i en annan 9:a, när klassrumsdörren plötsligt slets upp. Där stod R och viftade med omdömeskuvertet.

- Du M! hojtade han. Tack! Tack så in i helvete!

Sällan har ord gått så rakt in i hjärtat som då. Jag vet vad det krävdes av honom för att säga dem till mig. Ibland undrar jag om det inte är R:s förtjänst att jag började på den här utbildningen. Tanken på att få finnas till för såna som R. Och vem vet, kanske finns det fler svordommar att höra och fler smeknamn att få...

Det var inte bättre förr...

Pratade med L i telefonen förut. Hon var på hugget...

- Vet du om att du är som en gammal kärring?
- Äh, va då? Är det korsorden nu igen..?
- Näe, men du pratar alltid om din gamla arbetsplats så glorifierat. Som om det var det bästa någonsin. Som gamlingar när dom pratar om "förr i tiden".
- Men det var himla bra och...
- Men lägg av! Försök minnas hur det egentligen var! Du jobbade jämt, du slet som ett djur och kunde aldrig koppla bort jobbet. Du var för engagerad, det var inte friskt. Loven var det som gjorde att du pallade, att det gick så länge som det gick. Vi var flera som försökte säga det till dig, men det gick ju inte. Hade du inte varit så totalt utarbetad, hade du löst konflikterna, du är inte precis typen som viker sig...
- Men mycket var...
- När jag läser bloggen, fattar jag att du trivs kanon. När vi pratar hörs det på dig. Våga erkänn för dig själv att det här var det bästa som kunde hänt dig! Det var inte bättre förr!
- Jamen jag...
Klick!

Där satt jag med luren i handen. Visst levererade L en massa sanningar till mig i dag och allt var verkligen inte bättre förr. Jag minns också alla hundratals arbetstimmar, att aldrig kunna vara nöjd med mig själv eller mitt arbete. Känslan av att alltid ha saker ogjort, att det jag gjort kunde varit lite bättre, lite mer, lite snyggare och lite annorlunda. Att ständigt driva ett arbetssätt framåt tar oerhört mycket tid och energi, man blir lätt fartblind. L har rätt, jag trivs väldigt bra med att förkovra mig. Jag vet inte om det är detta jag vill arbeta som, men här och nu trivs jag. Jag längtar inte tillbaka till det som var. Jag lärde mig massor och det tar jag med mig vidare på den här resan. Resan som har ett nytt mål och nytt resesällskap. Ett resesällskap som glädjer mig, berikar mig och utmanar mig.

Att vilja orka.

Hemma igen efter ytterligare en dag på universitetet. Hjärnan är trött. Den är fullproppad med nya kunskaper som ännu är osorterade. Snart ska de stoppas in i rätt fack, men inte nu...

Bitar i den här kursen kommer att vara tuffa för mig, det vet jag redan. Att tvingas utsätta sig för det man annars undviker, bara för att det skapar sån olust låter väl kul? Det handlar om sånt som ligger och pyr innerst inne, som har med självkänsla och nattsvart rädsla att göra. Sånt som gör eller förgör. Sånt som man inte gärna blottar eller ens nämner för någon annan.

Det kommer att ta mycket kraft men jag vill verkligen orka den här gången. Jag vill orka möta min egen osäkerhet, orka bli mig själv igen och framför allt vill jag orka komma nära...

Jag känner mig lugn på nåt sätt, jag tror att jag kommer att våga. Jag är omgiven av människor som gör det lättare. Den känslan ska jag försöka behålla inom mig, den kan vila där. Det känns bra.

Otillräcklighet!

Ny dag och ny kurs! Hittills på den här utbildningen har det handlat väldigt mycket om det vetenskapliga, det teoretiska och det bakomliggande historiska. Nu, på den här kursen, ska vi jobba med handledning. Det ska bli en del av min kommande profession och jag behöver naturligtvis träna mig, men jag känner mig kluven inför det.

Jag skulle vilja se det som världens chans att få lära och utvecklas. Helt enkelt bara ta emot det jag får mig till livs, villkorslöst. Så kommer det inte att bli. Jag är född kritisk och jag vet redan innan alla handledningsförsök, videoinspelningar och gruppsamtal, att jag själv kommer att vara min största kritiker. Då analyserar jag mig sönder och samman och har svårt att ta in vad andra tycker och säger. Det tar så obeskrivligt på krafterna att nagelfara sig själv och jag har ibland svårt att ta mig ur det. Jag fastnar i det på nåt sätt. Det är inte konstruktivt och leder mig inte framåt.

Jag tänker att jag skulle behöva titta på mig själv lite på håll och försöka att någon endaste gång tycka om det jag såg. Att tänka att hon den där piprensaren till fröken kanske är rätt ok ändå, även om alla handledningsförsök inte blir kanon första gången, även om videofilmerna är usla och gruppsamtalen katastrofala. Men hur gör man det?

Att känna att jag räcker till i min otillräcklighet, är den största utmaningen av alla.

Att säga nej...

...är så svårt. Inte min grej riktigt. På nåt sätt lyckas jag alltid bli övertalad och plötsligt, så har det nej jag tänkte, blivit ett ja. Ofta har jag ondgjort mig över det faktum att jag är så usel på det och det står högt uppe på min "bli bättre på"-lista.

I går fick jag ett mail, av min f d rektor, numera områdeschef i min kommun. Hon ville att jag skulle komma och berätta om "IUP och målrelaterat arbete med barn i de yngre skolåren", på en K-dag i början av februari. Jag mailade tillbaka ett mycket kort svar: Nej! stod det. Jag förstod att hon inte skulle nöja sig med det och mycket riktigt... I dag ringde hon och hon var inte nöjd.

Vi hade en rätt häftig diskussion och jag var vansinnigt arg när vi avslutat samtalet. Hon tyckte att jag var oresonlig, men jag kände att jag gjort rätt. Att åka dit och prata om ett arbetssätt man inte jobbar med längre verkar inte förtroendeingivande. Att lämna ut allt sitt material och låta någon annan berätta om hur man jobbat, skulle aldrig falla mig in. Det handlar om ett förhållningssätt och ett tänk man måste ha för att kunna förklara. Det kan man knappt överföra på andra även om man brinner för saken. Har man inga förkunskaper eller något intresse för det, kan man inte återge hur någon annan jobbat. Vi avslutade samtalet p g a tidsbrist, men jag var ganska nöjd. Jag hade på nåt sätt markerat min gräns gentemot henne, jag var inte otrevlig (tror jag i alla fall), jag höll mig till saken under hela samtalet och jag vidhöll mitt nej! I dag när jag kom hem hade jag fått ett mail av henne och då kunde jag bara le! 1-0 till mig, skulle någon i min närhet sagt!

I dag har vi haft en bra dag på universitetet. Både givande och glatt. Det finns en hel del irritationsmoment dock, som jag måste försöka reta mig mindre på. Tro mig när jag säger att jag försöker, men det går sådär. Jag har en olustig känsla av att jag har sårat någon genom min otydlighet också. Han vill inte erkänna det för mig, men...

Det vilar sig bara!

I slutet av oktober blev jag, som jag tidigare nämnt, erbjuden ett jobb av en skolchef i södra Sverige. Ett jobb som jag, av många anledningar tackade nej till.

I dag ringde han till mig igen. Han hade förstått vid vårt förra samtal att något inte stod riktigt rätt till och hört sig för lite. Nu återkom han, bara för att säga att han visste och för att kolla hur läget egentligen var. Jag blev otroligt förvånad, glad och rörd över det. Vi jobbade i samma arbetsgrupp under IUP-projektet och lärde känna varandra rätt väl. Vi har haft viss kontakt sedan dess, men inte mer än det. Under samtalet i dag var det precis som om han visste vad som var mitt egentliga dilemma.

- Att känna att man saknar sitt engagemang är tufft och frustrerande, sa han och fortsatte. Du ska inte vara orolig för att det inte kommer tillbaka till dig. Det kommer det att göra. Kanske i en annan skepnad och på ett annat vis, men det kommer. Jag lovar. Jag har sällan sett ett par så engagerade ögon som dina. Det slocknar inte, det vilar sig bara.

Jag blev så tagen av det han sa till mig. Det var så klockrent att jag inte fick fram ett ljud och jag tänker på det än... Det slocknar inte, det vilar sig bara.

Ni kan inte ana, vad jag vill att det ska vara sant!

Tankeröra!

Sista tiden har min tankeröra varit total. Tankar av alla de slag spretar i mitt huvud. Jag tycks aldrig hinna tänka färdigt, innan jag blir avbruten och det är frustrerande.

I stor utsträckning handlar tankarna om tillkortakommanden - mina egna naturligtvis. Om att inte räcka till, om att inte vara engagerad och om att rubba andras cirklar. I dag tog jag hunden på en osannolikt lång promenad bara för att få lite struktur på allt och för att få känna att jag tänkt några tankar klart. Alla tankar är naturligtvis inte jobbiga. Det finns många andra som gör mig väldigt glad. Som värmer inombords och som får mig att le och skratta för mig själv. Tankar som gör mig riktigt gott!

Hjärna, hjärta eller mage?

Vissa har ett nästan omänskligt behov av kontroll, struktur och planering. Jag tillhör absolut den skaran och blir snabbt oriven när sådant saknas. I min värld styr hjärna, logik och förnuft.

Min mamma däremot! Hon tycker att jag borde stanna upp i bland och lyssna till min magkänsla... Hon hävdar att det är den som får oss att leva livet. Som får oss att följa våra instinkter och välja vad som är rätt här och nu, inte i morgon eller nästa år.
- Släpp kontrollen och låt dig svepas med, magkänslan ljuger aldrig, säger hon.
Släppa kontrollen det gör jag inte frivilligt och svepas med, låter för mig fullkomligt livsfarligt.

Innerst inne funderar jag ändå en del på det här. Jag undrar om jag missar något och i så fall vad och hur mycket, genom att i det här fallet inte lyssna på min mor (och min magkänsla). Måste man verkligen alltid sträva efter koll? Vad skulle det göra med mig om jag lyssnade på den där magkänslan ibland? Vart skulle den föra mig och på vilket sätt? Tanken känns obekväm, men ligger ändå envist kvar i mitt medvetande och guppar som en kork. Att släppa taget om så bara en liten smula och känna med hjärtat och magen... Skulle det gå? Och kanske framför allt, skulle jag våga?

För trött!

Helt plötsligt tog jag bara slut. Efter en rätt intensiv vecka med mycket skoljobb både på dagar och kvällar blev det tvärstopp. Tröttare än tröttast på linser som klistrar, rapporter som ska slutfixas, fiol som ska spelas, mellanslagstangenten som lossnat och rostbiff som ska göras. Dessutom så gruvligt trött på människor i min omgivning som tar mer energi än de någonsin ger. Trött på mail med bilagor och tillhörande sms och trött på mig själv, som inte förmår säga nej till sånt jag innerst inne inte vill eller orkar.

Även för trött för att orka fundera på något som en person sa till mig i dag. Jag borde ha visat hur ledsen och arg jag egentligen blev, men hade ingen kraft över för att fråga upp och ta en diskussion med personen i fråga om det.

Nu ska jag obehagsduscha riktigt skållhett och i morgon är en annan dag. Då vaknar jag förhoppningsvis till en piggare kropp och piggare hjärna. Då blir det nog både rostbiff och slutfix, men knappast någon diskussion med ovan nämnda person. Jag sväljer det, kröks lite och lägger samtidigt till ytterligare en sak på min "Bli bättre på"-lista.

En vacker dag så kanske...

Förmågan att fängsla.

Jag har en sjukgymnast som har allt! Han har de vackraste ögon och de vackraste händer man kan tänka sig. Han är otroligt proffsig i sitt bemötande, han är påläst och kunnig. När han pratar lyssnar jag annorlunda. Man skulle kunna tro att det har med utseendet att göra... men nej. Jag blir fokuserad på ett särskilt sätt, just för att hans kunnande fängslar mig. Under den här utbildningen har vi hunnit ha rätt många föreläsningar. En av föreläsarna ger mig samma känsla som nyss nämnda sjukgymnast. Hennes karisma och utstrålning lämnar en hel del kvar att önska, men när hon pratar, lyssnar jag. Hennes sätt att så självklart leverera fakta tilltalar mig och jag blir så fascinerad av det hon kan. Jag blir utmanad i mitt tänk av det hon säger och jag önskar att jag också hade förmågan att få fram saker på det sättet.

Den här dagen har varit fylld av samtal av olika slag. Jag har lyssnat och jag har fängslats... ibland sker det på nära håll, när man minst anar det och när det händer är det så otroligt häftigt!

Som en våt filt.

I går ringde toppenkollegan M. Hon hade sökt nytt jobb. På kommunens kundtjänst. När vårt samarbete upphörde, sökte hon sig till en annan skola men har inte riktigt hittat rätt. Nu ger hon upp sina visioner och byter bransch. Det gör mig riktigt ont. Det känns hemskt att veta att inga fler skolbarn ska få ha henne som fröken. Vilket slöseri, vilken förlust.

Jag tänker vidare på det som varit och på det som ska komma. Vårt samarbete var så intensivt, roligt och berikande under flera år. När det tar slut blir man vilsen. Man har ingen - man har inget. Att börja om från noll, med vad än det må vara blir ett nästan oöverstigligt projekt. Allt jämförs med det man hade och i jämförelse med det framstår allt som futtigt och lite värt. Min största skräck och rädsla, både då och nu, är att jag aldrig mer ska tycka att mitt jobb är roligt. Att allt som hänt ska ligga som en våt filt över glöden och glädjen jag en gång kände för mitt jobb. Jag hoppas naturligtvis att det som ska komma blir en nystart, där ny glädje och ny glöd får plats.

Att vårda det man vet.

L och jag hade ett långt samtal i dag. Jag hade aldrig för avsikt att berätta för henne vem som fått vetskap om den här bloggen. Hon insåg det och hon tyckte att det var helt rätt. Hon hävdar däremot att jag är naiv och godtrogen och att tiden kommer att ge mig det vid handen, men jag vill inte tro det. Jag känner mig inte osäker, då hade jag aldrig skickat mailet till honom. Han vårdar det han vet och jag gör likaså!

Tänk att få vara någons bästa fröken!

För något år sedan, var han en liten svan bland alla små ankor i min ankdam. Med andra ord så var han olik. Vi har haft många strider han och jag, men också många toppenstunder. Jag har fällt många tårar över honom. Mest av frustration när jag inte räckt till, eller förstått mig på. Han har tagit mer ork och kraft än jag någonsin trodde jag kunde ge. Han har också glatt mig oerhört många gånger, när jag fått följa hans framsteg och finnas bredvid i hans lycka. Han har för alltid en plats i mitt hjärta och i morse träffade jag honom när jag skjutsade min äldsta dotter till skolan. Han såg mig på långt håll. Han kom mot mig, kramade nästan luften ur mig och sa:
-Du är min bästa fröken!
- Och du är min bästa A!
- Jag vet! Du säger alltid det till mig.
- Det är sant. Glöm aldrig det!
- Jag ska komma i håg att aldrig glömma det.

Och vips, var han borta. På väg mot något annat. Jag stod kvar och såg efter honom en stund. Massor av minnen kom över mig, men jag var glad inombords. Tänk att få vara någons bästa fröken! Jag bar med mig den känslan hela dagen och när jag strök tvätten nu i kväll, log jag fortfarande åt honom, min bästa A!

Att riskera att bli sviken!

Av någon anledning ville jag att en särskild person skulle få veta att den här bloggen fanns. Jag vet inte riktigt själv varför. Han har kommit att betyda en hel del för mig vare sig han vill eller inte, men han är inte alltid lätt att kommunicera med. Han är ofta rätt fåordig och jag babblar på oavbrutet. Han kan helt plötsligt bli alldeles tyst och bara titta tomt rakt ut. Inget stressar mig mer än det. Jag blir iskall. Jag tänker att tystnaden inte är bra, att den är hotfull på nåt sätt, men jag vet inte säkert. Att maila honom länken hit var dubbelbottnat. Självklart tvekade jag länge. Det går liksom inte att ha det ogjort när man väl tryckt på "send". Mycket som är skrivet här, är sånt som ingen i min närhet vet särskilt mycket om. Jag har valt att ha det så, men varför vill man att vissa ska veta om bakgrunden? Jag har inget svar på det nu, det är bara så jag känner. Kanske för att man vill att någon ska förstå, utan att man själv hela tiden måste prata om det som varit. Kanske för att man har mycket man vill säga, men tillfällena ofta saknas. Och självklart är det så som L säger, att man riskerar att bli sviken. Men ibland får man helt enkelt bestämma sig för att ta den risken.

Jag har röjt min blogg!

Ringde L för att rapportera från en 40-årsfest vi var på i går. När samtalet nästan var slut hasplade jag ur mig det jag gruvat mig för under hela samtalet:
- Du... jag har röjt bloggen för en person...
-
- Jo, jag sa att...
- Du, jag hörde, men VA!?
- Mmmm.
- Är du helt från vettet, vi hade ju kommit överens om att...
- Jag vet, men jag var tvungen. Ville...
- Till vem!
- Det kan jag inte säga, inte nu.
- Men du är väl bara för mycket! Du har röjt bloggen, men vill inte säga till vem!
- Typ...
- Allt bra tur för dig att jag tycker så mycket om dig! Du kommer att ångra dig och jag kommer att få sopa upp bitarna av dig sen, när du inser att du blivit sviken. Då kommer jag inte att skräda orden, men ATT jag ska veta vem det är!
- Mmm, men inte i dag.
- I morgon, senast!

Att stå i tacksamhetsskuld...

Att vara så tacksam mot någon att man inte med ord kan beskriva det, är det möjligt?

2 veckor innan jul, när vi var i universitetsstaden på veckosammankomst, dippade jag ner, men blev snabbt uppdragen ur hålet av bästaste pluggkompisarna. De kan aldrig förstå hur mycket deras omsorg och kramar betydde där bland villorna i den iskalla decemberkylan och jag kommer aldrig att kunna förklara det för dem heller. Hur sätter man ord på känslor som man inte ens begriper sig på själv? Hur tackar man för något som man vet att man aldrig kommer att kunna återgälda! Jag har tyvärr ingen aning om det. Kanske kan man stå i tacksamhetsskuld till någon livet ut?

En ministråle hjälpte mig att ta ett kliv.

Förr i tiden, ni vet, när jag var en glad, entusiastisk, ivrig och engagerad fröken läste jag hemskt mycket skrifter, utredningar, förordningar etc, etc, som alla handlade om skolan. När jag gick hem, packade jag ner alla dem i en stor flyttkartong. Jag hade tänkt skicka allt på pappersåtervinningen för på hunddagis eller i kommunens arkiv behövs inga sådana kunskaper. Hur som haver, så hamnade kartongen på vinden och där har den stått - orörd.

För ett par veckor sen fick jag berättat för mig om en ministråle, som bor mer än 100 mil från mig. Hennes vän berättade om hennes skolsituation, om snart tappade sugar, om oroliga och maktlösa föräldrar. Jag led med dem, men det är svårt att hjälpa. Hennes situation har legat och gnagt i mig och jag visste att jag läst en lagtext som kanske kunnat stöttat dessa föräldrar. Så, precis innan jul, när jag var på vinden för att hämta en julgransfot, föll min blick på kartongen. Helt plötsligt fick jag en ingivelse och innan jag visste ordet av, hade jag släpat ner kartongen från vinden och spridit ut allt innehåll på köksgolvet. Jag letade och fann, men det var inte det som var det viktigaste...

En liten ministråle, som jag inte känner och som jag mest troligt aldrig kommer att träffa, fick mig att slita upp den där kartongen. Hon hjälpte mig att ta ett kliv - i rätt riktning! Hon fick mig också att fundera på hur jag bemött mina små strålar genom åren och jag hoppas att jag ALDRIG bemött något barn och dess föräldrar som hon bemöts av sin fröken. Ingen vuxen skulle ha funnit sig i att bli kränkt på det sättet av sin chef, och man får aldrig tappa bort det. Man måste hela tiden gå till sig själv. Hur skulle jag tycka att det var? Den respekten är vi skyldiga våra elever.

Åter på banan.

Efter ett par rätt så tunga veckor, som jag sovit mig igenom till största delen, är jag här igen. Vet inte så mycket mer än det just nu. Hoppas på att vardagen ska räta upp allt lite och att 2008 blir året då den glada fröken gjorde sitt återtåg till livet.