En småkylig dag.
En rejäl löptur i skogen.
R och jag.
Smågnabbande.
På vårt vis.
Rått men hjärtligt.
Så.
När jag hämtar andan.
Krånglar med överdragskläder.
Näsduk och vattenflaska.
Tittar R på mig.
Ler med hela ansiktet.
Och säger:
- Solskensblicken är tillbaka! Vad har hänt?
Jag berättar för R.
Om samtalet.
Från universitetsstaden.
- Välkommen tillbaka från åskådarplats.
Säger R.
Och ger mig varmaste kramen.
Det kan hända att jag har världens finaste vänner.
Inte helt omöjligt.
Faktiskt!
