Kommunens skolvisioner...

I dag har jag på kommunens hemsida läst om vår kommuns skolvisioner. Det är alltid intressant att se vart vi är på väg i denna politiskt styrda verksamhet. Förutom fortsatta besparingar (vem trodde något annat!?) och permitteringar av övertalig personal, gick det att läsa att personal i staben på skolkontoret tyckte att facket drev det här med adekvat utbildning in absurdum. Det är en rätt intressant åsikt kan tyckas. Inte för att utbildning alltid behöver betyda lämplighet, men ändå...

Världens minsta bokcirkel.

Min vän R och jag, har en bokcirkel. Världens minsta faktiskt. Den består endast av R och mig. Båda två har vi en dragning åt det morbida hållet och frossar i psykologiska thrillers. R är lite mer känslig än jag och behöver ibland avbryta det morbida läsandet med något väldigt neutralt. Sent i går kväll fick jag ett sms av honom: - Jag läser Clas Ohlsson-katalogen, stod det.

En vän i nöden.

I bland kan man bara häpna. När jag gick hem från jobbet med min utmattningsdepression under armen tänker man inte riktigt klart. Man ägnar sin tid åt att sova och gråta. De allra flesta kollegor hör av sig under en sån här period, i alla fall en gång. Vissa hör av sig jätteofta och andra mindre ofta. I dag reflekterade jag över detta. När jag gick hem var det en kollega S, som jag aldrig jobbat särskilt nära och egentligen inte kände så bra, som klev fram och bekände färg. Hans idoga ringande höll på att göra mig galen, men han fortsatte med en dåres envishet. Både då, när jag var som tröttast, och framför allt nu, uppskattar jag det så otroligt mycket. Jag var verkligen varken trevlig eller på topp alla gånger, men han tvingade mig om än för en kort stund att se framåt. Det kommer jag aldrig att glömma och jag kommer att vara lika idog, den dagen han behöver det. Jag kan också bara konstatera att det finns människor av andra sorten också. T ex de som man jobbat tillsamman med dagligen i nästan 10 år, som inte hör av sig en enda gång på 6 månader.

Skriv om nåt roligt, nån gång...

Blev uppringd av L i går, hon var inte nöjd!
- Fy fan, vilken deppig blogg. Du skriver bara om jämmer och elände!
- Jamen, är det inte det som är meningen, att jag ska skriva om allt som hänt. Var inte det din tanke?
- Jag orkar snart inte läsa mer, jag gråter ju nästan varje gång. Fast jag vet det mesta redan. Skriv om nåt roligt!
- Vaddå roligt?
-Men Gud, skriv om skidåkning, fjällen, din svärmor, vad som helst. Skriv om fiske...
- Fiske!?
- Ja, typ!
- Aldrig i livet, måste jag skriva om det är vadslagningen över. Vissa saker gör man bara inte!


Over and out

Okej då...

Jag hoppar på utbildningen. Jag har bestämt mig, vilket känns som en befrielse. Tänker som så att jag kan gå den och sen får vi se vad livet har att erbjuda...

Moget va!?

Gå skola själv då?

I våras sökte jag en utbildning som jag kommit in på. Nu visar det sig att jag eventuellt kan få utbildningen betald av det s k Lärarlyftet. För en kontrollmänniska som jag är val det svåraste som finns. Jag vill ha allt klart och tydligt för mig. Å ena sidan känner jag att det skulle vara en tre terminer lång respit. Att förkovra sig är kul och det skulle komma väl till pass nu. Å andra sidan vet jag inte om jag vill bli specialpedagog. Jag är verkligen kluven till deras yrkesroll och velar fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Min chef tycker att jag ska...

...komma och jobba som utvecklingspedagog åt henne. Hon tycker så in i h*****e fel. Det kommer inte att ske. Jag är ingen som sitter och ägnar mig åt skolfrågor på ett kontor. Hon blev sur, det struntar jag i. Jag vill verkligen inte. Att försöka förändra en sådan förvaltning är som att försöka flytta en koloss på lerfötter = det går inte. Man kröks i sina ideal, i det man tror på och det vill jag inte. Något måste jag ha kvar. I alla fall tron på att det man gjort varit rätt och gott.

Jag kanske ska...

... jobba i kommunens växel, rasta hundar på hunddagis, sortera papper i samma kommuns arkiv, vattna blommor åt parkförvaltningen, handla mat åt gamla och sjuka? Jag gör vad som helst, bara jag får ett annat jobb. Jag vill inte börja om på en ny skola, jag vill inte tillbaka till min gamla.

Vad vill jag då?

Vad ska jag göra nu då?

Efter en lång sjukskrivning har jag jobbat på en annan skola nu i slutet på terminen. Det har varit bra på alla sätt, men det har liksom inte varit på riktigt. Missförstå mig inte, eleverna har i högsta grad varit riktiga, men jag är van att styra och ställa med min egen verksamhet och eftersom jag inte på något sätt vill tillbaka till en skola jag lämnat blir det så annorlunda.Det hemskaste i allt detta är att jag inte vet om jag vill jobba som lärare någonsin mer. Usch vad hemskt, jag trodde aldrig att jag skulle uttala de orden, men tyvärr är det så det känns, tror jag.

Run Forrest run!

Med en krånglande rygg har det varit lite si och så med löpningen ett tag, men nu äntligen är det dags. Så... run, Forrest, run!

För 6 månader sedan...

Vet ni! En gång i tiden var jag den gladaste av alla fröknar! Jag hade ett suveränt samarbete med toppenkollegan M och vi bedrev en bra verksamhet. Det var ett sånt där samarbete man nog bara får en gång i livet. En själsfrände som har samma elevsyn och engagemang som en själv. En kollega som man har roligt med och där man hela tiden tillsammans driver verksamheten framåt. Vårt samarbete borde ha inspirerat och peppat våra kollegor. Så var det inte! Det stack i ögonen på andra och avundsjukan grodde. Kollegan blev mammaledig och jag fann mig arbetandes för 2. Ju mer konflikter som grodde i arbetslaget, desto mer arbetade jag och till slut gick det inte längre. En morgon ramlade jag ihop på badrumsgolvet hemma och förmådde inte att kliva upp. Det är sånt som händer andra, men inte en själv. Efter att ha mått så dåligt under en rätt lång tid var alla krafter slut. Jag hade slutat äta, sova och leva. Håret föll av i stora tussar och jag ville bara gråta och sova. Mitt tillstånd hade ett fint namn, utmattningsdepression, men vad hjälpte det? I dag är det 6 månader sedan jag föll ner i det stora svarta hålet. Det är 6 månader sedan jag lämnade mina ministrålar och 6 månader sedan jag tvingades släppa kontrollen. Det går inte att med ord beskriva för någon hur det är i den stora tröttheten. Där kroppen vill vila, men hjärnan spinner på högvarv. Där man knappt orkar andas och där man tror att man inte ska överleva. Där man är övertygad om att man mist vett och sans, men man orkar inte bry sig.

Jag tycker namnet på bloggen suger...

L och jag satt på ett av stadens caféer.
- Du har valt ett uselt namn på bloggen, hetsade jag.
- Va!
- Man blir så låst, inte kan jag bara skriva om skolgrejor. Du gör det för att jag ska förlora vadet. Det är himla hyggligt!
- Du har ju absolut ingen insikt!
-Va!?
- Men herregud, skolgrejor är väl det du pratat mest om de senaste 13 åren...


Vad i himmelen svarar man på det!?

Att vara en fyrkant!

Jag borde kanske förklara mig lite, innan ni som läser lämnar mig redan. (Helt otroligt att det finns folk som hittat hit, hur gör ni!?) Jag är alltså en fröken som ingått i en vadslagning med min bästaste väninna L , om att skriva denna blogg i hemligt antal dagar. Bloggens namn hade L redan kommit på, så det var bara att gilla läget. Delar av bloggens namn sammanfaller nämligen med L:s högsta önskan och hon tror att jag genom att skriva här ska uppfylla den...

Jag är en fyrkant. För ett antal år sedan var jag på en föreläsning där människor sorterades in i olika geografiska former. Jag var en solklar fyrkant och ingen som känner mig, skulle någonsin säga emot. En fyrkant har ett enormt kontrollbehov, skriver listor över allt och inget och gillar ordning och reda. Kul va! Gud om man varit en cirkel i stället...

Men vad ska jag skriva om...

Sitter och stirrar på skärmen, ringer till L och frågar vad jag ska skriva om. Skriv vad du vill, säger hon irriterat. Det är ju en del av vadslagningen, det är DIN blogg! Jamen, försöker jag, jag har inget att säga, du måste hjälpa mig... Men herregud fräser hon, skriv om att du är en fröken, att du är en fyrkant, berätta om dina maniska listor, att du är en träningsnarkoman, att du har ett sjukt kontrollbehov och en helt makalös kroppsuppfattning...

Ja, mina vänner det här verkar bli en trevlig blogg!

Take me or leave me!

Jag är ingen bloggare!

Jag är ingen som läser bloggar. Jag är absolut ingen som skriver en blogg, men jag har ingått i en vadslagning med bästaste vännen L... Kanske kommer jag att ångra mig, kanske inte. Kalla mig tävlingsmänniska om ni vill, men nu är det bört.