Alla barn vi har omkring oss har det inte lätt.
Livet kring en del elever är inte enkelt.
Inte varsamt.
Ett sånt liv har en av mina f d ministrålar.
Familjen kämpar.
Mot skolan.
Mot grannar.
Mot tyckare.
I skollivets början trivdes ministrålen bra.
Allt var inte enkelt, men vi hade dialog.
Pratade och lyssnade.
Stöttade och peppade.
Nu har det riktigt spårat ur.
Jag har hört rykten.
Hemska.
De handlar om skolvägran, anmälningar och annat.
Min ministråle.
Ibland glömmer föräldrar i omklädningsrum att jag inte bara är förälder.
Att jag faktiskt är en f d ministrålsfröken.
Som hör.
Och drar slutsatser.
Så i kväll åkte jag hem till familjen.
För att krama om ministrålen.
Och hennes föräldrar.
Se om jag kunde göra något.
Jag blev kvar länge.
Kanske gjorde det skillnad.
Kanske inte.
Jag hoppas det.
