Klagomuren.

Är L:s smeknamn på bloggen.
Jag är beredd att hålla med.
Kan jag skylla på att jag är sjuk?

Eller måste jag inse att vi närmar oss November?
Den tuffaste månaden på året.
Nuförtiden.
Mörk och kall.

Full av minnen.
Minnet av ett upplopp.
Och en kraschlandning.

Sen kommer det svarta hålets månad.
Då toppas hela härligheten med en önskan om en god jul.
Allas förväntningar.
Samtidigt som man vill fly.
Inåt.
Bort.

Oerhört frustrerande.

Jag hoppashoppashoppashoppas.
Att tårarna.
Inte är riktigt.
Lika många.
Och fårar kinderna.
Lika mycket.
Som.
I fjol.

Klass 4A.

När jag för en sådär massamassa år sedan.
Gått ut lärarutbildningen.
Redo för mitt första jobb.
Hamnade jag i klass 4A.

Det var ett sådant där gäng.
Som man inte får uppleva.
Så många gånger.
Som fröken.

24 stycken.
Finfina juveler.
Vi lärde varandra massor.
Under tre år.
Jag minns varenda en.
De är stora nu.
Riktigt stora.

Då.
I 4.an.
Jobbade vi med "Jag duger."
De gjorde en viktiglista.
Över sådant.
Alla barn borde få lära sig.
I livet.

Det är en fantastisk lista.
Gjord av 11-åringar.
Jag har haft den inramad.
Uppsatt i ministrålklassrummet.
Så fin är den.

4A:s viktiglista.
Att älska.
Att skratta.
Att skratta lite till.
Att lyssna och lära.
Att säga tack och varsågod.
Att ha åsikter.
Att respektera andras åsikter.
Att vara ärlig.
Att vara en god vän.
Att vara sig själv.

Nästa helg.
Har de klassåterträff.
Och vet ni?

Jag är bjuden!

Lyckliga slut.

L har just åkt.
Vi har haft en av våra senkvällar.
Med te.
Prat.

Vi har pratat om sen.
Om i januari.
När utbildningresan.
För den här gången.
Är över.

Om hunddagis.

Och om en annan saga.
Som jag undrar hur den ska sluta.
Med frid?
Eller förskräckelse?

Minns en ministråle.
Som funderade på sin sagas slut.
Slutet krånglade.
Ville inte bli ett slut.

Hon skulle på en 7-årings sätt förklara.
För mig.
Vad som var hennes dilemma.
-Du vet fröken, om slutet inte är lyckligt, då är det inte slut!

Regnet...

...har svept förbi idag.

Känsloläget för närvarande.
Är rätt kluvet.
Jag pendlar.
Rätt bra.

Dagen har bjudit på ett fantastiskt samtal från 0485.
En Nils.
I luren.
Som ville veta.
Hur dagen förlöpt.

Fick berätta.
Att det gick.
Med hjälp av en medresenär.
Som andades lugn.
Och självklar styrka.

Det finaste.
Av.
Flöten.

The real me.

Funderar en del på det.
The real me.
Allt det där som jag var.
Innan.
Före.
Då.

Riktiga jag.
Krånglar inte med maten.
Säger inte nej.
Till fantastiska erbjudanden.
Utmaningar.

Riktiga jag.
Tar chansen.
Litar på att det bär.
Att jag kan.
Har förmågan.

Någonstans i villervallan.
Kaoset.
Tröttheten.
Försvann det.

Jag försöker hitta det igen.
Det är inte enkelt.
Det tar tid.
För lång tid.

Men idag.
Har jag i alla fall.
Satt ord på det.
Hört mig själv säga det.
Till en av de finaste människor.
Jag känner.

Det samtalet.
Kommer att hamna.
I viktigaarkivet.
För när jag sagt det.
Insåg jag.

Att det var första gången.
Jag kunnat formulera.
För någon.
Vad som fattas.
Mig.

En blekgrå måndag.

Är till ända.

Lika bra det.
Om ni frågar.
Mig.

När bara en halv termin återstår av utbildningen.
Tror de allra flesta.
Att man gläds.
Åt det.

Att det snart.
Är avklarat.
Färdigt.
Slut.

De har fel.
Jag är nypåstigen.
På resan.
Och vill gärna.
Resa vidare.
Längre.

Jag jobbar på kliet.
Men har inte bestämt mig.
Vi får se.

Återigen.
Får vi det.
Se.

Jag tröttar mig själv.
Så vansinnigt.
Ge mig therealme tillbaka.
Tack!

Kli!

Ja.
Jag vet.
Inte överdriven aktivitet här.

Funderar på varför.
Vad jag kan skylla på.
Hittar inget.

Orden liksom saknas.
Har de.
Tagit.
Slut?

Skolvecka.
I uiversitetsstaden.
En föreläsare.
Som väckte något.
Där djupt.
Inne.

Hon kallade det kli.
När något kliar.
På insidan.

Det har inte.
Kliat.
På.
Länge.

Jag tror kliet.
Stannade.
På botten av ett svart hål.

Men nu.
Efter lite.
Mailandeslashfunderandeslashdeleteandeslashändrande.

Kanske.
Jag tar tag i det.
Kanske.
Låter jag kliet.
Klia.

Kanske.