Härom natten gjorde jag något jag aldrig trodde skulle vara möjligt.
När allt var som värst, som mörkast och som tröttast började jag skriva någon form av dagbok. Helvetesboken. Jag skrev i den ända fram till nu i höstas, sedan dess har den legat orörd i min garderob. I dagboken har jag minsann inte på något sätt skrätt orden. Där står allt, helt osminkat, naket och utan omsvep. Vissa sidor är så bubbliga och texten är så utsmetad av tårar att det knappt går läsa. Jag har gjort flera försök att läsa i boken men jag har inte stått ut.
Härom natten som sagt, gjorde jag det. Jag vet inte varför egentligen, men kanske var det bara dags. Ensam, mitt i natten satt jag i köket med boken framför mig och när jag väl öppnat den kunde jag inte sluta läsa. Jag läste, frös, grät och återupplevde massa tusen känslor. Vissa delar läste jag om och om igen, det var som om jag inte fick nog. Först kändes det som självplågeri, men allt eftersom jag läste fick jag en annan känsla. Jag stod ut med att läsa mina egna nattsvarta ord och tankar. Jag kunde distansera mig till det som stod och vet ni, det kändes som om det var jättelänge sedan det skrevs. Kanske ligger det som hänt nu bakom mig på ett annat sätt än förr. Det kommer att forma det som ligger framför mig det vet jag, men jag vill inte att det ska förstöra det som finns inom mig.
När allt var som mest neråt hade jag skrivit i boken att jag var rädd för att inget någonsin mer skulle kunna värma min själ och att jag för alltid skulle vara iskall och tom på insidan. I dag, på promenaden, har januarisolen lyst på mig och i dag värmde den inte bara mitt ansikte. Solstrålarna letade sig in både i mitt hjärta och i mitt sinne och förvissade mig om att min insida inte är iskall och tom. Jag log för mig själv där jag gick och tänkte att jag äntligen är redo, redo för solen, för våren och för värmen. Både på utsidan och insidan.
Äntligen!
