Kontrast.

Hemmahimmel 29 december 2009.

Hemma.
Efter evighetsresa.
55 graders temperaturskillnad.
På ett kick.

Kvällspromenad.
I långsamtempo.
Bland massaminusgrader.
Snödrivor.
Gav efterlängtad.
Rofylld.
Ensamtid.

R gav smslöfte.
Om finfin skidåkning.
Inom snarasteframtid..
Jag funderar på djupaknäböjochrättteknik.

Jag toklängtar efter.
Branta backar.
Röda kinder.
Utetid.

I massor.

Stilla.

Freedom beach 20/12 2009

Märkligt.
Att sitta påandrasidanjorden.
På den här stranden.
Och skriva.

Här är läget lugnt.
Inget annat är möjligt.
I denna miljö.

Hjärtat slår sina slag.
Regelbundet.
Stilla och lugnt.

De finaste badar till russinhud.
Igenochigenochigen.
Snorklar.
Bland koraller.
Nemofiskar.
Turkost vatten.

Hemma bjudspåhus.
Mitt.
Jag försöker.
Tänkabort.
Saker som ångra.
Längta hem.

Intalar.
Omochomigen.
Att det blir bra.
För de finaste.

Jo. Det blir det.

Korta stunder.

Attåkabort.
Är ett kapitel för sig.
Jag är inte så bra.
På det.
Nuförtiden.

Inte nu.
Inte efter.
Svartahålsbesök.

Det som är utöver det vanliga.
Som jag inte riktigt styr över.
Tar så obeskrivligt.
Mycket energi och kraft.
Att det nästan.
Inte går och är möjligt.

Det går inte beskriva.
Känslan och frustrationen.
Att ha blivit så beroende.
Av att veta. Precist.
Ha kontroll.

Jag skojar.
Om att det hör till.
Autismen.
Årstiden.
Snart svartahålsdagen.

Men egentligen.
Handlar det om.
Något helt annat.
Rädslan och frustrationen.
Att hamna där igen.

Där allt är utom kontroll.
Kanske gör jag det.
Innan jag vet ordet av.
Om jag tappar kollen?

Men det tröttar och tär.
Och jag erkänner det.
För mig själv.
Bara korta, korta.
Stunder.

I taget.

Denna dag.

För precis ett år sedan.
Denna dag.
Skrev jag om.
Slutdagssorg.
Framtidsångest.

Full av upplevelser.
Från annorlunda studietid.
Frustrerad.
För det somskullekomma.

I dag.
Ligger friskluftsmätaren.
På massaminus.
Likaså träningsmängd.
Och varmgradsresepackning.

I dag.
Är jag besviken.
På misslyckad sistaskrivdag.
Innan inlämningsstopp.

I kväll har jag också.
Prövat tusen olika ord här.
Skrivsuddat lika många.
Just bara för att det inte.
Riktigt vill sig.

Förklaringar.

Vissa saker går liksom inte.
Att förklara enkelt.
För femtonåriga flickor.
I dag har jag.
Försöktförklara.

För en tös.
Att vi måste konfrontera.
Hennes pappa.
Berätta att natur.
Är den linje hon minstavalltihelavärlden.
Vill gå.
Fast han vill det.

Och för en annan.
Omvadsomhänder.
När man bara äter.
Gröna äpplen.
Att det finns ögon som iakttar och ser.
Som vet vad det betyder.
Som varit där.
Själv.

För dagen sista tös.
Handlade förklaringen om.
Att man faktiskt får säga.
Attmanhatarsinmamma.
För att hon är obotligt sjuk.
Och inte kommer.
Finnas kvar så länge.
Att det finns.
Stödhjälpochrådattfå.
När man är femton år och.
Jätterädd. Jätteledsen. Jättearg. Jättefrustrerad.

Mängder av tårar.
Kantade denna dag.
De var av blandat slag.
Rädda, ledsna, arga, ilskna, tacksamma, trötta, lättade.
Deras och mina.

Inga enkla förklaringar.
Var det.
Kanske har Einstein rätt.

Men vissa saker.
Är inte enkla.
Att förklara.

För de är.
Nästan omöjliga.
Att förstå.

Inte representativ.

Den här sommarsoliga.
Brunabensbilden.
Kan knappast representera.
Dagensväder.

Den får kilas in.
Här.
I novembermånaden.
För att påminna.
Och lysa upp.

Kursuppgifter i massor.
Tröttar innan ens påbörjat.
Frustration över envist.
Utdragen.
Frånvaro av ord.
Hjälper till.

I dag har Nils.
Fattats mig.
I tio månader.

Allt eftersom tiden går.
Blir det enklare.
Att glädjas över.
Detsomvarit.
Och inte drunkna.
I sorgen över.
Detsominteär.

Tänk.
Alla bekymmerslösa.
Somriga.
Bradagar.
Vi delat.

De kan man njuta av.
På insidan.
I den mörkaste.
Av månader.

Tre.

Tre.
Var dagens siffra.
III.
Var forskningsfältets nummer.
Tre.
Studenter var vi.
Tre.
Var också de herrar, jag delat dagen med.

Den förste.
Var en kvantitativ herre.
Som försökte förklara.
Inge hopp.
Bland univariata, bivariata och multivariata.
Variablar.
Det gick sådär.

Den andre.
Var Herr Fd.
Fortfarande så verkligtmärkligt.
Vi går som katten.
Runt het gröt.
Närmar oss med myrsteg.
Hurdetblevsomdetblev.

Den tredje.
Var finastekollegan.
Han som leder laget.
Och gör det så bra.
Kaffe och förundrat finprat.
Avslutade dagen.

Jo.
Tre var dagens siffra.
En tillfällighet.
Eller som det visst heter.

Ad hoc.

Felsökning.

Funderar på några av mina kollegor.
De ser som sin uppgift.
Att till varje pris.
Åtgärda elevers brister.

För att då ha en uppgift.
Måste de först hitta felen.
För att åtgärda dem.
Och de letar noga.

De utgår från det som inte är.
Allt någon inte kan.
Eller gör.
Petar i det.
Idogt och helatiden.

I DN Jobb 12/11 2009.
Skriver Cecilia Norrby.
Om de framgångar som följer.
Om man slutar leta fel.
Och fokusera på det som är rätt.

Det är väl en enkel pedagogisk tanke.
Att omsluta elever med deras möjligheter.
Visa att vi ser det rätta.
Det braiga.
I utveckling.

I morgon.
Tar vi sats.
Han bästabästakollegan.
Som är finastefin.
Och jag.

Då ska vi diskutera.
Detta.
Och oförberedda prov.
Med herrarna i laget.

Tro mig.
Det blir en väldigt.
Intressant.
Eftermiddag!

Grått.

Grågråaregråast.
Ute.
Ljuset tangerar
o.ooo3 lux.
I bästa fall.

Det är mycketochmassor.
På alla håll.
Det toppas.
Med sjuka barn.
Och nyhusköp.

Skolan.
Och de som gör.
Mina dagar där.
Så fina.

Har specialarbetat.
På åk 9-nivå.
En fantastisk nivå.

De har jobbatochslitit.
Och presterat.
Långt över.
Vad någon förväntat.

I morse.
Hade allavivuxna.
Fullt upp med tårtbak.

Dagen avslutades.
Med inlämning.
Tårtkalas.

Stolta elever.
Och jätte.
Jättestolta.
Lärare.

De gjorde den gråaste dagen.
Rätt ljus.
Ändå!

Vuxen nog?

Ibland undrar jag.
Om vi skulle kunna tänka oss.
Att vara barn till oss själva.

Jag tänker.
Skulle jag vilja vara.
Barn till mig själv?
Elev till mig själv?

Möter vi barn med respekt?
Är vi vuxna artiga mot barn?
Vänliga? Schyssta? Rättvisa?
Lyssnar, berömmer och uppmuntrar vi?

Är vi vuxna uppgiften att vara runt barn?
Så tänker jag!
För att göra mig själv medveten.

Vill jag vara.
Min egen elev?

Vid sidan.

Lite vid sidan av.
Jo.
Så känns det.
Som jag varit.

Lite bortkopplad.
Från alltet.
Kanske.
Av nödvändighet.

Sistabehandling.
Ofattbart.
Eller så är allt.
Fortfarande ofattat.

Fokus.
Har legat.
På annat.
Och andra.

Men det är väl.
Också.
En strategi.

Närmare sistagång.

För varje gång nu.
Knuffas man lite närmare.
Sista gång.
I denna utankonturvärld.

Jag firade nästanavklarat.
Med knäckebröd i en folktom fikeria.
Låtsades vara modig.
Och var alldeles lycklig.
Utan att låtsas.

Finaste fina.

I morse.
Innan färd mot behandling.
Mitt i letaenafingervanten.
Hardutagitfrukt?
Detäridrotthardupackat?
Dök hon upp.

Hon som borde bli firad.
Med frukost på sängen.
Blåsa ut tårtans fyrtioljus.
Denna dag.

-Jag kör dig, sa hon.
-Men...
-Nej. Jag vill.

I ett väntrum.
I ett behandlingsrum.
I bilen.
En massa mil bort.
Firade hon sin fyrtioårsdag.
För min skull.

Med sådan självklarhet.
Så där som ord inte kan beskriva.
Som får tårarna att rinna.
Hjärtat att bli jättevarmt.
Lugnet att sprida sig i kroppen.

Där finns hon.
Som fem soliga dagar på rad.
Med världens humor.
Sylvassa kommentarer.
Klingande skratt.

Finaste fina.
Allra allra bästa.
L.

Allt och lite till.

Livet är just nu .
Alltochväldigtmycket.
Helgen slukade energi.
Som ett maraton.

Med ständigt ökande bråttomhet har jag.
Ägnat den åt andras hinnamåsteskynda.
Så där att jag till slut blir.
Utsjasad. Utmattad. Urless.

Ikväll är jag inbillningssjuk.
Jag tror att en vansinnig huvudvärk.
Och skumma domningar.
Beror på antingen svininfluensa.
Eller en slutkörd fröken.

Oavsett vilket.
Tror jag att botemedlet heter sömn.
Jag hoppas det.
I alla fall.

Så sov gott, alla människobarn.
Det tänker jag göra.
Nu.

Jag.

Jag lär mig ständigt nya saker.
Om mig själv.
Utforskar under ytan.
Gräver där jag står.
Småler ibland.
Med ett höjt ögonbryn

Inser att fast vi snart umgåtts.
I mångaårövertrettio.
Känner vi inte riktigt varann.
Fullt ut.
Jag och jag.

Ibland ser jag mig i spegeln och tänker.
- Är det där jag?
Så slutar jag fundera.
Ägnar mig åt hinnamåsteskynda.
Åt att vara i verkligheten.

Fast jag vet.
Har lärt mig.
Att jag där i spegeln.
Är oerhört strukturerad.
Inte kan göra saker halvdant.
Måste utmana mig själv ibland.
Kan resa mig, fast det blåser motvind.
Har gjort en hel del val i livet.
Nästan bara omger mig med människor som gör mig gott.
De finaste fina som alltid kommer att vara de viktigaste viktiga.

Ja, så tänker jag.
Om jag.
I dag.

Snart morgondag.

Nu är det sistanatt.
Innan omstart.
På behandling.
Någonting och mångating.
Att tänka och fundera på.

Dagens bästa.
Blev braträning.
Och en värmande höstsol.
Som sken genom faktiskt.
Nytvättade fönster.

En stor hög med färdigrättat.
Känns också bra.
Att ha fått göra.
Fått tillåtelsen.
Förtroendet.

Nu fattas det svåra.
Sömnen.
Och att på något vis.
Bli helredo.
För morgondag.

Mäktigt.

En mäktig himmel. Nyss hos mig. 1 september 2009.

Himlen utanför.
Var märkligt mäktig.
Snigelpromenaden var i lagomtakt.
I mörkret där ute.
Behöver man inte låtsas.
Vara modig.
Lycklig.
Stark.

Dagen i dag.
Var bra.
Påmångasätt.

Dagen i morgon.
Oroar.
Gråfläcksbesked.
Ska komma.

Det är inget bligladavbesked.
Det har jag fattat.
Men hur jag ska fixa.
En fortsättning på våren.

Det har jag inte.
Fattat.

Omstart.

Fredagsnöje? 28 augusti 2009.


Jag skulle dit och vända.
Säga tack och hej.
Ostucken.
Klar.

Men nej.
Så blev det inte.
Istället för avslut.
Verkar det nu bli.
Omstart.

Besvikelse.
Och rädsla.
Trötthet.
Och jätteirritation.
Ienendasmetigröra.

Den där känslan.
Av att det bara är motgång.
Igenochigenochhela tiden.
Är nästan övermäktig.
Den här gången.

Jag tycker inte.
Att det är.
Riktig rättvist.
Just nu.

På kontor.

På plats.
På detandrajobbet.
Kände mig nyasteny.

Satt helt ensam.
På absolut knäpptyst.
Kalt.
Kontor.

Tittade ut.
Tänkte på idrottsdagen.
Som pågick.
En bit därifrån.

Mina nior.
Mitt dysfunktionella arbetslag.
Friidrott.
Skratt och tokigheter.

Fick mms.
Av segrande laget.
Undrade var utveckling.
Egentligen pågår.
Mest.
Bäst.

Köpte en radio.
På lunchen.
Rätade på ryggen.
Bestämde mig.

Två möten senare.
Kändes kontoret.
Inte lika ensamt och tyst längre.
Uppdraget hade klarnat.
Att gå dit i morgon blir bra.

Men rösterna.
Surret.
Livetochkivet.
Alla som dräller och är.
Saknar jag.

Och på fredag.
Ska jag berätta det.
För dem.

Tillbaka.

Dagens förstadag på jobb.
Betyder avslutad sommar.
Glad att vara.
Tillbaka.

Hos herrarna.
I det något dysfunktionella.
Konservativa.
Arbetslaget.
Som är mitt.

Nu fattas bara.
Allaandra.
De med kepsarna.
Glada ansikten.
Fina örhängen.
Och det spontana pratet.

Jag konstaterade.
Att jag saknade.
Deras röster.
Ideér.
Skratt.
Synpunkter.
Och tankar.

Jag gladdes.
Otroligt.
När herrarna.
Också kunde säga.
Att det ska bli roligt.
Spännande.
Utmanande.

Att träffa alladevåra.
Fina fina.
I årskurs nio.
Igen.

På tiden.

En mycket.
Intressant rapport.
Från Skolverket.
Har nått mig.

Äntligen.
Tänkte jag.
När jag såg den.

Skolverket har låtit två forskare granska de åtta vanligaste programmen mot mobbning i svenska skolor.
Vad står programmen för?
Vilken människosyn har de och vilken teoretisk grund vilar de på?

Farstametoden, Friends, Komet, Lions Quest, Olweusprogrammet, SET, Skolmedling och StegVis är de program som granskas. Urvalet har gjorts utifrån vilka program som är vanligast i svenska skolor och indikationer på att de är effektiva.

Det är svårt att få indikationer på nyttan av programmen.
De få utvärderingar som gjorts håller inte måttet, säger Peter Östlund, projektledare på Skolverket.

Tre av programmen har ett uttalat syfte att hantera mobbning i skolan. De andra programmen har som främsta syfte att utveckla sociala relationer, lösa konflikter eller stödja utagerande barn. Om ett år kommer en uppföljningsstudie där programmens effekt för första gången utvärderas och jämförs med skolor som inte valt något särskilt program.

Jag välkomnar denna granskning. Ser fram emot att läsa utvärderingen.
Jag tänker att det är viktigt att skolor som vill införa ett program gör genomtänkta val och inte blir offer för programföreträdare.

Något som min egen kommun kanske borde fundera över. I något slags väckelseliknande töcken utbildas nämligen personal på samtliga skolor i ett av programmen.
Utan närmare eftertanke.

Läs mer om rapporten här.
Ladda ner rapporten "På tal om mobbing", här.

Koll.

Idag är orden någon annans.

Jag lyssnar på sommarpratare.
Jag inte hunnit med.
Tack vare teknikensallaunder.

Det var Kristian Luuk.
Som pratade.
Orden var hans.
De kunde handlat.
Om mig.

Så otroligt tänkvärt.
Samtidigt humoristiskt.
Om behovet att ha koll.
På allt och lite till.
Alltidalltid.

Vad det innebär.
På gott naturligtvis.
Men också på ont.

Vilka smakupplevelser.
Man kanske missar.
När man för ordningens skull.
Alltid väljer choklad.
Och vanilj.

Lyssna på programmet här.

Som ett russin.

Ja.
Lite så.
Känns hjärnan.

Skrynklig.
Hoptorkad.
Förslöad.

Skyller på semestern.
Att jag är uttråkad.
Understimulerad.

Men i dag.
Öppnade jag Elisabeth Franks avhandling.
Om läsförmågan bland 9-10 åringar.
Om lärarkompetens och samarbete mellan hem och skola.

Äntligen blev läsningen.
Sådär att jag måste anteckna.
Blir ivrig.
Vill diskutera.
Resonera.

Det är den bästa boten.
Mot en.
Sommarslö.
Russinhjärna.

Elisabeth Franks avhandling, kan du läsa här.

Jo.

Finfin utsikt. Sandvik 2009.

Jag är hemma.
Har inte riktigt alls orkat.
Ta tag i, ta kontakt med, ta i kragen.

Veckodagsvardagen tränger sig på.
Samtidigt som jag vill vägra.
Vill försöka fortsätta.
Att leva dåtid.

Att komma tillbaka från resa.
Är just bara
Inte min grej.

Upp och ner.
Har sommaren varit.
Den verkar omöjligt.
Att sammanfatta.

En sittsten.
Och dess omkringliggande mark.
Har skapat rabalder.

Nils, i sin himmel.
Ler nog.
Allt han kan.
Nickar mest troligt förnöjt.

När han serochhör.
Att hans livslånga nej.
Till nybyggnadsplaner.
Planenligt.
Fortsätter att vara.
Nej.

Plötsligt en dag.
Förstod jag innebörden.
Av markplätten.

Det var inte plätten.
Det var nejet.
Jag skulle förvalta.

Att lämna.

Vågor och i bakgrunden Blå Jungfrun. Juli 2009.

Att lämna.
Är som vanligt.
Kluvet.

Vistelsen har varit.
Annorlunda.
Men fin.

Saknaden är enorm.
Den bor på insidan.
Där i hjärtat någonstans.

Och samtidigt.
Fortsätter.
Ölivet.
Märkligt nog.
Som om inget hänt.

Jag fortsätter också.
Men jag tänker.
Att mycket har hänt.

Jättemycket.

Elvahundra sidor.

De där 1100 sidorna.
Skollagsremiss.
Väckte funderingar.

Ser jag i mailboxen.
När de mobila bredbandet.
Är samarbetsvilligt.
Och mottagningen god.

Den nya skollagen - "För kunskap, valfrihet och trygghet" (Ds 2009:25) skickas nu ut till ca 140 remissinstanser. Deras svar ska vara inkomna till Utbildningsdepartementet senast 25 september 2009. Då kommer svaren att publiceras på regeringen.se. Sen påbörjas arbetet med att sammanställa alla inkomna remissvaroch att utifrån dessa bearbeta förslaget till en ny skolag. Efter det ska lagrådets granskning göra sitt och sedan kommer en propsition att läggas fram under våren 2010. Efter att riksdagen behandlat och beslutat om propositionen, förväntas den nya skollagen kunna börja tillämpas den 1 juli 2011.

Jag tänker att vi måste förstå lagtexterna bättre i skolvärlden, samtliga är omsättningsbara till vår verklighet. Det är dessutom nödvändigt att vi gör det. Jag skulle önska att kommunerna och skolorna arbetade med frågorna kring skollagen i detta tidiga skede. Det handlar om att sätta sig in i och förstå de rättigheter och skyldigheter som finns skrivna. För alla oss i skolans värld. En del av de saker som finns i den nya skollagen välkomnar jag, annat tror jag ställer till problem för eleverna.

Det finns all anledning att studera skollagen noggrant. Att ställa sig frågor om hur vi ska förvalta vår människo-och kunskapssyn i förhållande till de lagar som omsluter skolans verksamhet. Och hur vi ska förvalta ansvaret och omsorgen om de som växer upp.

Läs och begrunda.
Översätt det som står där till din vardag.
Och framför allt.
Dina elevers.

Gör det!

Vilan.

Trägunga, Sandvik. Juli 2009.

Jag var tillsagd.
Att ha tålamod.
Att vila.
För att tillfriskna.

Det går dåligt.
I samtliga ovan nämnda fallen.
Riktigt dåligt.

Tålamodet och tillfrisknandet.
Hänger ihop.
Men vilkentiddettar.

Att varjemorgonvakna.
Och få erkänna.
Att kroppen känns lika oredo.
Är sådär.

Jag vill att löparbenen ska springa.
Lätt och långt.
Inte gå trötta fot om fot.
Och be om vila.

Jag vill att hjärnan ska vara pigg.
Inte fokusera.
På näsblod och blåsor.
Övermäktigt tillsammansvarande.
Och allt som inteär.

Till det har jag fått finfin hjälp.
1100 sidor.
Skollagsremiss.

Som ska diskuteras.
På nyajobbet.
I augusti.

Det är också.
En form av vila.
För kroppen.
Och själen.

Riktigt.
Somriga.
Sommardagar.

En ny bekantskap.

Hasse, finaste Jack Russelterriern. Juli 2009.

Varenda en av veckans dagar.
Avslutades med suddade bloggord.
Och kryssklickande där på högra hörnets exit.

Det är så mycketattberätta.
Det blir svårt att fokusera.
Förklara.

Att komma hit.
Till ön.
Var inte bara enkelt.
Den här gången.

Humörknuffas dock till höghöjder.
Av ny bekantskap.
En fyrbent promenadkompis.

Han har övertagit Nils plats i gungstolen.
Han framkallar fånleenden.
Med sitt terriertrams.

Han är bara så otroligt fin.

Mot ö.

På väg mot finasteö.
Som sig brukar.
Den här tiden på året.

Allakänslorihelavärlden.
I en salig röra.
Hur ska det kännas?
Gå? Bli?

Utan finsällskap.
Bredvidnilsplats.
Hur blir vistelsen då?
Möjlig eller omöjlig?

Funderar på alla minnen.
Skräms av att de ska blekna.
Att jag inte ska minnas.
Hur jag bäst minns.

Men jag längtar.
Till lättluft.
Till traskande.
Länge, långsamt eller i lagomtakt.
Till ensamtid.
Och finaste.
Plattaste.
Sittsten.

Ungefär såhär.

Trött och utblommad maskros. Juni 2009.

Det blev nätter.
Utan luft att andas.
Det blev dagar.
Utan tystnadsminuter.

Nu finns bara intryck.
När allt hinner ikapp.
Illamående, näsblod och frossa.
Blandat med lättnad.
Trötta ögon.
Och slutkörd kropp.

Jag väntar på ord.
Att beskriva med.
Just nu finns inga.
Som är användbara.
Alls.

Nu väntar.

Tre dagar.
I utankonturvärlden.
Där inga utomhusljud hörs.

Där man bara får andas.
Sjukluft. Inomhusluft. Instängdluft.

Stickochprovtagningochundersökningar.
Trippeldoser.
Samtal om framtid.
Och fortsättning.

Jag önskar.
Snabbspolningsknapp.

Dagarna nu.
Känns.
Nästan hopplöst.
Omöjliga.

Lite upp och ner.

Under en björk, dagen i dag. 2009.

Dagen i dag.
Har varit varm.
Riktigt varm.

Bjudit lycka.
Stilltid.
Vemod.
Längtan efter.
Nästagång.
Redansaknad.

Veckodagsvardagen.
Är utbytt mot.
Ledighet.

Jag försöker.
Vänja mig.
Vid det.
Också.

Efter regn.

En mäktig himmel, efter regnet. En dag i juli 2008, vid vackra Kalmar sund.

I dag var jag på detnyajobbet.
Såg glasburen.
Där jag ska sitta.
Och förväntas utveckla.

Välkomnades.
Presenterades för alla.
Av nygammal chef.

Hon som varit med förr.
Som såg och försökte förhindra.
Det svartaste av hål.
Men som jag inte lyssnade på.

Hon som värnade.
Skällde och gormade.
Ringde i tid och otid.
Vägrade mig arkivet.
Och hunddagis.

Som satt mig på utbildning.
Som gav mig Sparv.
Som trott och vet.

I dag mötte hon mig.
Med varmaste kramen.
Det här uppdraget, sa hon.
Passar dig perfekt.
Nu börjar ditt nya liv.
Äntligen, är du här!
Äntligen, jobbar du hos mig igen!

När jag gick.
Kände jag hennes förväntningar.
På mig.
Men jag kände också kliet.
På insidan.

Hjärnan har redan börjat.
På detnyajobbet.
Hjärtat var glatt.
Och magen sa.
Det här blir nog bra.

Jag kunde konstatera.
Att det var väldigt länge sedan.
Jag kände den känslan.

Kanske börjar.
Det nya livet nu.

Kanske kommer solsken.
Efter regn.
Ändå.

Avtryck.

Fotavtryck. Böda Sand. Juli, 2008.

Sommarlovet är här.
Med blandade känslor.
Av olika skäl.

I dag har jag.
Sagt "Hej då".
Till finaste Sparv.

Som jag.
Svurit över.
Letat och sökt efter.
Hämtat.
Ringt.
Funderat och grubblat på.
Värnat om.

Han som lärt mig.
Så mycket nytt och annat.
Varjedag.

Han som våndats.
Skrikit.
Kastat.
Stuckit.
Inte stått ut.
Med barnplågarenochdjurplågarenochnazistenochfångvaktaren.
Alltså jag.

Men som ändå.
På något vis.
Lät mig komma honom inpå livet.
Lät mig dela hans vardag.
Tankar och en massaannat.
Bra och mindre bra.

Dessutom gav han mig.
Möjligheten.
Att visa honom.
Allt han faktiskt kunde.
Där innerst inne.

I dag såg jag efter honom.
När han gick.
Mot sommaren.

Ingen neddragen mössa.
Inga hasande steg.
Ny kort frisyr.
Och med ett betygskuvert.
Innehållande välvärdabetyg.

Tänk om han förstod.
Att tårarna.
Är av vemod.
Och sorg.
För att vårtid.
Är slut.

Och tänk, vilka avtryck.
En liten Sparv.
Omedvetet.
Lämnar.
I ett.
Stolt.
Frökenhjärta.

Suckarnas gång.

Suckarnas gång, juni 2009.

Den är blå.
Lång.
Ger hjärtklappning.
Och obehagskänslor.

Den kallas.
Suckarnas gång.
Av förklarliga skäl.

Den leder nämligen.
Till rummen.
Där gråfläckar.
Behandlas.

I dag kändes den.
Längre.
Blåare.
Än någonsin.
Gång.

Och suckarna.
Var utbytta.
Mot tröttaste.
Lille-Skuttårarna.

Livboj.

Livboj vid bästabadstället, Böda Sand sommaren 2008.


Så kom då dagen.
När jag skulle bestämma.
Vad som ska vara påjobbet.
Till hösten.

Efter en massamassa år.
Mitt i bland juveler.
Ministrålar.
Ska jag nu göra.
Annat.
Viss del av min tid.

En annan typ av utveckling.
En den som sker där.
Mittiblandallt.
Och alla.

Det handlar fortfarande.
Om skolan.
Om läs och skriv.

Utmanande och roligt.
Men lika mycket.
Dethärärförsvårtfördigochsnartkommerallaattinsedet.
Panik och hurtänktedunutankar.

Tror jag behöver.
En mental.
Livboj.

Järnladyn.

En ny ung dam.
Har kommit till skolan.
Till oss.
Till mig.

Trasig i själ.
Och hjärta,
Iskalla ögon.
Stenhård blick.

Med erfarenheter.
Vi inte kan förstå.
Knappt kan ana.

Hon har slutat se.
Sig själv.
Andra.

I dag
Efter många timmars tillsammansvarande.
Såg jag ett hastigt leende skymta förbi.
Antydan till en smilgrop.

Men sen.
Direkt.
Den iskalla.
Vaksamma.
Dunårintemigblicken.

Hur närmar man sig.
Hur når man fram till.
Hur berör man.

En livrädd.
Iskall.
Järnlady?

Lördag.

Solig vik vid havet nära mig. Trettiondemajtvåtusennio.

Långt innan klockan blivit sovmorgonsmycket ringde R.

- Ska vi paddla?
- Det blåser…
- Jo.
- Jag har klena armar…
- Inte jag!
- Jag är i träsket. Djupt.
- Okej.
- Måste vi prata?
- Nej.

Så det blev paddeltur.
På öppet hav.
Med ganska bra vind.
Motochmed.

Nästan inget prat på ditvägen.
Egna tankar.

I en röra.

Om känslorna.

Över energiochnärhetstankning.

Jag ville.

Som inte blir av.

Om behandling.
Som på utsidan.
Visar fyra blå tuschprickar.
Och lite röd hud.

Men som på insidan.
Oriver en hel kropp.
Gör den oigenkännlig och obegriplig.
Hur frossanillamåendetskakningarnahuvudvärkenochtröttheten.
Tär på.
Humör. Hopp. Styrka. Tålamod. Energi.

Om jobb.
Om det, det eller det.
Beslutsångest.

Ska jag eller ska jag inte?

Efter lunchpaus.
Och fotdopp.
I solig vik.
Kom pratet till oss.
Någorlunda.

Hemvägen.
Var lite lättare.

Tankeröran lite mindre.

I medvind.
Med skrynklad näsa.
Mot solen.

Sista lördagen.
I maj.

Plötsligt händer det.

Plötsligt händer det.
Att liten Sparv tar sats.
Sänker axlarna.
Tar ett djupt andetag.
Visar ögon utan mössa.
Och långlugg.

Plötsligt händer det.
Att han uttalar orden.
"Jag kan".
"Jag vill".

Plötsligt händer det.
Att han skrivit G.
På samtliga nationella prov.
Och får betyg i två kärnämnen.

Plötsligt händer det.
Att ett frökenhjärta.
Är stoltare än kanske någonsingång.
Över den enorma kämpainsatsen.
Kraften och viljan han visat.

Plötsligt händer det.
Att samma fröken.
Har fler jobberbjudande.
Än tiden räcker till.

Plötsligt.
Det är i dag det.

Stillhet.

Eka i Kåre hamn, Öland. Juli 2008.


Efter mångadagars ofrivilligt.
Tillsammansvarande.
Behöver jag ensamtiden.
Stillheten och ron.
Massormassor.

Senkvällstiden delades.
Med finaste R.
Hullerombullerisoffa.
Skönprat om allt.
Och inget.

Om livet.
Och motsatsen.
Om det hanterbara.
Och motsatsen.

Men också om.
Att cykla i Italien.
Alpskidåkning.
Den långa kajakturen.
Vasaloppet.

Sånt om vi så länge pratat om.
Som måstemåste bli av.

Oavsett vad som händer.

Overkligt verkligt.

Skymd sol. Maj 2009, hemma hos mig.

Jag har en låda.
Med sånt som är del av mitt liv.
Kassettband med blandade låtar.
Brev.
Dagböcker och foton.
Sen urminnes tider.
Och framåt.

Jag tänker att jag.
Ska läsa igenom allt.
När jag blir pensionär.
Om.

I går var L här.
Vi letade efter ett foto.
Och lådan kom fram.
Känslan var annorlunda.

Jag sa till L.
Om jag dör innan flickorna vuxit upp.
Kom ihåg att de här sakerna finns.
Ge det till dem när du tycker det är lämpligt.
Så de får en chans att lära känna mig.
Så de inte glömmer.

När jag sagt det.
Blev det alldeles tyst.

Vi bara såg på varandra.

Helt plötsligt.
Blev det overkliga så verkligt.
Och det verkliga så overkligt.

Lite dimmigt.

Höstdimma över Kalmar sund, 2008.

Lite dimmigt.
Lite suddiga konturer.
Lite otydlig horisont.

Ja.
Så kan justnulivet.
Sammanfattas.

Förhoppningsvis.
Klarnar det.
Snart.

Hundra dagar.

Hej Nils.
I hundra dagar.
2400 timmar
Eller 144000 minuter.
Har det varit så tomt.

Det är vår årstid nu.
Din och min.
Vårteckensutbytartiden.
Har den kommit till dig?

I dag när jag gick till bilen.
Hörde jag storspoven.
För första gången.
Men i år gav den inget öratillöraleende.

I dag har behandlingen startat också.
Jag är glad att du slipper uppleva det.
Det hade inte gått undanhålla dig.
Trots överhundra mil.
Bitvis knastrig telefonledning.
Hade du hört.
Förstått.
Vetat.

Jag vet inte hur det ska gå.
Hur jag ska orka.
Det var fasansfullt i dag.
Förskräckligt.

Det går inte förklara.
Jag var stel av skräck, Nils.
Du vet.
Sådär som den där trötta hösten.
Som i stormens öga.
När du fångade mig.

Du hade pratat om inre kraft.
Om mod, lugn och styrka.
Även nu.
Jag vet verkligen inte.
Om jag har det.
Om det finns någon.

Du sa alltid.
Att livet går vidare.
Om än annorlunda.
På annat vis.

Och det gör det väl.
For om fot.
Sakta och knöligt.

Det har gått hundra dagar.
Hundra dagar.
Av en.
Evighetssaknad.

Finaste Nils.
Som jag saknar.
Dig.

Motvind.

Det känns som.
Om det blåst.
Motvind.
Längelänge.

Trots vårute.
Sol.
Värme.
Gul tussilago.

Har jag svårt.
Att njuta.
Nutid.

Fasar framtid.
Massormassor.
Kan inte ens.
Formulera det.

I går fick.
Hjärtat, hjärnan.
Och själen.
Finfin och dyrbar tid.
Med alladagarsfinaste.

Tid att minnas.
Förundras över.
Le mjukt åt.
Värmas skönt av.
Stärkas i.

När motvinden.
Gör att man.
Nästan.

Tappar balansen.

Födelsedag.

Åkte milen mot universitetsstaden.
Där man kunskapar.
Och blir behandlad.
Mot grå fläckar.

Träffade grönalaget.
De som ska.
Ha hand.
Om.
Mig.

Rutinerade.
Professionella.
Vänliga och.
Bra.

De pratade om ibästafall.
Om tidigupptäckt.
Som ger godare prognos.

Men också om ivärstafall.
Utan att hymla.
Väldigt rakt.
Och väldigt.
Ärligt.

De pratade om vikten.
Av att på något sätt.
Försöka förstå.

I bilen hem.
Funderade jag på.
Om grönalaget.
Kan förstå.
Känslan av.

Att liksom ha stelnat i sina rörelser.
Att vilja gömma sig för omvärlden.
Att undra hur man ska orka, och vad som händer om man inte gör det.
Att vara jagad inombords. Rastlös, rastlös.
Att tro att orden glad, lycklig och levande aldrig ska bli sagda och kända mer.
Att det som varit livets njutning, helt plötsligt blivit svårt och nästan outhärdligt.
Att vara ensam innerst inne. För av de två kloka jag möjligen vill resonera med eller bara lyssna på, är en spridd för vinden och den andre är mittialltingannat.
Att förstå att tiden sen, kanske inte finns.

En annorlunda.
Födelsedag.
Blev det.
Allt.

Omöjligt.

Tanken var att jag skulle berätta.
För de finastefina.
Under påsken.

Men hur gör man?
Det är nästan.
För att inte säga.
Helt.
Omöjligt.

Så det är fortfarande osagt.
Nästan ingen vet.
Jag tänker.
Att det är bäst.

Att känna sig.
Som en.
Belastning.
För andra.
Är obekvämt.
Svårt.

Då är det bättre.
Att iaktta.
Och lyssna.
På dem.

Som alltid är tröttare.
Har mer krångel.
Problem och krämpor.
Mer på jobbet.
Fler skjutsningar.
Men mindre tid.

Än alla andra.

Nä.

Jag var inte.
Förberedd.
Ett dugg.

Ord som.
Benign.
Malign.
Finnålspunktion.
Cintigrafi.
Förklarades på bästavis.

Det pep i öronen.
Jag frös.
Svarade "ja".
På alla frågor.

Slutade lyssna.
Såg deras munnar.
Röra sig.

Tittade ut.
På våren.
I stället.

Funderade på.
Ungspannkaka.
Gårdagens pump-pass.
Och på om keso.
Verkligen är gott.

Väl hemma.
Undrar jag.
Över allt.
Jag inte hörde.
Inte tog in.
Inte förstod.

Och så undrar jag.
Hur mycket ork.
Det egentligen.
Finns.
I en.
Löparflicka.

Oväntat besök.

Helt plötsligt.
Stod han på.
Min bro.

Han från förr.
Som då.
Delade vardag.
Och liv.
Var viktigperson.

På något sätt.
Var han sig.
På pricken lik.
Men ändå inte.

Tiden ifrån.
Har naturligtvis.
Gjort sitt.

Men skrattet.
Ögonen.
Och händerna.
Var som då.

En massaprat.
Om allt.
Mest då.
Men även nu.

När han skulle gå.
Log jag storaleendet.
När han, precis som då sa:
- Hej då, skidåkartjejen!
Och jag svarade, som då.
- Hej då ishockeykillen!

Det kändes så.
Otroligt.
Fint.

Den första
Fredagen.
I April.

Fly with me.

Dagen.
Är avklarad.
På något.
Sätt.

Provtagning.
I massor.
Igen.
Stuckenskurenochskiktröntgad.

När jag kallsvettandes.
Började ångra.
Attgåditensambeslutet.
Dök finaste sjukgymnasten upp.
Och stannade.
Hela tiden.

Fixerade min blick.
Vid värstaprovet.
Höll en hand på min fot.
För cellskräckens skull.
Under 45 minutersröntgen.

Hade med sin mp3.
Åt mig.
Den här låten fastnade.
Och lugnade.
En ganska oriven.
Löparflicka.

Formsvacka.

Finstenar på finstrand. Byarum sommaren 2008.


Kanske kan man kalla det.
Formsvacka.

Eller så är det.
Alltet.
Justnulivet.
Den grå fläcken.
Som gör det.

Orden vill sig inte.
De vill inte bli.
Skrivna.
Och inte heller.
Sagda.

De fastnar.
På insidan.
Och blandas där.
Med oro.
Längtan.
Och jättesaknad.

Saknad efter finvän.
Som nu är spridd för vinden.
Han hade vetat.
Tyckt.
Bestämt.

Ryck upp dig nu, flickebarn.
Hade han sagt.
Djupandas.
Sänk axlarna.
Och räta.
På ryggen.

Grå fläck.

Ibland stannar livet.
Liksom upp.
För en stund.

Jag undrar.
Om det blir.
Sig likt.
Igen.

När tiden är mittinatt.
Och alla tankar har fritt spelrum.
Är det konstigt nog.
Hela tiden.
I värstavärsta fall.
Jag tänker.

Då finns inget sen.
Inget efterefter.
Då finns inte ens aldrigheten.

Just nu är det väldigt.
Ont om ord.
För det där som är.
Min varjedag.

Jag hoppas att snart hitta dem igen.

Denna dag.

I dag.
Fanns lediga timmar.
När världen var ljus.

I dag var ljuset.
Dessutom sol.
Takdroppet ljudligt.
Promenadsällskapet.
Det där barabästa.

På halkigt underlag.
Gick vi fotomfot.
Resonerade.
Om ditt och datt.
Och om riktigtviktiga saker.
Blev hoppsastegsglad.
För tillsammanstiden.

Men ett samtal.
Om den gråfläcken.
Gjorde bradag.
Till dåligdag.

Resten av dagens timmar.
Ska jag inte.
Minnas här.

Veckan...

...har varit energislukande.
Energin låg redan på minusmassor.

Efter mardrömshelg.
Gråfläcksundersökning.
Sparvgrubbel.
Överfylld kalender.

Öronen har lyssnat.
Till ledsen vän.
Uppgivna kollegor.
Förtvivlade elever.
Upprörda föräldrar.

Mina egna ord.
Har fastnat.
Kom aldrig helavägen.

La värktablettsdimma.
Över rygg.
Huvud.
Smala ögonspringor.

Hoppas kunna sova.
Fram.
Ny styrfart.
Till ny.
Överfylld kalendervecka.

Resan.

I en minneslund ligger vallmon.
Som finaste N och T fixat trots omöjligårstid.
Blodröd vallmo som marskylan kommer att ta.

Jag har sagt "Hej då" till Nils.
Tänt ett ljus och klappat på en sten.
Som om det var det enda fysiska som fanns kvar av honom.

Jag har snabbsuttit på iskall sittsten.
Tagit en promenad längs stranden i bitande ökyla.
Försökt andas.
Åtminstone lite.

När jag skulle åka.
Fick jag ett brev av Karin.
Ett ögonkast på kuvertet.
Räckte.
Handstilen avslöjade.
Vem som skrivit.

Till löparflickan.
Stod det.
När jag sen öppnade.
Bröt tårarna igenom.
Till slut.

Brevet var.
Fantastiskt.
Det handlade om alltet.
Om att vissa väljer.
Andra blir valda.

Om styrka och klokhet.
Att innerstinneveta.
Och vila i det.

Om att inte rädas.
Aldrigheten.
För den kommer inte.
Till en som väljer.

Det handlade också.
Om att vara.
Full av saknad.
På olika vis.

Och så handlade det.
Om att vara.
En löparflicka.
Med smala armar.

Som inte längre.
Har någon.
Att filura med.
På sommaren.

Dåligdag.

Det är svårt att skriva.
Om dagar som är alldeles uppochner.
Nyligen skrev jag om bradagar.
I dag var det bara allt annat än det.

Tidigtisdag skulle bli sjukgymnastbesökt.
Men inget blev som tänkt.
I stället för brajobbat och finfin rygg.
Blev det diskuterande av gråfläck på röntgenbild.
Skiktröntgen nupåmomangen om det är möjligt.
Och vill du ringa någon?

Omtumlad och interiktigt förberedd.
På cellskräcksframkallande fyrtiofem minuter.
Där orken och energin liksom bara rann bort.
Läkarögon som granskade.
Pratande doktoriska.

Så hem.
Fortfarande ovetandes, men du får besked.
Såsnartvivetnåt.
Försökte sortera tankarochkänslor.
Trötttrötttrött.

Sen ordkrångel.
Med allradagarsfinaste.
Vet inte hur det blev.
Menade inget illa.
Men det landade fel.

Så dagen i dag.
Blev en.
Riktigt.
Dåligdag.

Bradagar.

Jo.
En finfin helg.
Blev det allt.

Den har tillbringats.
Väldigtmycketute.
Väldig nära.
Väldigtmycketfinavänner.

Blåmärkta kroppsdelar.
Efter dubbelsnubbel.
Och vikt på felfot.
Gav gladaminer.
Och hejarop från okända.

Jag minns.
Uppskattar.
Och tar tillvara

I morgon.
Börjar nedräkning.
Mot mardrömsresa.
På riktigt.

Då kommer.
Upplevda bradagar.
Behövas.

Vilotid

Efter många timmar.
Av genomfönsterljus.
Med ledsen.
Trötttrött sparv.
Byttes skoluniform.
Mot skidåkardito.

Lagomt många minusgrader.
Nyspårat.
Nyvallat.
Sol och skrynklad näsa.
Utetid.

Sparvgrubbel.
Skriftliga formuleringar.
Kartläggning.
Ärdetdehärjagvillgörapåjobbetfunderingar.
Mardrömsresa.
Jättesaknad.

Lades åt sidan.
Gav hjärnan.
Vilotid.

Hemundervisning.

Ännu en ministråle.
En före detta.
Många år sedan sist.
Men väl bevarad i hjärta och minne.

Han var en sån där.
Man tar till sitt hjärta.
Orkar med.
Trots konflikterbråkslagsmålupptågpåhitt.

Nu.
Är vi åter tillsammans.
I vardagen.
Han undervisas hemma.
Viss tid.
Av mig.

Han är så sjuk.
Att jag bara.
Vill gråta.
Får stålsätta mig.
För att inte.

Nåt neurologiskt.
Som ger kronisk nervsmärta.
Skapar tumörer.
Dåligt tal.
Skakningar.

I dag har vi.
Jobbat minst.
Spelat X-box mer.
Pratat mest.

Om dånuochsen.
Den tapprefinemodige gossen.
Som bara skulle få vara.
Fjorton år.

Får jag se din arm?
Frågade han.
När jag skulle gå.
Jag log.
Kavlade upp.

På min överarm.
Syns fortfarande.
En tydlig markering.
Efter en rad mjölktänder.

Det var sju år sedan.
Han var arg.
Riktigt.
Riktigt.
Arg.

Helgen...

...har varit.
Kall.
Solig.
Gnistrande.

Finfint.
Fotoväder.
Och finfint.
Umgänge.

Den har också bjudit på.
Djupsnöåkning.
Med modiga.
Vintercyklare.

Rumpont av sadel.
Tåont av kyla.
Men framför allt.
Magont av skratt.

Dags för ny vecka.
Lite närmare.
Vår.
Och.
Mardrömsresa.

Mardrömsresan

Biljetterna i lådan.
Skriker ut tidigtmarsdatum.
Mardrömsresa.
Till finfin ö.

Som aldrig mer.
Blir sig lik.
Igen.

Ombedd att någraordsäga.
Till honom.
Det allra sista.

Hanhadevelatdet säger de.
Tror jag inte.
Alls.

Han hade inte velat.
Se mig stel.
Blek men rödgråten.
I nylonstrumpor.

Han hade önskat.
Sommarbrunt skinn.
Shorts och linne.
Vindrufsigt hår och gladasteleendet.

Jag tror kameran.
Får berätta.
Om den Nils.
Jag känner.
Håller av.
Evighetssaknar.

Bildspelet blev fint.
Visar honom.
Och hans ö.
Som han velat.

Blev så lycklig.
Över musiken.
Som R lyckades få dit.
Passar megagiantjättebra.
Som Sparven skulle ha sagt.

Så håller jag andan.
Och tummarna.
Att jag överlever.
Mardrömsresa.
Vidrigdag.
Ensamsittning på.
Sittsten.

Alan Silvestris vackravackra musik.

Öratillöraleende.

Månen lyste upp.
Senkvällsmörkret.
Pannlampan var.
Överflödig.
På kvällsspringtur.

Många minusgrader.
Ihopfrös ögonfransar.
Gjorde kinder löjligtröda.
Sockveck gav.
Understortåskavsår.

Arbetsdagen utan elever.
Var bra.
För alltsommåstegörasnu.
Det gav också tillfälle.
Till samtal.
Med ny fin kollega.

Men det som.
Skapade magpirr.
Bubbellycka.
Öratillöraleende.

Var ett sms.
Från finfining.
Jag känt.
Och näravarit.
I dåtid.
En som jag längesaknat.

Sms:et blev.
Till långlångt.
Samtal.
Om ditt och datt.
Om hans och mitt.
Om då och nu.

Gav löfte.
Om fortsatt kontakt.
Som jätteglädjer.
En iskall.
Februaridag.

Veckosyssla och veckovila.

Vad gör du nu på nya jobbet då?
Är en oftafrågad.
Fråga.

Ja...
I veckan.
Har jag.
Haft innebandyturnering.
LUS:at 8:or.
Skrivit tre åtgärdsprogram.
Installerat Lexia på arbetslagets alla datorer.

Suttit med armen om en ledsen 14-åring.
Fikat med Sparv.
Söktletatfrågatefterochhämtat Sparv.
Skrivitlästochräknat med Sparv.
Screenat två gossar med Adlers mattetest.

Klargjort min ståndpunkt för en kollega i ärendet vuxnasomkränkerelever.
Fått resultaten av ett wisc-test.
Haft möte med logopeden.
Observerat en tös.
Vikarierat i 9g.

Påbörjat en pedagogisk kartläggning.
Slutfört en annan.
Funderat om jag minns något om IUP.
Diskuterat Vygotskij med spec.kollega.
Suttit på elevhälsa.

Ja, det har jag gjort.
På jobbet.
I veckan.

Nu väntar veckovila.
Med massaannatpyssel.
Hemmaduktigt.
Photoshoproligt.
Majuskelkrångligt.

Det sägs dessutom.
Att jag ska tubdyka.
I bassäng.
Med R.
Och hans cykelvänner.

Det var.
Tusen mil.
Mångamånga hundra dagar.
Och fyrtiosju gradercelsius.
Sedan sist.

Hur kommer det.
Att.
Gå?

Evighetsdiskussion.

På en väldigt.
Strukturerad.
Lista.

Hade jag i rakrad.
Ordnat.
Niomåstegöra.

Så möttes jag.
Av evighetsdiskussionen.
Den om.
Mössorna vs kollegorna.

Och vips blev inte.
Något enda av allt viktigt gjort.
Allt flyttade jag.
Till en annan framtid.

För mig är mössavplockandet.
En vuxnas maktmarkering.
Som jag inte.
Tycker om.

Om jag ber mina elever.
Tar de av sig.
Så är vårt förtroende.
Det har inget med makt att göra.
Det har med respekt att göra.
Därför ber jag dem helst inte...

Skulle jag uppskatta om min chef kommenterade mitt klädval flera gånger om dagen? Knappast! Jag tycker att vi borde intressera oss mer för och i större utsträckning diskutera vad som sker inne i elevernas huvuden än vad det har på sig. Att mössdiskussionen vida överstiger den pedagogiska - är det verkligen rimligt?

Utenjutarstunder.

Så här.
Har helgen.
Spenderats.

Utenjutarstunder.
Med finastevän.
Alltidalltid.

Storvurpa.
Gav revbensont.
Och mobilpåtork.

Men också.
Röda kinder.
Glada ögon.
Varmt hjärta.

Efter en januari.
Som rivstartat.
Mitt år.

Hoppas jag på.
Att få vårvänta.
I egentakt.

I dag värmde.
Solen.
Både ansikte.
Och hjärta.

Då är justnulivet lätt.

Sittsten.

En sittsten.
På ö.
Ger huvudbry.
Magont.
Underskinnetkli.

Vill så gärna.
Göra rätt.
Mot alla.
Mest mot den.
Som gett.

Annat ger också.
Huvudbry.
Men där.
Lägger jag mig.
Platt nu.

Vill smita.
Ta tangentbordsvägen.
Slippa se.
Tänker enklastmöjligt.

Grummel.

Dagens sparvlycka.
Förtogs av hinnamåsteskynda.
Sen av samtal med L.

Som vädjar till mitt förstånd.
Som tycker jag borde se.
Utnyttjadvarning.

Begripa att det är så det ligger till.
Och inget annat.
Omjagnutroddedet!

Nu på senkvällstiden.
Försöker jag hitta tillbaka.
Till tidigaredagens.
Lyckobubbel.

Jag tar min nye kollega.
Till hjälp.
Som mötte mig med storaleendet.
I dag när jag kom.

Jag vet nog... sa han.
På fredag träffas IUP-gruppen.
Jag sa att du kommer.
Visst vill du!?

Jo.
Det tror jag.
Att jag.
Vill.

En sparv.

Har inte varit.
På jobbet.
Särskilt länge.

Ibland längtar jag.
Efter annat.
Andra.

Men i dag.
Kunde jag minnas.
Vad det här jobbet.
Kan göra.

Han är en.
Sparv.
Med livskrångel.

Så otroligt rädd.
Pickande hjärta.
Jagad blick under långlugg.

Vägen till.
Innerst inne.
Är lång.

I dag hoppas jag.
Att vi tog förstastegen.
Kanskekanske.

Jag önskar ensistagång.

Byarums klippor, juli 2008.


Nypåjobbet.
Sysselsätter mig.
Tack och lov.

Saknar.
Makalöst.
Obeskrivligt.

Tänk om vi kunde få.
Ensistagång.
Åh, vad jag önskar det.

Då skulle jag.
Försäkra mig om.
Att han riktigtriktigtriktigtsäkert vet.
Allt han gjort.
Och betyder.

Man saknar bara när man också älskar.
Säger Forrest Gump.
Jag tänker.
Att han.
Har alldeles.
Rätt.

Evighetssaknad.

Solnedgång över Kalmar sund. Juli 2008.


I dag.
Sänkte sig solen.
Över Kalmar sund.
På riktigt.

Finaste Nils.
Finns inte.
Mer.

Saknar.
Så.
Otroligt.

Har svårt att.
Föreställa mig.
Ön.
Utan.
Bredvidnilsplats.

Promenaderna.
Ner till fiskeläget.
Via glashyttan.
Förbi rökeriet.
Och så stranden hem.

Samtalen.
Klokord.
Om tid.
Om val.
Om hjärtats röst.

I morgon är första dagen.
På en evighetssaknad.
Jag försöker fånga.
Sistastunder.
I minnet.

Finaste Nils.
Vad jag.
Saknar.
Dig.

Dagen.

Så kom den då.
Dagen.
När justnulivet.
Förändras.

På måndag.
Landar jag i vardagen igen.
Plötsligt känns lektioner.
Schema och inrutade dagar.
Så alldeles hopplöst.
Omöjligt.

Det svåraste.
Är nog ändå.
Tanken på en vardag.
Utan finastevän.

Lyssnar på.
Den här.
Långt nere.
I självömkansträsket.

Tänker på.
Den vackra filmen.
Om de som fann.
Varandra.

Som ontimagenlängtade.
Längeväntade.
På varandra.

Att saknad.
Och längtan.
Kan variera.
Så obeskrivligt.

Ny på jobbet...

Slutdagssorgen är somdenär.
Det växlar.
Fortfortarefortast.

Jag vill.
Ta till vara på.
Och uppskatta.

Men snart.
Är jag.
Ny på jobbet.

Var där i går.
På detnyajobbet.
Kände efter.
Hela tiden.

Såg fd. ministrålar.
Nu 185 cm långa.
Lufsa runt.
Sådär som.
14-åringar gör.

De var glada.
Kände igen.
Ville prata.
Undrade.

Kollegorna.
Är också glada.
Väntar på.
Att jag ska börja.

Och jag då?
Vad är jag?
Förutom.
Ny.
På jobbet?

I klassrum.

För inte så.
Länge sedan.
Alls.

Var ståiklassrum igen.
Helt.
Omöjligt.

Det var aldrigilivet.
Jag kände mig.
Som en vilsesimmare.

Sakta men säkert.
Har aldrigilivetmernågongång.
Bytts ut mot.
Jamenvarförinte.

Och idag.
Har jag varit på mitt.
Nya iklassrumjobb.

Blivit väl mottagen.
Välkomnad.
På alla vis.

Känslan i magen.
Är bra.
Och glad.

Alladagarsfinaste.
Är den.
Som gjort.
Det möjligt.

Jag letar ord.
Inför det.
Men hittar inga.
Som är.
Användbara.

VAB

Sorterade bland utbildningspapper när L plötsligt stod i hallen.

- Du ser för jävlig ut, var hennes kommentar.
- Ja, tack. Lika finkänslig som vanligt. Skulle inte du jobba i dag?
- Jo, men jag vab:ar. Vill du promenixa?
- *mutter mutter*

Det blev promenad.
Pratet uteblev.
Kände att hon laddade.
Så kom den, utläggningen.

Jag vill så gärna se dig glad.
Så där på riktigt.
Som förr.
Innan jobbkrasch, alltet och detet.
Jag vill att du ska sjunga Guenerina som Paul Paljett och alla de där andra gamla slagdängorna, som bara du och såna som är över 50 år kan. Eller härma Lotta Engberg bättre än hon själv. Jag vill att du ska skratta så alla smittas, vara lagom neurotisk, prata om dina omöjliga elever med den energi som bara en enda fröken i världen har. Jag vill att du ska bubbla framtid, älska jobb, utbildning, forskning, plöja avhandlingar som ingen annan skulle orka läsa. Jag vill att du ska lösa melodikrysset och fota i massor. Jag vill att du ska gå upp i vikt, sluta gråta, inte vara olycklig och med ett sargat hjärta som någon slitit fram ur bubbelplasten. Jag vill att du ska säga nej till okänsliga andra som bara tar och aldrig ger och som förväntar sig att du ska ställa upp så fort de behöver. Det vill jag. Lyssnar du!?

Så senare på kvällen när hon skulle gå kom jag på.

- Men skulle inte du vab:a i dag?
- Jo, men det har jag ju gjort.
- ?
- Vård av bästavän!

Minns viktigdagar.

Det blev en natt.
Utan luft att andas.
Det blev en dag.
Med snällahjärnanslutatänka-tankar.

I 0485 är läget oförändrat.

Jag saknar bredvidnilsplats.
Det finns inget jag hellre skulle vilja.
Än se hans blå kloka ögon plira.
Känna hans skrovliga hand mot min kind.

Om han såg mig nu.
Skulle han säga.
Snälla lilla flickebarn.
Spar på tårarna.
Minns viktigdagar.
Findagar.

Så skulle han ta mig under hakan.
Och fortsätta.
Le ditt fina leende.
Och låt ögonen glittra.
Minns vad jag sagt om att följa hjärtat.
Och våga inte.
Krångla med maten.

Det.
Skulle han.
Ha sagt.

Dag med ojämnt nummer.

Jag inledde år med långsamlunk i vintervärld.
Nästannöjd med finfin skidåkning.
Utenjutarstunder.

Så i morse.
När jag vaknade.
Till dag med ojämnt nummer
Avbröts mina innanriktigtvakentankar.
Bryskt.

Först av ett sms.
Som berättade om en ny världsmedborgare.
Sedan av ett samtal.
Som sa att det var riktigt illa däran.
Med min finaste Nils.

En dimming och overklig dag.
Blev det.
På alla vis.

Jag har tänkt alla tankar.
Möjliga att tänka.
Känt alla känslor.
Möjliga att känna.

Där står jag nu.
Ensam.
Mitt i allt.
I tankekarusellen.

Vill bort.
Undan.
Fly.
Gömma mig.

Som sagt.
En dimmig och overklig.
Svår och ledsam dag.
Blev det.

Nytt år!

Så var det nytt.
År.

Är inget vidare på avslut.
Sammanfattningar.
Men kan ändå konstatera.

Att året som gått.
Varit minst sagt.
Annorlunda.
På många vis.

Människor jag nyss lärt känna.
Har kommit att bli.
Viktigapersoner.

En del mer än andra.
Har lärt mig.
Så otroligt mycket.
Viktigheter.

Om andra.
Om annat.
Om mig.

Och jag har känt känslan.
Som jag inte.
Trodde fanns längre.
På insidan.

Jag har blivit berörd.
På riktigtriktigt.
Och hoppas.
Mer än något annat.

Att en annan också.
Känt känslan.
Och blivit berörd.
Där innerst inne.

I dag väntat ingen backhoppning.
Från Garmisch.
Däremot milslång.
Löptur.
På förhoppningsvis.
Pigga ben.

Och sen.
Telemarksåkning.
Med bäste R.
Äntligenäntligenäntligen!