- Du har förändrat mig fröken, sa ministrålen V till mig en dag, precis innan sommarlovet.
- Hur menar du nu? frågade jag.
- Nu kan jag massor som jag inte kunde när jag började 1:an. Jag är annorlunda.
- Annorlunda?
- Ja! Nu kan jag läsa, simma och jag kan äta en hel potatis...
- Men det är inte jag som har förändrat dig. Du har gjort det och jag har bara funnits här bredvid dig, för säkerhets skull.
- Som stödhjul på cykeln?
-Ja, precis så. Som stödhjul.
Nya kunskaper, nya upptäckter och nya möten gör att vi ändras och förändras. Både ministrålar och fröknar. Ibland handlar ens förändring om läsning och potatisar. Ibland om helt andra saker. Saker på insidan, mindre konkreta men ändå så väldigt tydliga. Det sker vare sig vi vill eller inte. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag tänker att man borde våga möta det med mer öppet sinne. Inte huka sig, inte gömma sig, utan vingla med på färden om man törs och förmår. Med eller utan stödhjul.
