I går ringde toppenkollegan M. Hon hade sökt nytt jobb. På kommunens kundtjänst. När vårt samarbete upphörde, sökte hon sig till en annan skola men har inte riktigt hittat rätt. Nu ger hon upp sina visioner och byter bransch. Det gör mig riktigt ont. Det känns hemskt att veta att inga fler skolbarn ska få ha henne som fröken. Vilket slöseri, vilken förlust.
Jag tänker vidare på det som varit och på det som ska komma. Vårt samarbete var så intensivt, roligt och berikande under flera år. När det tar slut blir man vilsen. Man har ingen - man har inget. Att börja om från noll, med vad än det må vara blir ett nästan oöverstigligt projekt. Allt jämförs med det man hade och i jämförelse med det framstår allt som futtigt och lite värt. Min största skräck och rädsla, både då och nu, är att jag aldrig mer ska tycka att mitt jobb är roligt. Att allt som hänt ska ligga som en våt filt över glöden och glädjen jag en gång kände för mitt jobb. Jag hoppas naturligtvis att det som ska komma blir en nystart, där ny glädje och ny glöd får plats.
