Att vara så tacksam mot någon att man inte med ord kan beskriva det, är det möjligt?
2 veckor innan jul, när vi var i universitetsstaden på veckosammankomst, dippade jag ner, men blev snabbt uppdragen ur hålet av bästaste pluggkompisarna. De kan aldrig förstå hur mycket deras omsorg och kramar betydde där bland villorna i den iskalla decemberkylan och jag kommer aldrig att kunna förklara det för dem heller. Hur sätter man ord på känslor som man inte ens begriper sig på själv? Hur tackar man för något som man vet att man aldrig kommer att kunna återgälda! Jag har tyvärr ingen aning om det. Kanske kan man stå i tacksamhetsskuld till någon livet ut?
