...är så svårt. Inte min grej riktigt. På nåt sätt lyckas jag alltid bli övertalad och plötsligt, så har det nej jag tänkte, blivit ett ja. Ofta har jag ondgjort mig över det faktum att jag är så usel på det och det står högt uppe på min "bli bättre på"-lista.
I går fick jag ett mail, av min f d rektor, numera områdeschef i min kommun. Hon ville att jag skulle komma och berätta om "IUP och målrelaterat arbete med barn i de yngre skolåren", på en K-dag i början av februari. Jag mailade tillbaka ett mycket kort svar: Nej! stod det. Jag förstod att hon inte skulle nöja sig med det och mycket riktigt... I dag ringde hon och hon var inte nöjd.
Vi hade en rätt häftig diskussion och jag var vansinnigt arg när vi avslutat samtalet. Hon tyckte att jag var oresonlig, men jag kände att jag gjort rätt. Att åka dit och prata om ett arbetssätt man inte jobbar med längre verkar inte förtroendeingivande. Att lämna ut allt sitt material och låta någon annan berätta om hur man jobbat, skulle aldrig falla mig in. Det handlar om ett förhållningssätt och ett tänk man måste ha för att kunna förklara. Det kan man knappt överföra på andra även om man brinner för saken. Har man inga förkunskaper eller något intresse för det, kan man inte återge hur någon annan jobbat. Vi avslutade samtalet p g a tidsbrist, men jag var ganska nöjd. Jag hade på nåt sätt markerat min gräns gentemot henne, jag var inte otrevlig (tror jag i alla fall), jag höll mig till saken under hela samtalet och jag vidhöll mitt nej! I dag när jag kom hem hade jag fått ett mail av henne och då kunde jag bara le! 1-0 till mig, skulle någon i min närhet sagt!
I dag har vi haft en bra dag på universitetet. Både givande och glatt. Det finns en hel del irritationsmoment dock, som jag måste försöka reta mig mindre på. Tro mig när jag säger att jag försöker, men det går sådär. Jag har en olustig känsla av att jag har sårat någon genom min otydlighet också. Han vill inte erkänna det för mig, men...
