Fick jag du?

I dag på mataffären mötte jag en fd ministråles lillebror, H.

Han var bilden av en sommarlovsledig unge personifierad, där han stod och iakttog mig bland frukterna. I shorts. Brun, med ben fyllda av skrapsår och sönderkliade myggbett. Han kom närmre och närmre.

- Fick jag du? frågade han till slut och kikade på mig under lugg.
- Men hej H, vad sa du?
- Fick jag du? upprepade han, lite högre.
- Nu är jag inte riktigt säker på att jag fattar vad du menar...
- Alltså som fröken, nu ska jag ju börja... skolan du vet!
- Jaha... Näe, det fick du nog inte. Du vet inga skolbarn ska ha mig som fröken i höst. Jag är ju ett skolbarn själv nu.
- Men... sa han besviket och vred Foppatoffeln mot golvet.
- Hade du velat gå hos mig?
- Mmm.
- Varför det?
- E säger att du var snäll... Att man inte behöver vara rädd och pirrig om du är ens fröken och...

Han såg sig runt, ungefär som om han skulle avslöja världens jättehemlis. Han tog ett steg närmare mig och sa halvhögt.

- ... för att E säger att du kan jonglera. Med frukter, bollar och tejprullar, men att det är en hemlis som bara dina skolbarn vet.
- Ja, det stämmer, skrattade jag. Fast nu vet ju du det också... Vet du, du behöver inte vara rädd och pirrig för att börja skolan. Din fröken kommer att ta jättebra hand om er. I skolan behöver ingen vara rädd!
- Är du säker? frågade han försiktigt.
- Jäpp, helt säker!
- Tror du hon kan jonglera?
- Nja, det är väl tveksamt förstås...
- Jag hade ändå velat ha du. Inte nån som inte ens kan jonglera...

Hej då-dagen!

I dag är dagen när jag har:
Luktat på klätterrosen.
Gått längs stranden.
Kännt vattnet skölja.
Och sanden bränna.
Kisat mot solen.
Suttit på sittstenen och sett ut över havet.
För sista gången den här sommaren.

Det är också sista gången i sommar, som jag har svängt av från stranden, där vid den perfekta sittstenen. Tagit med mig morgontidningen och en påse färska frallor och druckit morgonkaffe med Nils på hans veranda. En, som alltid lite vemodig dag. Det är länge till nästa gång jag gästar ön.

-Du kommer väl i höst, undrade Nils när det var dags för kramen.
Kramen som ska räcka till nästa gång vi ses.
- Så vi kan promenera och filura, fortsatte han.
-Jo, jag gör nog det, svarade jag.
-Det låter bra det, flickebarnet, sa han och log. Du är så hjärtans välkommen. Jag saknar dig redan.

Är inte det fantastiskt?
Att vara saknad - innan man har åkt?

Glädjetankat.

I dag har jag glädjetankat.
Glädjetankar.

Jag har varit på besök hos skolchefsbekanten.
Det var fantastiskt att se honom.
I hans sommarverklighet.

I shorts.
Brunbränd.
Barfota.

Jag log snett åt hans iver.
När han berättade om alla planer.
På sommarstället.

I dag har vi vandrat på hans strand.
Ett annat vatten har sköljt över mina fötter.
Men samma sol har lyst på oss.
Värmt oss.
Värmt mig.

Vi har pratat.
Resonerat.
Visionerat.

Druckit flädersaft i hans berså.
Ätit solvarma hallon.
Räkor.
Och pratat ännu mer.

Det är makalöst.
Att han fortfarande brinner så.
För sina visioner.
För det han tror på.

Han smittar mig.
Får mig att känna visionerna.
Ivern.

Nu byter han jobb.
Visionerna följer med.
De lämnar jag inte, säger han.

När jag skulle åka fick jag varmaste kramen.
Glöm inte det du brann för, sa han till mig.
Nu har det vilat klart.
Visst?

Varför får han det att låta så enkelt?
Det undrar jag...

Social överdos.

Nog är jag rätt social.
Vill jag i alla fall tro.
Men fort får jag nog.

Vill vara ensam.
Helt själv.
Knepigt.

När det blir för mycket folk.
Blir jag en betraktare.
En iakttagare.

Här skulle jag kunna skriva ett inlägg.
Det skulle vara så långt att ingen nu levande människa skulle orka läsa det.
Om mina svärföräldrar.
Svågrar.
Svägerskor.
Och deras barn.

Om hur det är att försöka ena allihopa.
Hela tiden.
Om vissa människors behov att ta otroligt stor plats.
Hela tiden.

Men jag ska bespara er det.
Jag kan bara konstatera.
Att jag har fått en social överdos.
Att jag iakttar och betraktar.

Ett kontrollfreak på avvänjning, sa min svåger i går och skrattade gott.
Jag sa inget.
Skrattade inte.
Men tänkte en del.

Och skänkte en tacksamhetens tanke.
Till skolchefsbekanten.
Som skickade de nya målen för skolår 3.
Till min mailbox häromdagen.

Vilken intressant läsning att fly till.

Det skrivna ordet.

Är speciellt.

Onyanserat.
Det bara står där.
Betyder inget.
Eller massor.
Beroende på hur det landar hos mottagaren.

Jag filar på ett tal, till ett bröllop.
Det vill sig inte riktigt.
Än.
Frustrerande, men ändå enkelt.
För det är ord som kommer att sägas.

Jag har också ett mail jag borde besvara.
Hur jag än gör.
Hur jag än skriver.
Kommer det att såra.
Göra en fin vän väldigt ledsen.
Förtvivlad.

Jag har börjat på mailet massor av gånger nu.
Ändrat.
Tagit bort.
Börjat om.

Jag tror jag ringer.
Ber om en promenad.
Försöker förklara.
Hur jag tänker.
Vad jag menar.

Så får det nog bli...

Åter...

...i farten.

Nils och jag har promenerat i dag.
Pratat betygssystem.
I dåtid.
Och nutid.

Om yrkeslivet.
Om val.
Vad man ska bli när man blir stor.
Om det andra livet.

Gå på känslan, sa Nils.
Den leder rätt.
Underskatta den inte.
Det är som att fernissa en rutten planka.

Det blir en fin och blank yta ett tag.
Men där inuti.
Är det inget vidare.
Och till slut.
Går det inte längre.

Efter promenaden.
Kaffe, punsch och limpa.
När jag skulle gå.
Sa jag till Nils.
Att jag tycker om honom.
Att han gör mig glad.

Han strök mig över kinden.
Du är söt som socker du, sa han.
Klokare än du vet.

Men mager som en.
Skarp.
Sill.

Kalla fötter.

Jag är i sommaren
Min sommarverklighet.

Den långa sandstranden inbjuder till långa promenader.
Ensam.
Barfota.
I vattenbrynet.

Jag kan gå där i timmar.
Känna det kalla havsvattnet skölja över mina fötter.
Svepa med sig mina fotavtryck.

Jag tror jag tänker klarare.
Att tankarna landar inuti.
Får lite distans.
Kanske även till känslorna.

Det finns baksidor också.
Som i dag.
En riktig.
Fet.
Ögoninflammation.

Och 40 graders.
Feber.

Ön.

Semesterön är vacker.
Den gör något med mig.
Med min insida.

Jag tycker om det karga platta landskapet.
Havet som är oändligt.
Vallmo och klätterrosor.

Jag njuter av det.
Av att vara ensam i det.
Att jogga på hederna.
Leta vackra stenar.
Titta på havet som inte har något slut.

Så har det inte alltid varit.
Först var det bara en semesterö.

Hösten innan det svarta hålet öppnade sig.
Var jag där.
Trött, sliten och grå.
Med tom blick.
Käraste Nils fyllde jämt.
Han visade mig ön från en annan sida.

Promenader i snålblåst.
Regn och vindpinat hav.
Tjocka tröjor och kroppkakor.
Du måste äta, sa han till mig.
Inte krångla med maten!

Så nu går jag på Nisses stigar.
I fred-stigar.
Långt borta från turister.
Och släktingar.

Visar mina döttrar.
Vill att de ska se.
Den andra sidan.
Också.

Kärlek.

I morgon åker jag på semester.

På semesterön, där vägen tar slut.
Bland knallröd vallmo.
Bor en man.
Som jag är jättekär i.

Han heter Nils.
Han är över 70 år.
Han kallar mig lilla, magra flickebarnet.
Fast inget av det stämmer.

Vi umgås på somrarna, Nisse och jag.
Han är pensionerad lärare, rektor och skolinspektör.
Han kan så vansinnigt mycket om skolan.
Om skolhistoria.
Om hur då påverkar nu.
Om vikten av att förstå sin historia, för att förstå sin nutid.
Och framtid.

Han berättar.
Jag lyssnar.
Lär mig.
Får ett sammanhang.
En förståelse.

Dessutom försöker han lära mig.
Att röka fisk.
Och att dricka.
Punsch.

Svårslaget!

TED

Många av er som läser den här bloggen hör av sig till mig mailledes.
I går fick jag ett mail som handlade om lycka.
Det var ett fantastiskt mail och en länk till buddistmunken Matthieu Ricards TED -tal om just lycka.

TED är en konferens som går årligen och samlar världens bästa talare inom alla möjliga områden. Nu kan man se dessa 15-30 minuter långa tal hemma på kammaren.
Om du har en stund över, orkar lyssna på otextad engelska och vill ha lite kvalitetsmedia istället för slötitta på sommarrepriser på tv, eller icke-kvalitetsdeklarerade videosnuttar på Youtube rekommenderar jag verkligen att gå in på TED och bläddra bland talarna.
Här finns såväl stora ämnen som kända personligheter, inte alltid på samma gång.

Jag stötte på en alldeles fantastisk berättelse. Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor, drabbades en morgon av en stroke. Här berättar hon om händelsen och om livet efter den.

Vill du se och höra talet om lycka av Matthieu Ricards finns det här.