Pratade med L i telefonen förut. Hon var på hugget...
- Vet du om att du är som en gammal kärring?
- Äh, va då? Är det korsorden nu igen..?
- Näe, men du pratar alltid om din gamla arbetsplats så glorifierat. Som om det var det bästa någonsin. Som gamlingar när dom pratar om "förr i tiden".
- Men det var himla bra och...
- Men lägg av! Försök minnas hur det egentligen var! Du jobbade jämt, du slet som ett djur och kunde aldrig koppla bort jobbet. Du var för engagerad, det var inte friskt. Loven var det som gjorde att du pallade, att det gick så länge som det gick. Vi var flera som försökte säga det till dig, men det gick ju inte. Hade du inte varit så totalt utarbetad, hade du löst konflikterna, du är inte precis typen som viker sig...
- Men mycket var...
- När jag läser bloggen, fattar jag att du trivs kanon. När vi pratar hörs det på dig. Våga erkänn för dig själv att det här var det bästa som kunde hänt dig! Det var inte bättre förr!
- Jamen jag...
Klick!
Där satt jag med luren i handen. Visst levererade L en massa sanningar till mig i dag och allt var verkligen inte bättre förr. Jag minns också alla hundratals arbetstimmar, att aldrig kunna vara nöjd med mig själv eller mitt arbete. Känslan av att alltid ha saker ogjort, att det jag gjort kunde varit lite bättre, lite mer, lite snyggare och lite annorlunda. Att ständigt driva ett arbetssätt framåt tar oerhört mycket tid och energi, man blir lätt fartblind. L har rätt, jag trivs väldigt bra med att förkovra mig. Jag vet inte om det är detta jag vill arbeta som, men här och nu trivs jag. Jag längtar inte tillbaka till det som var. Jag lärde mig massor och det tar jag med mig vidare på den här resan. Resan som har ett nytt mål och nytt resesällskap. Ett resesällskap som glädjer mig, berikar mig och utmanar mig.
