Att riskera att bli sviken!

Av någon anledning ville jag att en särskild person skulle få veta att den här bloggen fanns. Jag vet inte riktigt själv varför. Han har kommit att betyda en hel del för mig vare sig han vill eller inte, men han är inte alltid lätt att kommunicera med. Han är ofta rätt fåordig och jag babblar på oavbrutet. Han kan helt plötsligt bli alldeles tyst och bara titta tomt rakt ut. Inget stressar mig mer än det. Jag blir iskall. Jag tänker att tystnaden inte är bra, att den är hotfull på nåt sätt, men jag vet inte säkert. Att maila honom länken hit var dubbelbottnat. Självklart tvekade jag länge. Det går liksom inte att ha det ogjort när man väl tryckt på "send". Mycket som är skrivet här, är sånt som ingen i min närhet vet särskilt mycket om. Jag har valt att ha det så, men varför vill man att vissa ska veta om bakgrunden? Jag har inget svar på det nu, det är bara så jag känner. Kanske för att man vill att någon ska förstå, utan att man själv hela tiden måste prata om det som varit. Kanske för att man har mycket man vill säga, men tillfällena ofta saknas. Och självklart är det så som L säger, att man riskerar att bli sviken. Men ibland får man helt enkelt bestämma sig för att ta den risken.