För något år sedan, var han en liten svan bland alla små ankor i min ankdam. Med andra ord så var han olik. Vi har haft många strider han och jag, men också många toppenstunder. Jag har fällt många tårar över honom. Mest av frustration när jag inte räckt till, eller förstått mig på. Han har tagit mer ork och kraft än jag någonsin trodde jag kunde ge. Han har också glatt mig oerhört många gånger, när jag fått följa hans framsteg och finnas bredvid i hans lycka. Han har för alltid en plats i mitt hjärta och i morse träffade jag honom när jag skjutsade min äldsta dotter till skolan. Han såg mig på långt håll. Han kom mot mig, kramade nästan luften ur mig och sa:
-Du är min bästa fröken!
- Och du är min bästa A!
- Jag vet! Du säger alltid det till mig.
- Det är sant. Glöm aldrig det!
- Jag ska komma i håg att aldrig glömma det.
Och vips, var han borta. På väg mot något annat. Jag stod kvar och såg efter honom en stund. Massor av minnen kom över mig, men jag var glad inombords. Tänk att få vara någons bästa fröken! Jag bar med mig den känslan hela dagen och när jag strök tvätten nu i kväll, log jag fortfarande åt honom, min bästa A!
