... det är de som ska fylla ditt hjärta med glädje och ge din själ livskraft, sa min farmor till mig en vårdag för sådär en hundra år sedan. Jag satt i farmors kök, med krossat hjärta och storgrät. Stackars farmor blev överöst av min självömkan och förtvivlan. Hon försökte trösta så gott det gick.
- Det som händer nu, händer av en enda anledning. Nämligen att du aldrig ska glömma bort dina drömmar till förmån för någon annans!
Farmor var en enastående människa och det var ingen slump att det var i hennes kök jag hamnade med mitt krossade hjärta. Hon var fenomenal på att lyssna och hade alltid tid. Jag tänker ofta på henne och på saker hon sagt till mig. Jag tänker också på det här med drömmar.
När jag var liten var mina drömmar som såpbubblor. Stora, klara bubblor som sakta svävade runt. Det var alldeles fullt av dem. En del stötte emot något och sprack, medan andra seglade i väg klara och fina mot himlen. Det fanns så många drömmar av olika slag och de gav hela tiden näring till nya. De var möjliga och omöjliga, de var här och nu, men sträckte sig även långt in i framtiden.
Nu, undrar jag ibland vart drömmarna tagit vägen... Jag har väl inte glömt bort dem till förmån för någon annans? Någonstans inom mig finns de självklart, men jag tänker att de skulle behöva bli till såpbubblor igen. Då skulle de bli lite verkligare, då skulle jag tydligare kunna se dem, se när de sakta stiger mot himlen, klara och fina. De där drömmarna som fyller hjärtat med glädje och ger själen liv.
