Dagen efter.

Dagen i dag.
Kändes gruvsam.
Innan.

Fick ett god morgon sms.
Från R.
"Klädd för ute. Kommer om en timme."
Stod det.

Maken log.
Införstådd.
R kom.
Med ryggsäcken packad.

Vi åkte bil.
Vi kom fram till havet.
Där låg två kajaker.
Och väntade.

Havet låg spegelblankt.
Solen sken och värmde.
Det var fantastiskt.
Och jättelänge sedan.

Paus och fika på solvarma klippor.
Stilla samtal.
Sedan fortsatt paddling.
Ro.
Frid.
I kropp och själ.

Vilken dag!

Sömnlös.

Sitter inlindad i filten.
Med fleecetröja.
Med tjocksockar.
Jag fryser.
Är iskall.
Ända in i märgen.

Trötta ögon.
Tom i huvudet.
Kroppen slut som efter en helmara.
Men omöjligt att sova.

Tänker på K.
Tänker att det är orättvist.
Så.
Obeskrivligt.
Orättvist.

En över, överjävlig dag.

Vissa dagar undrar man hur man ska ta sig igenom.
I dag var en sån.
Finaste, braigaste, skrattigaste och tramsigaste K finns inte längre.
I dag var det hennes begravning.

K och jag har känt varandra sedan urminnes tider.
En skidåkarvän från Förr I Tiden.
Bittra konkurrenter i spåret.
Godaste vänner vid sidan av.

Så sent som för tre veckor sedan skrattade vi gott åt en dm-vinst.
Som vi delade.
För massor av år sen.
Jag i fel åldersklass.
3 år för ung.
Hon rasande för det.
En guldmedalj.
Som hennes pappa till slut sågade av i två delar.
En del åt oss var.

I dag hade jag min del av medaljen med mig.
Jag kommer aldrig att glömma.
Hur hennes pappas hand kramade min.
Ljudet när den halva medaljen la sig platt på den vita kistan.
Bredvid havet av blommor.
Och kortet på en frisk, leende K.

Unga människor ska inte ligga i vita kistor.
De ska inte duka under för sjukdommar.
De ska inte dö ifrån make och 3 barn.

De ska leva och andas.
Ordna fotbollscuper och skvallra.
Fira 40-årsdagar och njuta av livet.
Så blev det inte för K.
Det gör mig så obeskrivligt ledsen.

Som sagt.
En sorgsen och tårfylld.
Förlamande.
Över.
Över.
Jävlig.
Dag.

Gladmail.

I dag gladdes jag av två mail.

Ett från en ministråle, som nyss fått egen mailadress.
Som bara är 8 år och inte var min ministråle så länge.
Bara en termin, sen slutade jag.
Lämnade henne och hennes ministrålskompisar.
Så här skrev hon:

Hej.
Det här är mitt tredje mail.
Du var snäll när du var min fröken.
Det regnar.
Att det ska vara så svårt för vädret att fatta att det är sommar.
Det är sommar NU!
Inte sen - då är den slut.

Hej då från A***


Det andra var från en betydligt äldre stråle...
IG-gruppens oskrivne ledare R, som jag berättat om förut.
Hans mail var ungefär lika kortfattat som A***s

Tja!
Det blir inte nå IV i höst.
Fatta. Jag kom in!
Du sa ju du ville veta.

/R*****


OM jag ville veta!
Vilka fantastiska mail, båda två.
På sina egna vis.
Att man blir ihågkommen, att någon elev bemödar sig att maila.
Fascinerar mig.
Lika mycket.
Varje.
Gång.

Konversation mellan makar.

- Det blir så att X och jag skriver examensarbete tillsammans i höst.
- Han hade då otur i lottningen.
- Du, det var ingen lottning.
- Va! Du skojar. Han kan ju inte ha valt det? Frivilligt? Stackars krake!
- Hur menar du nu?
- Jag menar bara att jag tycker uppriktigt synd om honom. Skriva med dig kan ju inte vara någon lek direkt. Åh, herregud...

Här självdör konversationen, eftersom maken får en blick som hade kunnat paralysera en tiger mitt i språnget. Den skulle ha fallit stendöd till marken.

Dead meat!

En grå tisdag.

Efter dagens besök hos sjukgymnasten gick jag upp till L på hennes jobb.

- Följer du mig på pump, nu när du slutar?
- Aldrig. Usch, då måste jag ju svettas. Men jag kan bjuda dig på lunch och pumpa dig på information...
- Om vaddå?
- Gissa! Det är ju evigheter sen jag blev uppdaterad sist.

Det blev inte träning, det blev lunch.
Samtal om ditt och datt.
Som gjorde en grå tisdag.
Lite mindre.
Grå.

I dag...

... lyssnade jag till Max Tegmark som sommarpratade.
Han är professor i astrofysik och framgångsrik kosmolog, med teoretiska beräkningar av universums egenskaper som expertområde.

Hans program var oerhört intressant av många anledningar.
Han pratade mycket om hur man lär.
Att nyfikenheten är varje individs största drivkraft till lärandet.
Att frågorna ofta är viktigare än svaren.

Han pratade också om hur man ska förhålla sig till kunskaper.
Att de hela tiden förändras.
I dag i så snabb takt att man inte ens hinner lära sig det nya,
förrän det är passé.
Att man behöver kunna hantera det.
Att dagens ungdommar är dåligt rustade för det.

Jamen se där ja!
Han pratade om att hur:et är viktigare än vad:et.
Hoppas att Jan Björklund lyssnade på dagens sommarpratare.


Du vet väl att man kan ladda hem sommarpratarna till sin Mp3.
Det kan du göra här.

Regn hos mig.

I dag var huset tomt.
Sånär som på mig.
Jag hade massor av planer.
"Att göra"-listan var lång.

Mitt i tvätt, bak och städ.
Kom regnet.
Och åskan.
Tog strömmen.
Och alla mina planer.

Jag satt mig på bron.
Och såg blixtarna lysa upp den kolsvarta himlen.
Kände hur regnet skummade marken.
Hur det luktade liljekonvaljer.

Där blev jag sittande.
Tänkte på regniga dagar under tidigare sommarlov.
Då sammanstrålade ofta favvokollegan M och jag på skolan.
Gjorde material.
Spånade ideér.
Babblade och kloknade.
Tänkte om.
Och nytt.

Det kan jag sakna vissa dagar.
Att visionera.
Och planera.
Verksamheten.
Med någon.

Och samtidigt är jag väldigt nöjd.
Med att jag ännu ett tag.
Har egna studier.
Som.
Verksamhet.

Stort avstånd släcker liten vänskap...

...men gör stor vänskap större.

Läste jag i "tidningen i stolsfickan framför er" när jag flög hem.
Det var en annons för ett flygbolag som uttryckte sig så poetiskt.

Jag tänker att avståndet inte alltid behöver vara i mil.
Det kan också vara i tid.
Ett jättelångt sommarlov till exempel.

Efter en pratstund med en fin vän.
På en parkbänk i solen, häromkvällen.
Tänker jag på det här med att sakna någon.

Att man inte saknar.
Vem som helst.
Bara de som betyder.
Något för en.

Och då är det ingen.
Liten.
Vänskap.

Jag borde ha en strategi!

I kväll ska vi umgås med våra vänner.
R har sms:at.
Om ett nytt strategispel.

Jag kan inte ens uttala namnet.
Det är orättvist.
Han sparkar på en som ligger.

Jag tycker "Finns i sjön".
Också.
Är.
Ett.
Strategispel.

Ge oss färdiga matriser!

Inte bara nu under dessa dagar, utan allmänt bland lärare efterfrågas det.

Varför ska alla uppfinna hjulet? Tänk all tid som lärare lägger ner för att sitta och göra lokala kriterier... osv. Jag tänker återigen att man då bortser från själva kärnan. Att det handlar om förhållningssätt. Till lärande, till kunskap och framför allt till eleverna.

Även om vi i den bästa av världar hade av Skolverket utgivna analyser av VAD-frågan, kompletterade med kommenterade elevarbeten måste utformningen göras lokalt. Lärarna måste utveckla ett beskrivande språk gentemot sina elever. Ett mycket bra sätt att göra det är att vara med och formulera nivåbeskrivningar i matriser. Ett annat skäl till att matriser ska formuleras lokalt är att det inte är säkert att en nivåbeskrivning överallt ska formuleras på samma sätt. Olika sociala och kulturella skillnader kan vara anledningen till det.

För elever som av olika skäl är svagpresterande är det jätteviktigt att matrisen tar sin utgångspunkt i vad eleven har för kunskaper även om dessa ligger på en mycket låg nivå. I en elevgrupp med många svagpresterande elever kan det vara bra att skapa en matris som har flera mindre steg. Elever som befinner sig på en hög utvecklingsnivå behöver däremot lite större utmaningar och kan ta större steg. En matris ska utmana och stimulera till fortsatt lärande för alla. För att kunna detta måste matrisen beskriva den nivå eleven befinner sig på och innehålla utmanande nivåer att sträcka sig emot.

Omfattande internationell forskning visar att en ickevärderande, beskrivande formativ bedömning har en speciellt god effekt på svagpresterande elevers lärande. Då måste bedömningen kommunicera vad eleven redan uppnått och hur han/hon ska arbeta för att bli ett steg bättre. Eftersom många svagpresterande elever har en lång skolhistoria av misslyckanden är deras självförtroende när det gäller sitt lärande lågt. För dessa elever måste matriser vara ett verktyg som stärker självförtroendet genom att synliggöra den kompetens de faktiskt redan har. Det är lättare att beskriva svagpresterande elevers brister än att plocka fram och synliggöra deras kompetens. Den del av matrisen som kräver mest eftertanke och finkänslighet är den där de lägre utvecklingsnivåerna formuleras.

Det handlar om att träna sina lärarögon till att se vad eleverna gör och sedan utveckla ett språk till att beskriva det man ser. Matrisen är bara en form, det centrala är den lärarkompetens som den uttrycker.

Till slut vill jag bara delge er ett sms, jag fick från L i dag:

Du är så insnöad på matriser att du borde uppsöka en psykolog!

Resten då?

Jag har i ett svagt ögonblick lovat att hjälpa en kursis med en restuppgift.
Det återstår innan jag ger mig hän åt korsord och engelska deckare.
Åt sommarpratare och lata dagar.

Jag fixar och trixar med hennes uppgifter.
Jag mailar och försöker få saker och ting klart för mig.
Det händer ingenting.

I dag ringde jag henne.
Hon var.
På.
Semester.

Det var inte riktigt så.
Jag hade tänkt mig.
Det.
Hela.

Någon från Förr I Tiden.

På väg, i förrgår, hände något väldigt märkligt.

Jag mötte en person från Förr I Tiden.
En person som då betydde allt.
Som var lite för viktig.
Det slutade inte så bra.

Vi har inte setts många gånger sen den dagen.
Det har varit märkliga möten.
Men det sista har jag funderat en del på honom.
Och diskuterat honom, av olika anledningar, med en vän.

Nu stod han helt plötsligt framför mig på flygplatsen.
Han hade tre timmars väntan.
Jag två.

Vi gick och drack kaffe.
Vi pratade.
Det var annorlunda.
Jag var annorlunda.

När vi skildes var jag bara tvungen att ringa till L.

- Du kan aldrig ana vem jag fikat med nyss!
- Näe, vem!?
- NN!
- Va! Hockeydåren?
- Eeh, ja, just han.
- Är du ok?
- Jo, jag är väldigt ok.
- Jamen , då så... det tog ju bara 15 år det!
- VAD du överdriver.
- Jaså!?

Hemma igen.

Trött och sliten.
Som en urvriden trasa.

Det har varit bra dagar.
Jag har lärt mig massor.
Jag hoppas andra också har gjort det.

Många intryck som snurrar och ska landa.
Lite funderingar, tankar och en och annan ny idé.

Nu ska jag titta igenom utvärderingarna.
Och skriva ihop någon slags feedback.
Ordning och reda.

Jan Björklund skulle ha varit nöjd...

Jo tack...

... det gick vägen.

Jag var inte mest nervös.
Rätt lagom.
Jag minns ärligt talat inte så mycket.
Mer än att jag tänkte.
Att 175 personer är.
Rätt många.

Jag gläds åt:
-Att tekniken funkade.
-Att vi valde att dela in arbetslagen efter vilken ålder eleverna hade och inte vilken skola de kom från. Det gav givande diskussioner, skolorna emellan.
-Att vi i morgon fyller på kunskapandet med två förhoppningsvis riktigt bra föreläsningar.

Jag gläds också åt alla hållna tummar och alla "heja dig" sms.

Tack!

I eller o-balans...

... ja det är frågan.

Det beror lite på hur man ser det.
Om man betänker de sista dagarnas hysteriska datastrul borde det kanske vara obalans...
Men nu, framme på hotellrummet, med en fungerande pp-presentation känns allt som "i balans" ändå.

Dagen har varit kaotisk och hysterisk.
Vansinnigt trött efter duktiga vännen E:s examensfest, som pågick till tidig morgon. Sista fixet med pp-presentationen och den obligatoriska kollen av att ha allt med.
Och dubbelkollen.
Och trippelkollen.

En galen storasyster som skulle i väg på fiolläger.
En galen lillasyster som inte skulle någonstans.
En galen fröken som försökte vara överallt och ingenstans samtidigt.

Nåväl.
Till slut.
I väg.
Lugn och ro.

I morgon är en annan dag.
Måtte tekniken, tankarna och tungan vara med mig.

Tänker på R, som slitit så hårt för min skull.
Som kom i går.
Också sliten efter festen.
Med min dator och mitt material.
Och en present...
En extern hårddisk på 500 GB.

Hm...
Jag fattar vinken.
Faktiskt.

Min bästa R!

Näe, datorn mår inget vidare.

Min hårt prövade vän R, slet med den till klockan 3 i natt.
Och fortsätter i dag.
Vilken hjälte!
Han har lyckats rädda en del.
Och tror det ska gå vägen.
För det är jag honom evigt tacksam.

Hur ska jag någonsin kunna återgälda?
Jag kan inte ens med ord förklara för R, hur mycket det han gör betyder.

Jag vill inte ta för givet.
Jag vill att han ska veta.
Jag vet bara inte hur.

Skolavslutning.

I dag hade mina flickor skolavslutning.
Jag var där.
Som förälder.

I fjol var jag inte där.
Inget i hela världen hade fått mig dit.
Det hade inte gått.
Jag satt hemma och grät.

I år gick det.
Riktigt bra.
Många gamla ministrålar.
Många gamla ministrålsföräldrar.
Många kramar.

Sen iväg till IG-gruppens avslutning.
De gick ut 9.an.
De var så fina.
Stolta.
Att få önska dem lycka till.
Kändes så bra.
Vi "syns" på chatten, ropade de, när jag gick.
Visst gör vi det, tänkte jag.

Onixdag!

Ett uselt väder.
En åskknall.
En trasig dator.

En hysterisk fröken.
En datakunnig god vän.

Ja, ungefär så kan dagen sammanfattas.
En enda åskknall förändrade min dag och mina förberedelser inför peronalutbildningsdagarna på ett kick. Helt plötsligt var inget under kontroll. Finaste R, är inte bara min strategispelsutmanare, inlineskompis och bokklubbsvän. Han är också min personlige datasupport, med jour dygnet runt och året runt. Han förbarmade sig över datorn som inte ville mer och där är den ännu, under hans vård och omsorg. Jag hoppas innerligt att det går att ordna på nåt sätt, annars ligger jag lite risigt till.

Varför ringer han aldrig...

Osorterade tankar.

Tänker lite runt i kring i dag.

På hur det kan skilja sig mellan kommuners olika skoltänk.
Jag har fått en viss insyn i skolchefsbekantens kommun.
Jag jämför och förundras.
Över skillnaderna.
Mellan hans kommun och min.
I tänk, driv, framåtanda, resonemang och diskussioner.
I ledning.

Är det likvärdigt?
Kan det någonsin bli det?
Måste det bli det?

När skolchefsbekanten utbildar alla sina rektorer och alla sina lärare för att ta chansen att göra något bra utav de skriftliga omdömena, har min kommun inte insett vidden av det hela.
Hos oss lämnas jätteansvaret gladeligen över till varje enskild skola.

Utan utbildning.
Utan samsyn.
Utan engagemang.
Bara så väldigt enkelt.
Och precis som vanligt.

Skriftliga omdömen.

Skriftliga omdömen införs i skolan från i höst.
De får vara betygsliknande, de får vara i form av siffror eller bokstäver.
Det är upp till varje rektor att bestämma...

Jag har en viss bristsyn.
Jag känner mig tveksam.
Till de skriftliga omdömena.
Som ska utformas på varje enskild skola.
Som får vara betygsliknande.

På min skola.
Visste rektor för två veckor sedan.
Ingenting om införandet av dessa omdömmen.
Väl förberedd?
Eller så inte.

Vi har nationella prov.
En mål- och resultatstyrd skola.
En läroplan.
Uppnåendemål och strävansmål.
IUP.
Fullt tillräckligt om de nyttjas på rätt sätt och fullt ut!

Jag tänker att vi borde fokusera skoldebatten på innehåll och lärande i skolan. Det är i lärmetoderna som engagemang, inspiration, nyfikenhet och motivation skapas. Grundförutsättningar, som på många sätt avgör hur mycket vi lär och framförallt vad vi lär. Lärandet är en komplicerad process med såväl skolledare som pedagoger inblandade. Det
behöver bli lugn och ro, inte tvära kast vart fjärde år

Oförmågan att enas politiskt regering och opposition är aningens oroande. Den senaste årens evidensbaserade forskning och diverse statliga utredningar visar tydligt att framgångsrika skolor vilar i ett ledarskap med tydliga visioner och ett kontinuerligt utvecklande av verksamheten. Om vi i debatten fokuserade lite mer på lärande så skulle resultaten i den svenska skolan inte låta vänta på sig.

Så tänker jag.
I dag.

Jag har inget att ha på mig...

...under utvecklingsdagarna och tog upp ämnet med L.

- Aldrig att jag följer dig på stan. Du vet att jag hellre tar 100 spöstraff på torget än det.
- Men nu är det kris... Det måste vara helt rätt!
- Åh, aldrig! Det finns ju inga kläder i hela världen som duger till dig. Det är för kort, för u-ringat, för snävt...
- Ja men, nu är det kris på riktigt. Jag säger bara det...
- Nu igen?

:-D , :-], (:MSN:)

Ja, jag håller med!
Helt omöjligt att tyda...

Det började med en distanskurs över nätet, där ett av forumet var chat på MSN.
Sen kom IG-gruppen in i mitt liv och för dem var det här vardagen.

Det som intresserar dem utanför skolan, intresserar mig innanför skolan.
Jag blev kvar.
Försökte lära mig.
Av dem.
Försökte förstå.
Och utnyttja i lärandet.

Nu har jag ny dator.
I dag har jag installerat MSN igen.
Vips var jag inbjuden.
Till chat.
Igen och igen.

Så kul.
Men svårt.
Jag fattar språket så dåligt.
Men de bjuder in.
Jag tackar för det.
Och lär mig.
Massor.
Av dem.
:)

Vinkväll.

I går hade vi vinkväll.
Bästaste, finaste L och jag.
Som vanligt pratade vi om allt och alla.
Löste en del världsproblem.

Resonerade om det som är enkelt.
Om det som inte är det.
Jag vet inte om vi kom fram till något.
Mest troligt.
Inte.

Nåja, lättade hjärtan, tårar och gapskratt.
Blandat med lite vin.
En skön försommarkväll.
Kan vara precis vad man behöver.
Då och då.

Bedömning för att värdera eller stimulera?

Käraste L tycker att bloggen är urtrist.
- Jag borde ha sagt att det skulle vara en inredningsblogg i stället, säger hon.
- Jamen, du hatar ju inredning...
- Ja, just det!

Nåväl, nu är det min blogg och då får den handla om skolfrågor.

Jag diskuterar bedömning, mailledes, med ett arbetslag i skolchefsbekantens kommun. De som vill se matriser. De har skickat mig sin matris och jag kan återigen konstatera att många lärare arbetar med matriser och tror då att de gör en formativ bedömning. Inget kan vara mer fel än det. Den matris jag fick i dag var solklart summativ. Ett avprickningsschema, med ett annat namn.

Jag tänker att uttrycket formativ bedömning i sig är lite missvisande. Det är egentligen ett förhållningssätt till undervisning och vi kanske borde prata om formativ undervisning istället. Att forma elevens utveckling och lärande. Motsatsen är en undervisning som ser som sin huvuduppgift att föra fram ett ämnesinnehåll.

Den formativa, kvalitativa kunskapen är inte mätbar. Slutledningsförmåga eller kommunikativ förmåga går inte att mäta, men däremot att bedöma. Att bedöma kvalitativ kunskap innebär att beskriva var eleven befinner sig i sin utveckling av aktuell förmåga. Den skillnad som finns mellan att bedöma kvantitet och kvalitet är avgrundsdjup. I det ena fallet mäter man och i det andra fallet analyserar och beskriver man den utvecklingsnivå som uppnåtts.

Kvalitativ kunskap defineras i Solverkets kommentarmaterial som förmåga. En förmåga uttrycks genom handling. Det är också därför som betygskriterierna uttrycks med verb.
Använder, planerar, genomför, tillgodogör sig, sammanfattar, reflekterar, analyserar osv.

Återigen blir HUR:et i fokus. I de flesta bedömningsmatriser finns det inte ens en hur-kolumn, utan bara vad-kolumner.

Då blir det problematiskt.
Då blir det avprickningsschema.
Då blir det inte formativ bedömning.

Sommarlov, snart...

I går var sista dagen på terminen.
Kursavslutning.
Nu - sommarlov.
Skönt, efter hektiska sista veckor.
Men också den där känslan av att luften går ur en.
Någon slags tomhet.

Och nu då?
Ja, just ja...
Skolchefbekantens personalfortbildning.
Han kanske tror att jag lämnat wo.
Får kanske ta och ringa honom i dag.
Säga att jag lever.
Att jag är redo.

Men sommarlovet då?
Vilan?
Ja, ja inte nu, men snart!