Fröken Olik.

Fröken Olik, någon dag i juli. 2000.

På Mors dag.
Förtioårsedan.
Föddes hon.
Fröken Olik.

Hon förtidigtföddes.
Efter en löparrunda.
Som jag ångrat.
Oräkneliga gånger.
Sedan dess.

Hon var så liten.
Medtagen.
Kall.
Trött.

Mest minns jag.
Hur effektivt allt var.
Hur snabbt det gick.
Och hur de sprang i väg.
Med henne.

Och jag minns.
Vårt första möte.
Efter vad som kändes.
Som en evighet.

Där i vårdsalen.
Där världens minsta människor.
Kämpar för sina liv.

Där mammor och pappor.
Kämpar för att hålla modet uppe.
Och aldrig någonsin.
Blir respekten för livet.
Större.
Än där.

Bland tårarochfrustration.
Bottenlös oro.
Susande respiratorer.
Och pipande andningslarm.

Blir timmar till dagar.
Till veckor.
Till funktionella lungor.
Och en livskraft.
Som heter duga.

Vår Fröken Olik.
En LottapåBråkmakargatan.
Eller Kajsa Kavat.
Rörde om oss rejält.
Dendärdagenförtioårsedan.

Så har det fortsatt.
Och inget. Absolut inget
Pekar på.
En förändring.

Hon som lever livet.
Fullt ut i varje andetag.
I en känslomässig.
Begochdalbana.
Fyller tio.
Makalösa år.

I dag.
Ska jag inte.
Känna oro för konsekvenser.
Hennes livsstart.
Kanske gett.

Jag ska inte heller.
Känna skuld för de där.
Förskräckliga förstatimmarna.
När hon var.
Alldeles ensam.
Iskall.
Ny.
Och pytteliten.

Det ska jag inte.
Inte.
I dag.

Grannar.

Liljekonvalj från grannen. Denna dag 2010.

Vi har flyttat.
Till husirad.
Grannar bredvid.
Bakom.
Och framför.

De väggivägg.
Är fina.
Bättreänbra.

Han längst ut.
Åtandrahållet.
Är kärv.

Lite butter.
Tvär.
Korthuggen.
Med gröna.
Fingrar.

Men.
Herrar.
Idenåldern.

Verkar vara.
Min.
Specialitet.

Hansomabsolutinteskulle.
Måla om.
Var först.
Klar.

Och i dag.
Efter ett.
Samtal tidigare.
I veckan.

Stod två.
Underbart vackra
Liljekonvaljplantor.
Påminbro.

Matkrångel.

Ett riktigt matkrångelfruktfat, mitt kök. 19 maj. 2010.

Jag blir så besviken.
På allaord.
Som inte automatiskt.
Radasuppförattpräntasner.
I slutet på dessa.
Varjedagar.

Jag blir också.
Besviken.
Över matkrångel.
Och ickesömn.
Nu. Igen.

I dag.
På affären.
Var jag ändå tvungen.
Att le åt alltet.

Ingen utan matkrångel.
Köper två påsar.
Knallgröna.
Stenhårda.
Supersura.
Gröna äpplen.

Aldrig.

Glimt av en fredag.

Kallt, kallt hav. Hos mig. 14 maj. 2010.

På vårens första.
Paddeltur.
Med finaste R.
Bland bitande vindar.
Och ett och annat.
Isflak.

Kalltfridfulltochlugnt.
Med honom.
En armlängd.
Bakom.

Eller bredvid.
I lä.
Bakom någons.
Båthus.

Och där.
Någonstans mellan kaffet.
Och limpmackan.
Ställer han frågorna.

Och jag svarar.
Att jag är sliten.
Och utan ork.
Helt. Utan.

Att maten krånglar.
Att träningen med lätthet.
Skulle kunna beskrivas.
Som manisk.

Att jag är i tröttheten.
Den där som inte går beskriva.
Inte går somna från.
Eller vakna utan.

Han räcker mig handen.
Sin varma.
Kramar min iskalla.
Hårdastehårt.
Inget mer behövs.

Han säger inte.
Du måste sovaätavila.
Och för det.
Är jag evigt.
Tacksam.

Han vet.
Att jag vet det.
Det är inte det.
Som är problemet.

Problemet är.
Att jag inte kan.
Att det inte går.

Hur gärna.
Jag än.
Vill.

Kvällstid.

Nu.
Är allt annat.
Avklarat.

Alla andra.
Sover.
Jag borde.
Men har en uppsats.
Att skriva.

I dag.
Fick jag förstå.
Att fotbollscup.
Extradans.
Och orkesterrepetition.
Föll på min lott.

För plankrivning.
Och grussopning.
Var jätteviktigt.
Jätte.

Och nu.
Efter det.
Och matochdiskochtvätt.
Och kompisskjutsning
Fiolhjälp.
Glosträningochmattetrubbel.
Luggklippningochkvällsfikaochsmåprat.

Då är det dags.
Att vässa hjärnan.
Hålla ordning på resultatet.
Försöka undgå.
Att somna.

Vi får väl se.
Hur det.
Slutar.

I valet.

Det där.
Med att välja.
Är inte.
Min.
Grej.

Helt plötsligt.
Fanns fler jobb.
Än tid.

Sådant som varit.
På halvt.
Blir plötsligt.
På helt.
Överallt.

Vad ska man välja?
Det utvecklande.
Eller det.
Invecklade.

Eller det nya.
Som lockande.
Erbjuds.
Med finfina.
Ord.

Hjärtat har.
Nog redan.
Valt.

Ett mail från.
En mamma.
Och en lapp.
Från en 15-åring.
Hjälpte till.

Tror jag.