I slutet av oktober blev jag, som jag tidigare nämnt, erbjuden ett jobb av en skolchef i södra Sverige. Ett jobb som jag, av många anledningar tackade nej till.
I dag ringde han till mig igen. Han hade förstått vid vårt förra samtal att något inte stod riktigt rätt till och hört sig för lite. Nu återkom han, bara för att säga att han visste och för att kolla hur läget egentligen var. Jag blev otroligt förvånad, glad och rörd över det. Vi jobbade i samma arbetsgrupp under IUP-projektet och lärde känna varandra rätt väl. Vi har haft viss kontakt sedan dess, men inte mer än det. Under samtalet i dag var det precis som om han visste vad som var mitt egentliga dilemma.
- Att känna att man saknar sitt engagemang är tufft och frustrerande, sa han och fortsatte. Du ska inte vara orolig för att det inte kommer tillbaka till dig. Det kommer det att göra. Kanske i en annan skepnad och på ett annat vis, men det kommer. Jag lovar. Jag har sällan sett ett par så engagerade ögon som dina. Det slocknar inte, det vilar sig bara.
Jag blev så tagen av det han sa till mig. Det var så klockrent att jag inte fick fram ett ljud och jag tänker på det än... Det slocknar inte, det vilar sig bara.
Ni kan inte ana, vad jag vill att det ska vara sant!
