Berörd!

Ibland träffar man människor som verkligen berör en. Jag har träffat en sån person nu. Att bli berörd där allra längst inne händer inte så ofta. Jag är ingen som vanligtvis låter det ske, utan är rätt snabb på att sätta upp muren runt mig. Den här gången går det inte. Trots en mur tränger hans ord rakt igenom märg och ben och landar inuti mig som bomull. Det är en så speciell känsla och jag vet inte riktig hur jag ska förhålla mig till det. Det rör runt en massa och tar vansinnigt med energi, men är samtidigt ett glädjande livstecken. Att kunna bli berörd där innerst inne. Åh, vad jag hoppas att jag också berört nån på det sättet nån gång.

Bara en liten lort...

Det har varit ett mycket händelserikt år för mig. Mycket som hänt och skett på jobbet har tagit hårt på krafterna. Att vara lärare för mig har alltid varit en stark identitet. Ett yrke jag älskat och så hängivet ägnat mig åt. När konflikter på arbetet kväver all arbetslust och man till slut väljer att lämna, blir det väldigt tomt. Innehållslöst och nästan värdelöst. Jag har funderat på SÅ många alternativ till arbeten under detta år. Allt från arkivsysslor till hunddagis, men det går inte. Det är detta yrke jag brinner för, jag vill syssla med och vill utveckla. Om jag känner så, varför känns det då så tungt? Varför känner jag mig tveksam och varför försöker jag att undvika det? Jag är bränd, jag är svedd. Men ur askan i elden. Ibland måste man våga, för som Jonatan sa i "Bröderna Lejonhjärta" - Ibland måste man våga, annars är man ingen människa utan bara en liten lort!

Att skriva och skriva och skriva...

På den här utbildningen jag går, är det en hel massa självstudier. Man läser och läser och sen ska det mesta sammanfattas i någon form av rapport. Jag trodde att vi skulle jobba med barn och att det var sånt vi skulle ägna oss åt, inte rapportskrivning. Inte mig emot dock, jag gillar ju att skriva och har inga problem med det, men visst är det lite märkligt?

Ska jag vara ditt flöte?

Så sms:ade en person till mig i dag. Är inte det en otroligt fin tanke. Att kunna vara någons flöte när det är tungt. Jag blev jätteglad och jag hoppas verkligen att jag kan vara den personens flöte någon gång. Inget skulle göra mig gladare än det.

Mina nya "kollegor".

Nu har det varit sparsamt med inläggen ett tag, jag skyller på mycket plugg även om det inte är den allenarådande sanningen. Vi är några stycken från samma stad som pluggar i hop och det är rätt kul. De blir liksom ens nya kollegor. Vi är väldigt olika på många sätt och några av dem stör jag mig redan på. (Typiskt mig...) Sen finns det också de som jag trivs bättre med och som jag ser fram emot att träffa på morgonen när jag åker.

Hur vill jag bli?

I dag var första skoldagen. De pratades det väldigt mycket om spec.pedagogens identitet och förhållningssätt. Under mina år som klasslärare har jag stött på en och annan specialpedagog och ofta förundrats över deras inställning och cynism. (Inte alla, jag vet!) Jag lovar härmed dyrt och heligt att aldrig bli en av dem! Jag ska aldrig bli en av dem! Jag ska aldrig...

Vill också passa på att citera min äldsta dotter som är 9 år. Med en 9-årings klarsynthet klargjorde hon i dag för oss alla, något som en del i skolans värld kanske skulle påminna sig om lite då och då. Nämligen att: "Skolan är faktiskt till för barnen!" (Och för en och annan glad fröken förstås.)

I morgon börjar jag skolan...

I morgon börjar jag skolan. det var länge sedan jag längtade till något på det här sättet. Det känns nästan ovant. Hoppas att du också har något att längta till!

Sleep tight - all night!

Vad skönt det skulle vara att inte veta bättre!

Min yngsta dotter har börjat 1:an i höst. Hon har en fröken som tycker att skolan är en institution som icket skall förändras. Den bild hon har av skolan är SÅ föråldrad och så otrolig annorlunda jämfört med den bild jag har (= den rätta...). Jag far illa av att se hennes arbetsmetoder som känns anno stenåldern. Inte för att jag tror att barnen mår dåligt av det utan för att jag tycker att det är fel. Har vi en läroplan från -94, ska det jobbas efter den, inte efter en från -69, eller -80. Det är hennes skyldighet och barnens rättigheter. Hon tycker inte det och hon har säkert många nöjda föräldrar. Nöjda för att de känner igen sig i skolan sen de själva gick. Det är inte rimligt. Föräldrar ska inte känna igen sig sen de själva gick och det är lärarens ansvar att se till att de förstår att skolan förändras, utvecklas och på vilket sätt man arbetar. Vore jag "vanlig" förälder skulle jag inte vara nöjd om inget förändrats i en verksamhet på 25 år. Var annars i samhället händer det? Hur höja läraryrkets status? Kanske genom att alla lärare tar sitt ansvar och börjar följa de styrdokument som faktiskt finns oss givna. Ingen annan kan höja ens status, det måste varje lärare själv klara av.

Amen.

Hallå! Är ni kvar!?

Efter att ha varit utan dator i nästan två veckor känns det underbart skönt att ha den tillbaka igen! Tack än en gång R! Maken har varit bortrest via jobbet och tog sin med sig och där satt jag helt utan dator. Det är som att bli av med en kroppsdel! Tänk att det fanns en tid utan internet och mail. Knappt man tror att det är sant. I alla fall är det skönt att vara tillbaka! Kan fortfarande inte fatt HUR många det är som läser denna blogg. Det känns konstigt att veta att det finns mottagare till det jag skriver. Jag tycker jag sköter min del av vadslagningen föredömligt. Kommer jag att vinna tro?