Ny dag och ny kurs! Hittills på den här utbildningen har det handlat väldigt mycket om det vetenskapliga, det teoretiska och det bakomliggande historiska. Nu, på den här kursen, ska vi jobba med handledning. Det ska bli en del av min kommande profession och jag behöver naturligtvis träna mig, men jag känner mig kluven inför det.
Jag skulle vilja se det som världens chans att få lära och utvecklas. Helt enkelt bara ta emot det jag får mig till livs, villkorslöst. Så kommer det inte att bli. Jag är född kritisk och jag vet redan innan alla handledningsförsök, videoinspelningar och gruppsamtal, att jag själv kommer att vara min största kritiker. Då analyserar jag mig sönder och samman och har svårt att ta in vad andra tycker och säger. Det tar så obeskrivligt på krafterna att nagelfara sig själv och jag har ibland svårt att ta mig ur det. Jag fastnar i det på nåt sätt. Det är inte konstruktivt och leder mig inte framåt.
Jag tänker att jag skulle behöva titta på mig själv lite på håll och försöka att någon endaste gång tycka om det jag såg. Att tänka att hon den där piprensaren till fröken kanske är rätt ok ändå, även om alla handledningsförsök inte blir kanon första gången, även om videofilmerna är usla och gruppsamtalen katastrofala. Men hur gör man det?
Att känna att jag räcker till i min otillräcklighet, är den största utmaningen av alla.
