Förr i tiden, ni vet, när jag var en glad, entusiastisk, ivrig och engagerad fröken läste jag hemskt mycket skrifter, utredningar, förordningar etc, etc, som alla handlade om skolan. När jag gick hem, packade jag ner alla dem i en stor flyttkartong. Jag hade tänkt skicka allt på pappersåtervinningen för på hunddagis eller i kommunens arkiv behövs inga sådana kunskaper. Hur som haver, så hamnade kartongen på vinden och där har den stått - orörd.
För ett par veckor sen fick jag berättat för mig om en ministråle, som bor mer än 100 mil från mig. Hennes vän berättade om hennes skolsituation, om snart tappade sugar, om oroliga och maktlösa föräldrar. Jag led med dem, men det är svårt att hjälpa. Hennes situation har legat och gnagt i mig och jag visste att jag läst en lagtext som kanske kunnat stöttat dessa föräldrar. Så, precis innan jul, när jag var på vinden för att hämta en julgransfot, föll min blick på kartongen. Helt plötsligt fick jag en ingivelse och innan jag visste ordet av, hade jag släpat ner kartongen från vinden och spridit ut allt innehåll på köksgolvet. Jag letade och fann, men det var inte det som var det viktigaste...
En liten ministråle, som jag inte känner och som jag mest troligt aldrig kommer att träffa, fick mig att slita upp den där kartongen. Hon hjälpte mig att ta ett kliv - i rätt riktning! Hon fick mig också att fundera på hur jag bemött mina små strålar genom åren och jag hoppas att jag ALDRIG bemött något barn och dess föräldrar som hon bemöts av sin fröken. Ingen vuxen skulle ha funnit sig i att bli kränkt på det sättet av sin chef, och man får aldrig tappa bort det. Man måste hela tiden gå till sig själv. Hur skulle jag tycka att det var? Den respekten är vi skyldiga våra elever.
