...när jag väntade på min dotter som dansade, träffade jag min f d chef. Hon satte sig hos mig och vi började prata. Om ditt och datt, om nu och då. Plötsligt sa hon:
- Jag blir så nöjd och glad när jag ser och hör dig. Fattar du nu att något hunddagis aldrig var aktuellt, fast du var arg som ett bi för det... Snart är du klar och då kommer du och jobbar hos mig, det blir bättre än bra.
Vi pratade vidare om hur det var då, i samarbetet med M och med utmattningsdepressionen och hur återhämtningen varit när hon såg mig rakt i ögonen och sa:
- Jag vill att du ska veta att jag medvetet inte lät både dig och M gå utbildningen tillsammans. Jag prioriterade. Jag ville ge dig en chans att lämna och ibland tror jag inte att tvåsamheten var nyttig för dig. Jag har en känsla av att ert samarbete inte alltid var på lika villkor. Man kan inte vara den som sliter mest under hur lång tid som helst...
Här slutade jag lyssna. Ville inte höra mer. Kunde liksom inte. Kände mig förorättad, arg och nästan kränkt. Hur menade hon? Hur kunde hon säga så? Resten av kvällen hörde jag hennes ord ringa inne i huvudet. Jag kunde inte bli av med dem. De gnagde och irriterade.
I dag berättade jag om samtalet för en av mina pluggkompisar. Vi diskuterade lite om hur man blir tillsammans med andra. Om hur man kan förändras och det utan att man märker det. När man märker det kanske man inte ens gillar det man ser.
- Tyckte du om den du var tillsammans med M? frågade han.
Jag kunde inte svara. Jag var tvungen att tänka. Ordentligt.
Jag känner mig lite omskakad. Jag vill inte se på vårt samarbete som min f d chef beskrev det, men om det inte ligger nåt i det hon sa varför skakar jag inte bara av mig det. Om jag inte direkt kan svara på en relativt enkel fråga om vad jag tyckte om mig själv i samarbetet, vad säger det då? Jag vet fortfarande inte, men jag tänker på det.
Riktigt ordentligt.
