Förklaringar.

Vissa saker går liksom inte.
Att förklara enkelt.
För femtonåriga flickor.
I dag har jag.
Försöktförklara.

För en tös.
Att vi måste konfrontera.
Hennes pappa.
Berätta att natur.
Är den linje hon minstavalltihelavärlden.
Vill gå.
Fast han vill det.

Och för en annan.
Omvadsomhänder.
När man bara äter.
Gröna äpplen.
Att det finns ögon som iakttar och ser.
Som vet vad det betyder.
Som varit där.
Själv.

För dagen sista tös.
Handlade förklaringen om.
Att man faktiskt får säga.
Attmanhatarsinmamma.
För att hon är obotligt sjuk.
Och inte kommer.
Finnas kvar så länge.
Att det finns.
Stödhjälpochrådattfå.
När man är femton år och.
Jätterädd. Jätteledsen. Jättearg. Jättefrustrerad.

Mängder av tårar.
Kantade denna dag.
De var av blandat slag.
Rädda, ledsna, arga, ilskna, tacksamma, trötta, lättade.
Deras och mina.

Inga enkla förklaringar.
Var det.
Kanske har Einstein rätt.

Men vissa saker.
Är inte enkla.
Att förklara.

För de är.
Nästan omöjliga.
Att förstå.

Inte representativ.

Den här sommarsoliga.
Brunabensbilden.
Kan knappast representera.
Dagensväder.

Den får kilas in.
Här.
I novembermånaden.
För att påminna.
Och lysa upp.

Kursuppgifter i massor.
Tröttar innan ens påbörjat.
Frustration över envist.
Utdragen.
Frånvaro av ord.
Hjälper till.

I dag har Nils.
Fattats mig.
I tio månader.

Allt eftersom tiden går.
Blir det enklare.
Att glädjas över.
Detsomvarit.
Och inte drunkna.
I sorgen över.
Detsominteär.

Tänk.
Alla bekymmerslösa.
Somriga.
Bradagar.
Vi delat.

De kan man njuta av.
På insidan.
I den mörkaste.
Av månader.

Tre.

Tre.
Var dagens siffra.
III.
Var forskningsfältets nummer.
Tre.
Studenter var vi.
Tre.
Var också de herrar, jag delat dagen med.

Den förste.
Var en kvantitativ herre.
Som försökte förklara.
Inge hopp.
Bland univariata, bivariata och multivariata.
Variablar.
Det gick sådär.

Den andre.
Var Herr Fd.
Fortfarande så verkligtmärkligt.
Vi går som katten.
Runt het gröt.
Närmar oss med myrsteg.
Hurdetblevsomdetblev.

Den tredje.
Var finastekollegan.
Han som leder laget.
Och gör det så bra.
Kaffe och förundrat finprat.
Avslutade dagen.

Jo.
Tre var dagens siffra.
En tillfällighet.
Eller som det visst heter.

Ad hoc.

Felsökning.

Funderar på några av mina kollegor.
De ser som sin uppgift.
Att till varje pris.
Åtgärda elevers brister.

För att då ha en uppgift.
Måste de först hitta felen.
För att åtgärda dem.
Och de letar noga.

De utgår från det som inte är.
Allt någon inte kan.
Eller gör.
Petar i det.
Idogt och helatiden.

I DN Jobb 12/11 2009.
Skriver Cecilia Norrby.
Om de framgångar som följer.
Om man slutar leta fel.
Och fokusera på det som är rätt.

Det är väl en enkel pedagogisk tanke.
Att omsluta elever med deras möjligheter.
Visa att vi ser det rätta.
Det braiga.
I utveckling.

I morgon.
Tar vi sats.
Han bästabästakollegan.
Som är finastefin.
Och jag.

Då ska vi diskutera.
Detta.
Och oförberedda prov.
Med herrarna i laget.

Tro mig.
Det blir en väldigt.
Intressant.
Eftermiddag!

Grått.

Grågråaregråast.
Ute.
Ljuset tangerar
o.ooo3 lux.
I bästa fall.

Det är mycketochmassor.
På alla håll.
Det toppas.
Med sjuka barn.
Och nyhusköp.

Skolan.
Och de som gör.
Mina dagar där.
Så fina.

Har specialarbetat.
På åk 9-nivå.
En fantastisk nivå.

De har jobbatochslitit.
Och presterat.
Långt över.
Vad någon förväntat.

I morse.
Hade allavivuxna.
Fullt upp med tårtbak.

Dagen avslutades.
Med inlämning.
Tårtkalas.

Stolta elever.
Och jätte.
Jättestolta.
Lärare.

De gjorde den gråaste dagen.
Rätt ljus.
Ändå!