Vissa har ett nästan omänskligt behov av kontroll, struktur och planering. Jag tillhör absolut den skaran och blir snabbt oriven när sådant saknas. I min värld styr hjärna, logik och förnuft.
Min mamma däremot! Hon tycker att jag borde stanna upp i bland och lyssna till min magkänsla... Hon hävdar att det är den som får oss att leva livet. Som får oss att följa våra instinkter och välja vad som är rätt här och nu, inte i morgon eller nästa år.
- Släpp kontrollen och låt dig svepas med, magkänslan ljuger aldrig, säger hon.
Släppa kontrollen det gör jag inte frivilligt och svepas med, låter för mig fullkomligt livsfarligt.
Innerst inne funderar jag ändå en del på det här. Jag undrar om jag missar något och i så fall vad och hur mycket, genom att i det här fallet inte lyssna på min mor (och min magkänsla). Måste man verkligen alltid sträva efter koll? Vad skulle det göra med mig om jag lyssnade på den där magkänslan ibland? Vart skulle den föra mig och på vilket sätt? Tanken känns obekväm, men ligger ändå envist kvar i mitt medvetande och guppar som en kork. Att släppa taget om så bara en liten smula och känna med hjärtat och magen... Skulle det gå? Och kanske framför allt, skulle jag våga?
