Kunskapens träd?

- De måste faktiskt kunna en del också! Färdigheter och kunskapsmål är bara nymodigheter.

Sa en arg röst i går bland mina mail.

Javisst, måste de det. Jag tycker inte på något sätt motsatsen.
De, är alltså eleverna och mailet handlade om att jag propagerade på att färdigheter är viktigare än faktakunskaper.

Jag lånar Sven-Eric Liedmans beskrivning av kunskapen som ett träd.
Där rötterna långt ner i jorden, är basfärdigheter som läsa, skriva och räkna.
Sen är lövverket de kunskaper som förändras.
Från dag till dag, från år till år.
För att kunna utveckla ett vackert lövverk måste trädet ha djupa rötter fast förankrade, det måste leva i en bra miljö, det måste få näring.
Precis som barnen.
I lärandet.

Men.
Jag vill ändå hävda att färdigheterna måste framhävas.
Vi måste bli mer fokuserade på HUR eleverna tillägnar sig kunskap och hur de behärskar färdigheterna. Jag tycker att vi i allt för stor utsträckning fortfarande fokuserar på VAD eleverna ska lära sig. Har vi färdigheterna för ögonen när vi planerar kan vi välja bort mycket stoff. Dessutom måste vi komma i håg att samma färdigheter går igen i flera ämnen. Perfekt ingång för ämnesövergripande samarbete.

Och nymodigheter.
Nej.
Inte det.
1994.
Är 14 år sedan.

Boken Sven-Eric Liedman har skrivit heter "Ett oändligt äventyr".
Läs den i sommar, vettja!

Avklarat.

I dag har jag ordnat med sånt där som legat och skavt.
Som varit gruvsamt.
Ett mail jag bara var tvungen att skicka.
För min sinnesfrids skull.
Som blev bra bemött.

Samtalet jag pratat om.
Det med vännen.
Det gick också rätt ok.
Jo.
Det gjorde det.

Funderade lite på det här med skoldebatt i dag på hundpromenaden.

Ibland tänker jag att debatterna blir lite skeva och vi glömmer anledningen för våra viljor och vårt tyckande. I all debatt vi ägnar oss åt, måste barnets rättigheter lysa igenom.
Det handlar om barns liv, vardagar, förutsättningar och framtid.

Då det gäller skolfrågor är det barnets rättigheter att få en utbildning som ska värnas och utvecklas.
Jag vill hålla fast vid det perspektivet.
Det betyder att vi lärare har ett ansvar.
En skyldighet att vara väl insatta i hur barn tänker, funderar och utvecklar kunskap både socialt och kognitivt.

Det är skolvärden.
Viktiga i skolvärlden.

Ja, så tänker jag i dag.

Är du sugen att läsa om den nya s k Lärarutredningen och om behörighet att sätta betyg kan du klicka här.

Bakåt eller framåt?

Pratade med en vän i dag.
Hennes son hade haft utvecklingssamtal.
Det hade mest handlat om förra året och året före det.
När livet i skolan inte var så enkelt för gossen i fråga.

Alltför ofta tittar vi tillbaka på barns utveckling.
Jag tänker på Vygotskijs teorier och lånar hans ord; "bättre att se framtid i barns utveckling."

Då utvecklingssamtalen ska ta avstamp i det som är nu och ge en bild över det som kan förväntas och det som är möjligt hos just denna elev tycker jag att perspektivet framtid är ett mer konstruktivt och hoppfullt perspektiv.

Många elever får dras med sin historia och inte sina möjligheter.
Det är viktigt att veta om det som har varit, men det kan inte alltid följa med eleven in i framtiden.
Det gäller alla barn.
Det gäller för övrigt de flesta.

Och nej!
Jag har inte.
Pratat.
Med vännen.
Än!

Energidränage.

Ibland undrar jag om min sjukgymnast också är min psykolog...
I fredags diskuterade vi att hushålla med energi.
Som överlevnadsstrategi.
Han föreslog att jag skulle lista 5 saker som tog mest energi och de som gav mest just nu.
Jag gjorde det, mest för att se hur det såg ut.

Här är listan:

Det som tar:
- Samtal jag måste ha med en vän under veckan. Jag misstänker att det kommer bli tungt för oss båda, men jag har dragit på det länge nog nu.
- Skolan. Portfolion och rapporten som jag är så less på. Missnöjd över delar, men ingen energi att göra bättre.
- Min prestationsångest.
- Yngsta medlemmen i familjen som driver mig till vansinne och som jag inte klarar av att vara den mamma jag vill för.
- K-dagarna. Ren och skär ångest, vissa dagar. Hur tänkte jag?


Det som ger:
- Solen som värmer, som ger löften om sommar och lata dagar.
- Goda vänner.
- Inlinesåkning/löpning
- Fina vitsord från f d chef, till ett projekt jag sökte, men inte fick.
- Ett mail från Myndigheten, med undran om att ingå i ett annat projekt.

Så i dag gladde R med ett sms:

"Ska vi strunta i Mors-dag och göra premiärturen?
Jag bjuder på den första mjukglassen..."

Självklart gjorde vi det!
Skön inlinestur med bästaste R.

Satt som en smäck!

Torsdagstankar.

Tankarna river och sliter inte lika mycket nu.
Fortfarande råder den där tröttheten.
Den som skrynklar mig.
Av tårar.
Finns obegränsat.
Men inte i dag.


I dag gladdes jag åt en artikel i Sydsvenskan skriven av två forskare vid Lunds universitet.
Den satte fingret på vad som egentligen är kärnan i lärarprofessionen, om ni frågar mig.
Förmågan att förmedla.
Är A och O.
Ämneskunskaper i all ära, men utan god pedagogisk retorik står vi oss slätt.

Det är roligt att läsa när någon formulerar mina tankar med precision.
Kanske finns det hopp om en bra skoldebatt.

Jag tycker verkligen att du ska läsa artikeln. Den finns här!

Trötthet, tankar och tårar.

I dag finns nästan inga ord.

Bara en trötthet.
En sån där som går inifrån och ut.
Som gör en tom.
Skrynklig.

Det finns också oändligt med tårar.
Som vägrar sluta rinna.
Fast jag inte orkar torka mer.

Så alla tankar.
På vad som ska hända med isar som smält.
På såpbubbeldrömmar.
På det längsta av strån.

Drömmen om att kontrollera kunskap!

Häromdagen fick jag en artikel i min mailbox som handlade om årets pedaggogikkonferens, anordnad av AERA. (American Educational Research Association) I år var platsen för konferensen New York och 17 000 pedagogikforskare från hela världen samlades för att utbyta erfarenheter.

En av de frågor som behandlades var den om prov, test och standards. Det vill säga mätandet av elevprestationer och fasta kunskapskriterier i skolan. Framför allt diskuterades antagandet om att tester och kunskapsmätning är den bästa grunden för att motivera eleverna till att göra mer och bättre i sitt arbete i skolan. En av deltagarna vid konferensen, en forskare och tillika kouppfödare från Milwaukee uttryckte det så här:
- Inte blir mina kor större och tyngre bara för att jag väger dem varje dag!

En av de slutsatser som drogs var att synen på kunskap som mätbar och jämförbar mellan individer, grupper, kulturer och länder inte längre håller. Snarare är det ett helt nytt sätt att förstå den digitala, googliserade och globala kunskapskomplexiteten som måste tas fram och göras rättvisa. Den diskussionen förs redan ute i världen och borde kanske även föras här. Särskilt som riktlinjerna nu är att Sverige går åt ett håll och övriga världen åt ett annat.

Drömmen om att kontrollera kunskap, att behålla kontrollen över den och över hur elever utvecklar kunskap kanske måste stanna vid en dröm, även här.

En snabb visit...

... i skolverkligheten blev det i dag.

IG-gruppen.
Dessa fem tänkare.
Som blev "mina".
Förra året.

Som lärde mig massor.
Om bemötande.
Frustration.
Ilska.
Oro.
Glädje.

Smög in till dem i dag.
Slog mig ner.
Följande resonemang utspelade sig, mellan R och mig.

- Du M! Har du kollat in 9A?
- Jo, det har jag sett, har du?
- Mmm, inte konstigt att det gick bra för den klassen.
- Hur då? Vad menar du?
- Jamen, va fan, dom fick ju riktiga pedagoger till klassen.
- Men... Vad har ni då?
- Men kom igen, på den här skolan jobbar väl inga pedagoger, vi har bara vanliga lärare här!

Ridå!

Kompetensutveckling.

Vi har alla varit på kompetensutveckling som inspirerat oss.
När vi går hem ska vi förändra världen.
Eller i alla fall svenskundervisningen på den egna skolan.

Efter en inspirerande kurs är man euforisk som en väckelsepredikant.
Man vill dela med sig och frälsa.
Man vill utveckla och utvecklas.

Effekten av kompetensutveckling blir ofta en kort himlafärd.
Den snabba återkomsten till jorden och verkligheten är grym och man får vara tacksam om i alla fall några smulor hamnar i undervisningen.

Snart är det dags för kompetensutveckling i skolchefsbekantens kommun.
PP-presentationen testades i går på några "utanförskolanmänniskor".
Det gick rätt bra.

Men det är inte utan att jag undrar.
Hur många av de som deltar.
Som kommer att vara euforiska.
Över bedömningsmatriser.

3 dagar innan sommarlovet.

Fröknar gillar blommor...

Hade ett ärende på skolan i dag.
När jag sneddade över skolgården för att gå till bilen hörde jag någon ropa.

-M! Vänta, vänta på oss!

Två fd ministrålar kom rusande.

-Här, dom är till dig. Vi har plockat dom nu. Vi såg din bil, sa den ene.

I den framsträckta handen "hängde" en liten bukett solgula tussilago. Plockade sådär som bara barn plockar blommor. Knappt något skaft, lite klämda och nästan redan vissna. Helt omöjliga att sätta i någon vas.

- Men åh, tack vilka fina blommor! Vad glad jag blir svarade jag.

- Vi tänkte väl det! svarade den andre belåtet. Fröknar brukar gilla blommor!

Nu flyter de gula blommorna omkring i den minsta kopp som huset kunde frambringa. Varje gång jag passerar dem, ler jag stort. Inte minst i hjärtat.

Små blommor.
Plockade av små smutsiga händer.
Till mig.

Klart att fröknar gillar blommor då!

Skolensamhet.

I dag har jag varit på gamla skolan och gjort en intervju med fd kollegan S.
Det var med blandade känslor. S har kommit att betyda mycket för mig sedan den dagen jag gick hem. Så det var trevligt att träffa honom ur den aspekten.
Samtidigt såg jag att han var sliten.

Han kände sig ensam.
Ingen att skolutveckla sig med.
Ingen att tänka tillsammans med och dela tankar kring arbetssätt, IUP och annat.
Inget tär så mycket som det.
Inget förlamar och passiviserar så mycket som att känna så.
Skolensamhet.

- Säg att du kommer tillbaka sen! sa han. Till skolan och till mig. Så jag kan få någon att klokna med igen.

Men inte ens för S, kan jag tänka mig det.

Aldrig.
Någonsin.

Men tänk ändå!

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.

T ex när man har ett mail i sin mailbox från två utvecklingspedagoger.
Som hört av skolchefsbekanten att vi ska ha utbildning med hans personal.
Om formativ bedömning.
Precis det de behöver till sina rektorer i sin intilliggande kommun.
En förfrågan.
Om vi...

Och detta sker samma dag som man fått IG på samtliga bedömningspunkter av sin läkare.
Ingen otydlig bedömning.
Tvärtom.
Jättetydlig.
Jätte.
Jätte.

Så jag slår bort tankarna på att det kanske inte skulle bli så mycket mer jobb.
Bestämmer mig för att det inte är rimligt.
Att jag har mer än nog.

Duktig flicka!

Trött i tanken.

Alla dessa tankar, som bara hoppar och far.
Ungefär som lotto-kulorna i den där apparaten.
Tankar som inte hittar sin plats.
Som inte slår sig till ro.
Som inte vilar.
Är oerhört tröttsamt.
Stressande.
Ledsnande.

Jag försöker sortera dem.
Det är som ett plocke-pinn.
Rör jag i fel tanke, kanske allt rasar.
Det vore inte så bra.

En del går inte att sortera.
De bor innerst inne.
De är de som inte kan vila.

Som tröttar.
Stressar.
Ledsnar.

Öppet sinne?

Jag försöker ha ett öppet sinne inför de frågor som ställs angående dagarna i juni.
Ibland lyckas jag.
Ibland går det sämre.

Jag brottas med viss bristsyn.
Ser folks brister.
Mer sällan nu.
Men dock.

En fråga i mailboxen i dag:
- Har du inget bra dokument du kan visa oss, så vi slipper utforma ett själva?
Vad svarar man på det?
Att man hoppats att ingen skulle ställa den frågan?
Att man hoppats att det skulle vara annorlunda i den här personalgruppen?
Att man tänkt att de pedagogiska diskussionerna skulle göra sitt?

Dokumenten, som är de otryggas livboj.
Som de klamrar sig fast vid.
Som blir det viktiga.
Istället för att släppa allt det.
Öppna upp för det nya tänket.
Och till slut inse.
Att hur blanketten jag dokumenterar på ser ut.
Är helt oviktig.

Är det ok om jag svarar det?
Skulle inte.
Tro.
Det.