Så var jag där igen. I oordningen. Den som stör i mitt inre och ger upphov till virriga tankar. Det sliter, nöter och tröttar. Ena stunden glad och i nästa stund förtvivlad. Nu, mest över det någon sagt, som landade fel. Allt jag själv borde ha sagt, fastnade. Som en hård brödbit i halsen.
Det är oordning på mina bokstäver också. I en enda hög ligger de och skräpar. De trotsar mig. Ibland blir jag trött även på bokstäverna, orden och meningarna. Varför krånglar de med mig? Jag funderar på bloggen och i dag har jag diskuterat vadslagningen med L. Hon är skoningslös och skulle jag vika mig nu, lär jag få höra det resten av livet.
- Visst ser du att du skriver om helt andra saker nu? säger hon förhoppningsfullt. Du är inte lika arg, tonen är en annan. Du kan inte sluta nu!
Jag är ingen som viker mig. Hon vet det. Hon blir livrädd när hon hör att jag vissa stunder överväger det, men det blir inte i dag...
Att L och jag skulle vara vänner livet ut, visste vi nog direkt. Hur vet man det? En känsla bara. Vissa perioder i livet går stigarna tätt, tätt intill och sen finns det tillfällen när de av olika anledningar grenar sig ett tag, för att sedan åter finnas nära, nära. Det har aldrig spelat någon roll att vi svängt av åt varsitt håll ibland, för stigen leder oss alltid tryggt tillbaka till varandra igen. Så självklart. Jag funderar på två andra stigar som nu löper bredvid varandra, kommer de att korsas eller vika av för att aldrig mer mötas? Eller kommer de också att finna mark att fortsätta löpa parallellt? Det får tiden utvisa.
