...är också en kunskap. Det är något att utgå i från, men jag kan inte hjälpa dig om du inte kommer på mina lektioner!
Orden är mina, uttalade i vredesmod på ett café i våras. Föremålet för denna harang var R. R var en av de 3 9:or som gick hos mig i "IG-gruppen", i ett sista förtvivlat försök att rädda sina betyg. R:s frånvaromängd var skrämmande och hans attityd likaså. Till slut stod han, hans attityd och hans skolk mig upp i halsen och som sista utväg, tvingade jag honom att följa mig och fika. Allt för att i en annan miljö försöka nå fram.
- Du är riktigt råförbannad eller hur? frågade han och fortsatte. -Dina ögon är alldeles svarta ju!
Så fick jag förklara för R hur jag kände. Över min ilska, frustration och besvikelse. Att jag ville hjälpa, stötta och peppa bara han lät mig, att jag trodde att han kunde, att han hade förmågan och att han var tvungen att sluta gömma sig bakom att han fattade noll, att det inte var någon ursäkt.
Så plötsligt, släppte han sin attityd för en kort stund och berättade om sig. Om rädslan att inte kunna, om känslan att aldrig lyckas, att aldrig duga, varken för sig själv eller andra. Jag kunde bara tyst lyssna och försöka förstå. Där och då tror jag ändå att han gjorde ett val. Kanske för min skull, men jag hoppas och tror att han valde det för sin.
Terminen var verkligen ingen dans på rosor. Den glimt av den andra R som jag fått på cafeét lyste vackert med sin frånvaro, men jag hade i alla fall skymtat den. Jag var som en igel på honom. Han blev hämtad till lektionerna från alla möjliga och omöjliga ställen och han tyckte att jag var den jobbigaste och pestigaste av alla hans lärare. Jag hann bli kallad det mesta. Vi slet som djur båda två, på olika sätt, för att fixa hans G.
G:et blev till slut belöningen för allt hårt arbete han faktiskt la ner. Min belöning fick jag samma dag som omdömet blev känt för R. Jag hade SO-lektion i en annan 9:a, när klassrumsdörren plötsligt slets upp. Där stod R och viftade med omdömeskuvertet.
- Du M! hojtade han. Tack! Tack så in i helvete!
Sällan har ord gått så rakt in i hjärtat som då. Jag vet vad det krävdes av honom för att säga dem till mig. Ibland undrar jag om det inte är R:s förtjänst att jag började på den här utbildningen. Tanken på att få finnas till för såna som R. Och vem vet, kanske finns det fler svordommar att höra och fler smeknamn att få...
