fredag 15 juli 2011

Här igen.


Så vist.
Ordnat.
Att härigen.
Känns gammaltochvant.

Stora fröken.
Rör sig friare.
Än någonsin gång.

Och kanske.
Är det först.
Den här sommaren.
Hon gör mitt öliv.
Till sitt.

Hon cykelfärdas.
Med bara ben.
Långt och snabbt.
Hennes blonda hår.
Stå rakt ut.
I vinden.

Hör henne skratta.
Ser henne ta in.
Sommaren.
Kanske på riktigt.
För första.
Gången.

fredag 1 juli 2011

Lycka.


Resonerade.
Med en finvän.
Häromdagen.
Om att längtaut.
Bort.

Och om lycka.
Om huruvida.
Lyckan finns.

Eller om den är.
Som skatten.
Vid rengbågens slut.

Den där.
Som alla känner till.
Har hört talas om.
Men som alla också vet.
Inte finns.
På riktigt.

Kanske en känsla.
Ett tillstånd.
Något vi hoppas på.
Möjligen naivt.
Obeskrivbart.

Jag vet inte.
Inte heller vet jag.
Om det är lyckan.
Som är målet.
Härochnu.

Men jag vet.
Att under,
Evighetslånga.
Droppminutrar.

När påse.
Efter påse.
Med genomskinligt.
Droppade in.

Lovade jag.
Mig själv.
Att lyssna.
Och att på något vis.
Försöka hitta.
Livet i mig.
Igen.

Bara jag fick.
Chansen.
Ytterligare.
En gång.

Och det.
Fick.
Jag.

lördag 25 juni 2011

Tålamod.

Brunt.
Ska bli vitt.
Vitt.

Varv på varv.
Igen.
Igen.

Tålamod.
Är en dygd.
I de flesta.
Projekt.

I mitt vardagliga.
Jobbarliv.
Får man sällan.
Göra klart.

Det är inte.
Riktigt den typen.
Av projekt.

Det här däremot.
Blir förhoppningsvis klart.
Till slut.
En trevlig.
Känsla.

söndag 19 juni 2011

Rätt kurs.

Kursuppgift, tema luft. Juni 2011.

Fotokursen.
Tar sommarvila.
Den har varit.
Fantastisk.

Så där.
Att man längtat dit.
Grubblarochfunderar.
När man går hem.

Vill. Ordnar tillfällen.
Att få träna. Testa.
Göra fel. Göra om.
Och igen.

När jag tittar på oss.
Deltagare.
Är det inte gruppen.
Som gör det.

Vi är så olika.
En grupp människor.
Möjligen.
Kan bli.

Det är inte heller.
Vårt gemensamma.
Intresse.
För foto.

Det är våra kursledare.
Unga och kanske inte alltid.
Superpedagogiska.

Men entusiastiska.
Engagerade.
Glada.

Jag tänker på de.
Som nu vilar.
I sommaren.

De borde också.
I större utsträckning.
Få möta entusiam,
Engagemang. Glädje.
När de är i lärandet.

Där har många lärare.
En hel del.
Att lära av två.
Unga. Entusiastiska.
Kursledartjejer.

onsdag 15 juni 2011

Sommarlov.

Så blev det.
Sommarlov.
För allafina.

Jag drabbas.
Varje år.
Av den stora tomheten.
En sorts saknad.
En ochnudåkänsla.

Den räcker.
Ett par dagar.
Sedan.
Kan jag börja längta.
Efter snartstart.

Efter att vara.
Mitt i.
Bland dem.
Kring dem.
Alla.

söndag 29 maj 2011

Tillhöriga.


Kanske är det årstiden.
Justnulivet.
Fotokursen.

Eller en blandning.
Av allt det.
Som gör att.
Tiden inte riktigt räcker.

Jag är inte död.
Inte alls. Faktiskt.
Utan ganska.
Tvärtom.

Lagledaren och jag.
Konstaterade.
Att vi snart.
Vårdat de finaste.
Gemensamt ett helt år.

Det blir fint.
Att släppa dem.
På sommarledigt.
Och fint.
Att se dem sen.
Igen.
De våra.

Även på andra håll.
Förändras livet.
Igen.

Någon jag inte känt.
Alls länge.
Har kommit att bli.
Viktigperson.
I det alldeles egna.
Livet.

Jag skräms.
Och fascineras.
Hur band skapas.
Hur tillit växer.
Närhet blir självklar.

Som den enklaste sak.
I världen.
Att mötas.
Och bli.

onsdag 4 maj 2011

The force.

Jag har.
En liten vän.
Som är den finaste.

Han är mellangosse.
Hos T och N.
Och litelite.
Min.

Han kommer ofta.
Cyklandes.
Svettigochsnorig.
Och ofta.
Som Darth Vader.

Vi pysslar.
Jobbar i trädgården.
Spelar Yatzy.

Drar ut tänder.
Syr korsstygn.
Bakar.

Han älskar Star Wars.
Och allt jag kan.
I det ämnet.
Har gossen A.
Lärt mig.

I dag.
Är det internationella.
Star Warsdagen.
Jag vet.
Att A.
Har kostymen på.

Det här är så likt A.
Att det är lite läskigt.
Titta och le.

May the force be with you!

tisdag 26 april 2011

Värme.

Nu har solen.
Värmt ansiktet.
Kroppen.
Själen.
I flera dagar.

Permafrosten.
På insidan.
Har kanske.
Tinats upp en smula.

Tröjorna är färre.
Stegen känns lättare.
Och lite mindre.
Hasande.

Du sjunger så ofta och ser så glad ut.
Sa en juvel till mig i dag.
Och jo.
Banne mig.
Jag tror det stämmer.

söndag 17 april 2011

Nyss.


När jag fyllde då.
Tog jag.
Det här kortet.

Det var nyss.
Jättenyss.
Det var i alla fall.
Intetioårsedan.
Det vet jag.

Alldeles.
Säkert.

onsdag 30 mars 2011

Lägligt.

Hoppomlivblomma. Nästsistadagenimars. 2011.

Så går vi.
Från ett läge.
Till ett annat.

Det sägs.
Att det är färdigt.
Klart.
Över.

Borde jubla.
Göra hoppsasteg.
Le från öratillöra.

Men märkligt nog.
Känns det mest.
Tomt. Tröttigt.

Nu väntar.
En massa.
Tatagi.

Och i dag.
På objektivpromenad.
Tänkte jag.

Att våren.
Kommer osannolikt.
Lägligt.

I år.

torsdag 24 mars 2011

Tigerhjärta.


För mångaårsedan.
Ramlade han.
In i livet.
Som kallades mitt.

Han var.
Åtta veckor gammal.
Stor som en hamster.
Och helt.
Bedårande.

Föga anade jag då.
Vad livet.
Med en.
Tiokiloenvisterrier.
Skulle innebära.

Han var.
Den tjurskalligaste.
Busigaste.
Nyfiknaste.
Klokasteochlydigaste.
Av dem alla.

Han älskade.
Att träna. Tävla.
Upptäcka. Delta.
Testa. Spana.
Jaga. Springa. Slåss.
Livet.
Heltenkelt.

Den bäste.
Promenadkompisen.
Den tåligaste.
Dockvagnsåkaren.
Den roligaste.
Träningsvännen.
Den optimale.
Tävlingshunden.

Smeknamnen.
Genom åren.
Har varit många.

De sista åren.
Har han dock.
Oftare kallats Snigel.
Än Tigerhjärta.

Och trots.
Att han varit.
Den friskasteavfriska.
Mest behandlatssyttsochplåstratsom.
För blessyrer.
Uppkomna under.
Allehanda upptåg.
Oftast alldeles galet.
Olovliga.
Tar åldern till slut.
Ut sin rätt.

I dag.
Var det dags.
Att klappaochkrama.
För sista gången.
Att säga ett sorgsligt hej då.

Till den modigaste.
Galnaste.
Snällaste.
Lilla terriergalningen.
Av dem alla.

Sov gott.
Finaste.

Tigerhjärta.

söndag 20 mars 2011

Kvällslugn.


Ibland.
Stillar sig livet.
En stund.

Med utenjut.
Kvällslugn.
Bland debästavännerna.

Trötta ben vilar.
Efter enmiljonochtusensteg.
På behandlingsvandring.
Som är alldelessnartavklarad.

Trött hjärta vilar.
Slår oförtrutet på.
Men lite i otakt.
Just nu.

Trött själ vilar.
Hoppas på vår.
Värme.
Återhämtning.

Ny kraft.
Nytt liv.
Annat.

Liv.

söndag 6 mars 2011

Fira.

Stora in action. Alldeles nyss. 2011.

I dag firar vi stora.
förstatonårsdagen.
Med ny bräda.
Och en massaåktid.
Samvarotid.
Bratid.

Justnulivet.
Har tagit paus.
Vi vilar.
Från allt.
Det känns skönt.

Försöker leva med.
Att kroppen bara.
Orkar tvååkibacke.
Inte mer.

Jag konstaterar.
Återigen.
Att jag har de bästa.
Vännerna.

Som fixarochdonar.
Bara vill.
Såhimlaväl.

Och så.
Konstaterar jag.
Att en ny bekantskap.
Har kommit att bli.
Riktigtviktig.
Finfin vän.
Utan att jag egentligen.
Förstått det.

Så.
För framtids segrar.
Laddar vi nu.
Alla batterier.



tisdag 22 februari 2011

Reservkraft.

I dag.
Har hälften.
Passerats.

Behandlingsschemat.
Liknar.
Fortfarande.
En virkbeskrivning.
Med alla.
Upprepningar.
Men ändå.

Jag förundras.
Över att det går.
Att en kropp kan orka.
Och en själ.

Och jag förundras.
Över definanära.
Som gärnager.
Reservkraft.
När egen.
Tryter.

Vilka fantasktiska.
Människor.
Jag känner.




fredag 11 februari 2011

Justnulivet.

Lever fortfarande.
Mitt i.

Inte i början.
Inte i slutet.
Men mitt i.

Det är oändligt kvar.
Vissa dagar mer.
Andra mindre.

Orken är sådär.
Själen är trött.
Kroppen ganska slut.

Men hoppet.
Jo. Det frodas.
Med hjälp av alla fina.
Som vaktar mig.
Hejar. Peppar.
Återkommer.

Jag är så glad.
Att de inte ger upp mig.
Att de väntar.
För snart.
Är jag.
Tillbaka.

söndag 30 januari 2011

Mitt i.

Sakernas tillstånd.
Har varit.
Besynnerliga.

Det finns en mening.
I att inte veta.
Vad som väntar.

Mitt upp i.
Finns sällan.
Någon återvändo.

Och på något sätt.
Går det.
Överlever man.

Och dagar.
Blir.
Till veckor.

Hade jag vetat.
Innan.
Hade jag aldrig.
Aldrig.
Aldrig.

Nej.
Inte. Det.

fredag 14 januari 2011

Flöten.

Då.
I de svarta hålets tidevarv.
Var en av de.
Svårasteochtuffaste.
Lärdommarna.

Att de jag räknade med.
Skulle finnas där.
Inte fanns.
Mittialltdetsvarta.

Samtidigt fick jag också.
Fina överraskningar.
I form av nya flöten.
Som jag inte räknat med.

Efter det.
Gallrade jag hårt.
Bland vilka som räknas till nära.

I dag vet få.
Och nogautvalda.
Mycket för att slippa bli besviken.

Nu när orken tryter.
När jag själv flötar andra så dåligt.
Är trött. Uppgiven.
Ynklig. Sliten.
Rätt oduglig.

Är jag så.
Obeskrivligt glad.
Hjärtinnerligt tacksam.

För de fina.
Som finns där.
Oavsett.
Min status.

De som flötar.
Hejar. Peppar.
Allt vad de orkar.
Fast gensvaret.
Tillfälligt kanske uteblir.

Hur skulle det gå.
Utan dom?

tisdag 11 januari 2011

Grått.


Långväga läkare.
Har dragit upp riktlinjer.
För ytterligare ett försök.

Att med medicin.
Under sexveckor.
Få bort.
Det grå.

All kraftochork.
Jag lyckats samla.
Bara rann bort.

Jag konstaterar.
Att fruktansvärd huvudvärk.
Och dubbelseende.
Är nya tillskott.
På biverksfronten.

Vissa stunder.
Ångrar jag.
Attjagsaja.

Jag hade velat säga.
Jag orkar inte mer.
Låt den vara.
Jag struntar i den.
Men beslutet.
Var någon annans.

Att bo i någon annans kropp.
Gå på halvfart.
Inte orka.
Inte vilja eller kunna.
Har slitit mer.
Än jag vill erkänna.

Jag insåg det i går.
När jag inte orkat svara.
På ett endaste sms.
Inte skickat några heller.
Fast jag tänktevilleborde.

Och dessutom.
Duschade.
Med lampan.
Släckt.

måndag 3 januari 2011

Vemod.

Så har ytterligare.
Ett år.
Passerat.
Utan Nils.

Hjärtat slår sina slag.
Dagar kommer och går.
Oavsett.
Det är lite märkligt.

Ringde Karin i 0485.
Hon lät trött.
Jätte.

När vi pratar.
Får jag alltid en känsla.
Av vemod.
En klump i magen.

Så där som när man ser små glasspinnekors i skogen.
Med texten: -Du var den bästa hamstern.
Skrivet av vad man förstår, ett väldigt ledset barn.

Som när man ser mammor eller pappor.
Som går jättefort och håller ett litet barn i överarmen.
Och efter springer barnet i obekväm overall och ropar: - Vänta, du går för fort.

Eller som när man handlar på Ica.
Och ser en liten tant som handlar enportionsförpackningar.
Och med darrig hand betalar på öret.

Det är liksom.
Det sorgligaste jag vet.

Den där känslan.
Av vemod.
Ensamhet.

Och något obestämbart.