Ibland stöter man på en pedagogisk verksamhet som är sådär riktigt, riktigt bra. Som känns genomtänkt och äkta, på riktigt och fullt ut.
Varje vecka deltar jag i en sådan verksamhet. Jag spelar nämligen fiol. Eller rättare sagt, min dotter spelar fiol och jag hänger med. Allt enligt den så kallade Suzukimetoden. De fröknar som leder denna fiol är riktiga, riktiga pedagoger.
Tänk er att möta alla dessa ungar, som tränat mer eller mindre bra på sin läxa och som är mer eller mindre motiverade till hela grejen. Till det kommer ett antal obildbara föräldrar och när allt det förs samman...
På något sätt, med en aldrig sinande energi eller glädje, både till barnen och till musiken entusiasmerar de alla oss som deltar. Hur lyckas de? Hur får de alla barn att fixa fiol, stråke, hakstöd, axelstöd och samtidigt spela unisont? Hur gör de för att inte bli vansinniga? Hur får de alla oss att vecka ut och vecka in spela rytmer och tänka "köttbullar med ärtor" under tiden?
Svaret måste vara deras genuina engagemang och glädje. Den är så äkta, ärlig och direkt. Den gör att man går och nynnar 2:an åsså 3:an, 3:an åsså 2:an på dagarna. Den där äkta glädjen, som kommer från insidan kan man inte värja sig emot. Det känner både barnen och vi föräldrar och jag tror dessutom att det smittar.
I dag när vi åkte hem från fiolen tänkte jag på min egen lärarroll. Jag hoppas att jag som fröken också har smittat barn med genuin och äkta glädje, det skulle kännas bra!
