L och jag har promenerat runt stadens broar i dag.
I vårsolen.
Hon och jag.
Vi pratade om ditt och om datt.
Mest hon, men även jag.
Vi mellanlandade på ett café.
Helt plötsligt satt hon ner kaffekoppen med en smäll.
-Finns det någon som känner dig bättre än jag? frågade hon.
-Näe, det tror jag inte.
-Du vet att jag vet, eller hur?
-Mm.
-Ska jag oroa mig, för dig nu? Ska jag det?
-Nej.
-Var det magkänslan? Hur kom han så nära?
-Det är 190 dagar kvar, har du börjat träna än?
-Du borde hudflängas. Verkligen!
Jag tänker på L.
Hon bevarar.
Hon bevakar.
Mig.
