... stod det i en viksaga som trycktes upp i mitt ansikte.
- LÄS! Kommenderade ministrålen J.
Det är i dessa ögonblick man är glad över att träning ger resultat. Efter 13 år med daglig träning börjar man vara hygglig på att dechiffrera de mest krävande alster... Det är en välsignad tur, för man har nämligen inte så jättelång stund på sig innan stjärnögonen släcks. Suget att skriva till en mottagre dör blixtsnabbt ut. Att lära sig hantera alla de där krumelurerna tjänar ingenting till, för ingen fattar ändå vad där står. Inte ens fröken. Bara misslyckandet finns kvar. Det funkade inte. De går inte att lura heller, dessa små. De vill ha feedback direkt, det handlar om sekunder.
-Men åh, vilken spännande saga du börjat på... Hur ska den fortsätta? Vad ska hända nu?
- Redan klart, fortsatte ministrålen, vände blad och tittade uppfordrande på mig. Läs den högt för alla barn i klassen!
såsönmamamiaherajgoagäjnhaokänajresistjoljnvagla löd fortsättningen.
Innan vi gick till maten den dagen läste J och jag tillsammans upp hans lilla saga: "Det var en gång en älg, som sjöng Mamma Mia here I go again, how can I resist you. Älgen var glad."
J var glad och mycket, mycket stolt. För att det han skrivit gick att läsa, för att det han ville berätta gick att förmedla med krumelurernas hjälp, för att klasskompisarna applåderade hans första viksaga.
Jag var också glad och stolt. För att en liten tänkare vågade formulera sin saga på egen hand. Det kräver mod och trygghet. Modet kom från honom själv och en del av tryggheten fick jag stå för. Att finnas bredvid såna här gånger är helt fantastiskt och det saknar jag vissa dagar. Att vara där barnen är. Att vara mitt i lärandet. Att finnas i klassrummet och uppleva när barnen förstår att de kan, att de övervunnit något och att vingarna bär.
Den här viksagan och en hel del andra guldkorn har jag kopierat och när jag längtar som mest, tar jag fram min pärm och minns. Det gör gott för en fröken som vissa dagar längtar tillbaka till eleverna så det värker i magen. Tänk ändå att jag kan känna längtan efter dem, jag som inte ville det här mer, jag som ville bort...
Ja, denna dag ett liv, sa alltid Melker på Saltkråkan.
Så också för mig.
