...av en ”gammal" förälder i kväll.
Det handlade om en lillebror till en f d ministråle.
Det handlade om läsning.
Jag hörde oro.
Oro i rösten hos en mamma.
Det är synd tänker jag alltid.
Denna oro.
Först lyssna till den, för att ta emot den.
Oron.
Sedan fråga försiktigt. Vad kan ditt barn?
Skolan har en tendens att se det barnet inte kan.
Vad ska vi göra? Det går inte? Negativa signaler.
Det är så mycket viktigare att förmedla till föräldrar och barn vad barnet kan. När föräldrar är oroliga över vad som inte är, vad som inte fungerar skapas en massa oro. Jag har mött många föräldrar som tror att barnet måste korrigeras, nåt måste läggas till och så ser de inte längre barnet, den kompetens barnet äger. Allt det barnet faktiskt kan. Om vi tar ifrån dem rätten att äga sin kunskap kommer lärandet att försvåras. Det handlar om tillit till lärandet. Det handlar om kunskaps- och människosyn. Var befinner sig just detta barn? Vad är nästa steg i lärandet? Barn kommer till skolan fulla av kunskap, lärarens jobb är att förvalta det.
Det är inte fruktbart att göra föräldrar oroliga. De vill väl. Oroliga föräldrar vill väl, men andas oro och agerar i den. Det blir måsten, det blir besvikelser, det blir tillkortakommanden, det blir bristsyn och åtgärder. Barnet berövas sin värdighet, sin kunskap, sin vilja, sin tilltro.
Så i kväll ställde jag frågan. Vad kan ditt barn? Berätta för mig.
Skryt lite om din unge!
Berätta något om vad ditt barn läst.
Berätta hur ditt barn gör när saker blir lite svåra.
Jag ska lyssna noga till det du berättar.
Jag ska lyssna efter det ditt barn kan!
Från oro till stolthet. Steget är långt. Om man berövats tilltro till sitt barns förmåga, är steget stort att våga se och tro på vad barnet kan. Det måste lockas fram, varsamt. Inte vill vi väl göra våra elever detta, inte vill vi väl skapa oro hos föräldrar?
Visst vill vi skapa ro?
