... så har jag brottats med den värstaste skrivkrampen. Den har varit universiell - spänt över alla områden. Det har varit hemskt. Plågsamt och frustrerande.
Jag blev tillfrågad om jag, tillsammans med en annan lärare, ville skriva om skriftliga omdömen och formativ bedömning i de lägre skolåren, för en kommuns räkning. Det skulle användas i informationssyfte till den kommunens personal. Ämnet är mina hjärtefrågor, så det var väldigt lockande och efter många om och men, tackade jag ja, till det.
Jag började fundera och skriva.
Så damp den andra lärarens artikel ner i min mailbox.
Artikeln var bra.
Den var tydlig, enkel och lärorik.
Jag jämförde min med hennes.
Det var inte så bra.
Jag ratade min.
Jag tog bort allt.
Jag fick inte dit något i stället.
Jag blev förlamad.
Totalt.
I dag ringde den andra läraren till mig.
Vi har träffats, men känner inte varandra.
Vi pratade.
Vi fann varandra i pratet och tänket.
Vi bubblade och visionerade.
Vi resonerade om artikeln.
Vi jämförde inte.
Vi samförde.
Vi tillförde.
Vi lovade att höras snart igen, för vidare visionering och bubbel!
Det blev bra!
