Häromdagen läste jag en artikel i DN, som verkligen fick mig att fundera. Den handlade om politiker i Stockholm som ville ge skolor möjlighet att tvångshämta elever som skolkar från skolan.
Skolk! Ett annat ord för att undvika något. Eller försöka säga något.Kanske en undran om: Behövs jag? Märks jag? Saknas jag? Var går gränsen här?
I min "IG-grupp", var skolk inte precis något okänt fenomen - tvärtom. Vi hade ofta rätt hetsiga diskussioner om det och mitt hjärta blev alltid så sorgset och tungt när svaret på varför blev:
- Jag skolkar, det märks inte, ingen bryr sig.
Jag tror inte på tvångshämtningar. Jag tror definitivt inte på axelryckningar. Jag tror på medmänsklighet och våglighet!
Att våga säga till en unge:
- Du fattas mig! Du fattas oss! Du ingår och vi vill ha dig här!
Det här är inte lätta saker, trots att det kan låta så när man skriver det med ord. Det är svåra saker. Dessvärre har elever det inte alltid lätt.
Världen kring våra barn är inte alltid bra och enkla.
Men vi som är kring dessa skolkande elever, är det också då vi inte gör något. Elever som behöver, de ser och känner in allt vi gör och allt vi inte gör. När en unge kommer smygande tillbaka skolan igen, måste vi våga möta och bemöta. Aldrig rycka på axlarna. Våga visa att det som intresserar eleverna utanför skolan, det intresserar oss innanför skolan. Och kanske framför allt våga säga till dem att vi bryr oss, att vi märker när de uteblir och att de betyder något för oss.
Här kan du läsa hela artikeln om du vill.
