Idag hade jag ett samtal med en frågande. En "utanförskolanmänniska".
Vad gör man med de som redan kan?
Man fortsätter att utmana dem, blev mitt svar.
Annars blir skolan tråkig. Slentrian och en otänkande plats. Lärandet förlorar sin mening. Alla har rätt till utveckling, att få uppleva lärande, att ha förväntningar om sin egen utveckling, förväntan om att läraren möter upp, utmanar och vägleder vidare.
Detta är min uppgift att skapa i klassrummet, men det är eleven som visar vägen till sitt lärande. Jag är tveksam till skollärandet, där eleven ska förstå läraren och inte lärandet. Att man lär sig för någon annans skull. Det är skollärande. Jag vill tro att man lär sig för att man upplever en utmaning. Lärande är en aktivitet. Det är aldrig stagnation. Det är rörelse. Eleven är den som ska ange hastigheten.
Då gör man en skola för alla.
Får skollärandet råda gör man en skola för lärare.
Det vill inte jag!
